SÖNDRINGSIDEOLOGIN

Det fanns en tid då den politiska vänstern gillade den marxistiska tankefiguren ”ideologisk överbyggnad”, d v s att ideologier i vid bemärkelse bara är de mäktigas försök att rättfärdiga sin egen makt och de rådande produktionsförhållandena.

- ”Erst kommt das Fressen, dann die Moral”, skrev Brecht i Tolvskillingsoperans libretto. Det kan gälla såväl fattig som rik. Som bestämmande lag för alla ideologier och all historisk utveckling är denna tankefigur emellertid otillräcklig. Det finns massor av exempel på hur människor, organisationer och stater får fixa idéer och handlar i direkt motsättning till sina egna ekonomiska intressen. Men det materialistiska perspektivet bör för den sakens skull inte förkastas helt och hållet.

Socialstater, likt den svenska, har byggt upp ett omfattande välfärdsindustriellt komplex. Väldigt många offentliganställda och personer i ideella föreningar avlönas av stat och kommun för att på olika sätt ta hand om andra och främja deras välmåga. Det är rimligt att anta att idéer som främjar dessa personers och byråkratiers levebröd lätt får fäste. Frågan är om detta åtminstone är en av förklaringarna till att just Sverige är så marinerat i en nästan allsmäktig rättighets- och identitetsideologi med rötter i 68-vänstern, som jag här väljer att kalla söndringsideologin.

Jag tror nämligen att det för oss kritiker av tingens ordning är läge att mynta ett nytt begrepp för att fånga vad det handlar om, som inte är knutet till de gamla kategorierna höger-vänster. Besattheten av rättigheter utan hänsyn till balansräkningens tillgångssida, all identitetspolitik in absurdum, det sekteristiska förhållningssättet till politik, hyllningen av det barnsliga och pubertala, avskyn av Väst och stödet till det västerländska samhällets fiender – allt detta har ju en sak gemensamt: det antingen leder eller syftar till att bryta sönder den överbryggande samhällsgemenskapen.

Tjänar söndringsideologin idag som det välfärdsindustriella komplexets ideologiska överbyggnad? Jag tror det. Låt oss kasta en snabb blick på en snabbt växande näringsgren inom komplexet, nämligen antidiskrimineringsindustrin, med dess solklara koppling till identitetspolitik.

Det är svårt att tänka sig en inrättning som är bättre ägnad att tjäna vår civilisations långsiktiga fortbestånd och förkovran än Allmänna arvsfonden. Fonden tar hand om kvarlåtenskap från avlidna när det saknas legala arvingar och testamente. Enligt instruktionen från staten ska pengarna gå till barn, ungdomar och funktionsnedsatta. Häri ligger det en god och fin tanke. Vi ingår alla i en större gemenskap. Medel från personer utan egna barn och barnbarn vid livet kan i stället komma andra barn, ungdomar och särskilt behövande till nytta. Inledningsvis, strax efter att fonden inrättades 1928, gavs ofta pengar till barnhem och till stora, fattiga barnfamiljer.

När man idag kikar på Allmänna arvsfondens olika ”projekt”, vilket jag rekommenderar alla att göra, är det iögonfallande hur marinerat i söndringsideologi Sverige har blivit. Till och med denna institution är fullständigt genomdränkt. Här ett representativt axplock av vad våra hädangångnas pengar kan gå till:

”Utopia – ett KUL barndemokratiprojekt. Utopia utvecklar ett spel som ska skapa nya förutsättningar för lärandeprocesser om demokrati.”

”Tyfon. Tyfon vill tillsammans med ensamkommande unga göra politik genom att fånga upp och peppa till engagemang.”

”Ditt fria val. Vi vill skapa ett sätt att arbeta med ungdomar kring demokrati, delaktighet, mänskliga rättigheter mm.”

”Brytiga böcker. I samverkan med bibliotek undersöker vi hur normkritiska metoder och barnböcker kan användas för att motverka diskriminering.”

”Ett Grönare Lund. Ett Grönare Lund är ett stadsodlings- och demokratiprojekt som centreras kring stadsnära ekologisk odling.”

”Tusen Bilder Tusen Ord. Projektet bygger på tanken att hbtq-ungdomar mår bättre av att få uttrycka sig och hålla på med konst på olika sätt.”

”Rätten till sin identitet – ett ungdomsprojekt. Ett projekt som syftar till att motverka diskriminering av subkulturer. Projektet utgår från ungas egna berättelser.”

”Express yourself. Ett projekt av och för tjejer som vill ta plats på egna villkor och som söker nätverk. Med en utställning, en egen hemsida m m.”

”På tal om 6. Utbildningsmaterial med ett normkritiskt perspektiv på sexualitet och identitet – För lärare och vuxna som jobbar med unga!”

”Ung NU. Ung NU är ett ungdomspolitiskt projekt där syftet är att skapa en plattform.”

”Jalla för alla. Jalla för alla är ett treårigt projekt med stöd av Arvsfonden. Föreningen Skyddsvärnet i Stockholm är projektägare.”

”Låt Stå – Antirasism på schemat”

”Afrosvenska akademin”

Ja, sådär fortsätter det, nästan i det oändliga. Ibland låter det som något slags identitetspolitiskt tungomål – ungefär som om man lyssnade på en F!-partist som tagit LSD. Visst kan det ge näring åt humor, men detta är egentligen inte alls roligt. Vad vi ser är en aspekt av hur söndringsideologin fullständigt har tagit makten över den svenska statsapparaten och civilsamhällets stora organisationer. Dess makt över tänkandet kan inte underskattas. Genom anslagstilldelning knyter den ideologiskt genomkorrumperade statsmakten till sig en stor del av civilsamhället, varvid vissa organisationer främjas och anses företräda vissa grupper, vilket i sin tur ger dem en monopolliknande ställning i massmedia, vilket i sin tur stärker deras anspråk som de legitima identitetspolitiska företrädarna, o s v.

Den breda svenska borgerligheten har aldrig förmått att ta kulturkampen mot söndringsideologin, utan har i stället mer eller mindre köpt den med hull och hår, alternativt lämnat walk over och surat i slutna rum. Nu har vi i stället fått Sverigedemokraterna med en explosionsartad tillväxt och en alternativ berättelse som fokuserar väldigt mycket på ”svenskhet” och ”Sverigevänlighet”. Det är naturligtvis en helt otillräcklig analys, men det är möjligt att SD en dag kommer att kunna formulera en mer heltäckande ideologisk kritik av söndringsideologin. Vill borgerligheten stillatigande invänta den dagen?

Källa: http://detgodasamhallet.com/2015/07/21/sondringsideologin-kulturkampen-och-allmanna-arvsfonden/
Ref: http://fnordspotting.blogspot.se/2015/07/jim-crow.html
Ref: http://motpol.blogspot.se/2015/07/alliansens-integrationsfiasko.html

-----------------------------


Bo Lundgren: "Reinfeldt tog inte sitt ansvar":
-  Den tidigare moderatledaren Bo Lundgren förstår inte hur Fredrik Reinfeldt kunde avgå efter förra valet, när den parlamentariska situationen såg ut som den gjorde.

"Han tog inte sitt ansvar. Om han stannat hade Alliansen varit fortsatt regeringsduglig och haft en helt annan förhandlingsposition gentemot Stefan Löfven", säger Lundgren.

ref: http://www.di.se/artiklar/2015/7/21/bo-lundgren-reinfeldt-tog-inte-sitt-ansvar/

- Man kan stilla hoppas, att Lundgrens korrekta kritik får fler hukande moderater att inse partiets förfall under Reinfeldt. Dags att karska upp sig, och lämna (m). Alldeles särskilt eftersom efterträdaren Batra, är en råkopia, en reinkarnerad variant av sin vidrige företrädare på ordförandeposten.