Andra menar tvärtom att de samhällsekonomiska kostnaderna av stor invandring är mycket stora. Den ekonomiska tillväxten påverkas obetydligt, de sociala kostnaderna leder till välfärdsstatens kollaps, brottsligheten stiger och sociala och politiska konflikter växer snabbt till intolerabla nivåer. Hela samhällsbygget hotas.
Vad är då sanningen om de olika frågor som stor invandring reser? Vad säger forskning och beprövad erfarenhet? Jag skall här tala om vad jag tror är sant i några viktiga avseenden och sedan bjuda på en överraskande avslutning.
Då kör vi.
Volymer måste diskuteras
Den samlade effekten av invandring på ett värdland är ett uppochnedvänt U. Måttlig invandring ger plus, stor invandring minus. Den viktiga frågan är därför inte om invandring är bra eller dåligt utan ”Hur stor invandring är bäst?”.
Integrationsfrågan avgör
Svaret på frågan ”Hur stor?” hänger på hur snabbt invandrarna integreras i det inhemska samhället.
Vanligt folk är inte utilitarister
Många ekonomer menar att vi bör anlägga ett utilitaristiskt synsätt på frågan om invandring. Vad ger största möjliga lycka åt största möjliga antal människor? Med det utilitaristiska synsättet skall vi inte bara titta på om värdlandets befolkning vinner eller förlorar på invandring. Vi måste bedöma om de som invandrar och de som blir kvar i utvandrarlandet vinner eller förlorar. Om dessa tillsammans vinner mer än värdlandets befolkning förlorar, bör invandringen öka.
Så ser dock inte vanligt folk på frågan. Vi är beredda att satsa bortåt hälften av alla våra inkomster på inhemsk välfärd och infrastruktur, men bara en procent på bistånd till fattiga länder.
De ekonomiska aspekterna är lättviktiga
Forskningen pekar på att de långsiktiga ekonomiska effekterna av invandring sannolikt är små. För de flesta samhällen gäller att invandringspolitiken inte bör avgöras på grundval av de ekonomiska effekterna utan på grundval av de sociala.
Mångfald är inte bara av godo
Invandrare ökar mångfalden i ett samhälle och detta är i vissa avseenden gynnsamt. Ökad mångfald befordrar stimulans och valfrihet. Men mångfald skapar också problem. Det beror på att i en modern ekonomi gynnas välfärden genom något som kan kallas ömsesidig aktning, en slags sympati eller kamratkänsla som omfattar alla dem som är medborgare i ett land. Detta gynnar två allmänna beteenden som är fundamentala för framgångsrika samhällen.
Det ena är att de framgångsrika är beredda att bekosta transfereringar till de mindre framgångsrika. Detta är en central politisk fråga och ses som en ideologisk konflikt mellan höger och vänster. Sanningen är dock att viljan att stödja sådana transfereringar är långt mera rotad i hur medborgarna i ett land ser på varandra.
Det andra beteendet som gynnas av ömsesidig aktning mellan medborgarna i ett land är samarbete. Det är det som möjliggör produktion av kollektiva varor som vi inte tror att marknaden skulle leverera lika bra. Det kan gälla forskning, infrastruktur, miljövård och delar av utbildningen och sjukvården. Medborgarna ställer upp på finansiering därför att de litar på varandra och räknar med att i stort sett alla andra också ställer upp. Denna ömsesidiga tillit är en fundamental förklaring till att rika länder är, just det, rika.
Invandrares kultur är viktig
Invandrare medför inte bara sitt humankapital. De medför också sina värderingar och etiska regler och dessa är ibland av en karaktär som har hindrat deras hemland från att utvecklas till ett rikt land med välfärdsstat och fungerande infrastruktur. För att använda Putnams begrepp, många invandrare kommer från länder med ringa socialt kapital och invandrar till länder med mycket socialt kapital.
Och hur går det då? Det beror på om de integreras snabbt och blir en del av värdlandets mera tillitsfulla kultur eller om de upprätthåller sin medförda identitet och därmed reducerar värdlandets sociala kapital. Hur detta fungerar, skiljer sig naturligtvis åt mellan länder. Traditionellt har invandrarbarn i USA gått över till amerikanska värderingar mycket snabbt. I dagens Europa pekar forskningen på att utomeuropeiska invandrares barn i växande omfattning gör motstånd mot värdlandets nationella kultur. De bidrar då till mångfalden, men mångfalden har ett pris därför att minskad ömsesidigt tillit mellan medborgarna minskar det sociala kapital som till stor del ligger till grund för värdlandets välstånd.
Åldrande länder behöver invandring
Ett av de vanligaste argumenten för ökad invandring till rika länder i Europa är att andelen äldre växer. Vi får för få förvärvsarbetande och för många pensionärer. Vår demografiska struktur måste därför justeras med hjälp av invandring av unga människor. Det mesta pekar på att detta inte är sant. Invandrare i förvärvsarbetande ålder har och får barn och tar hit sina föräldrar. Det är inte självklart att invandring ens temporärt ökar andelen förvärvarbetande i värdlandets befolkning. Studier av den danske nationalekonomen Torben Andersen leder honom till slutsatsen att den skandinaviska välfärdsstaten inte räddas av invandring utan snarare hotas. Invandrare har i genomsnitt mindre humankapital, fler barn och fler äldre släktingar än den inhemska befolkningen. Det kan fungera om vi, i likhet med Kanada och Australien, bara släpper in hyggligt välutbildade invandrare och säger nej till anhöriginvandring. Den linjen följer vi inte idag.
Varifrån har jag fått alla dessa synpunkter?
Jag har läst en hel del litteratur om invandringsteori och –empiri, men inte systematiskt för att delta i debatten och tala om för andra hur det hänger ihop utan bara för att orientera mig själv om denna politiska fråga som jag menar är vår tids största. Så hur kan jag då ha mage att plötsligt komma med ovanstående, mästrande synpunkter som om jag vore något slags expert på området?
Enkelt! Jag har i Paul Colliers bok Exodus delvis fått stöd för slutsatser jag redan kommit till, delvis hittat dessa slutsatser. Så, ja, de synpunkter jag har anfört här är mina i den meningen att jag tror att de är riktiga och viktiga, men framför allt ser Paul Collier så på saken. Och Collier är en av de verkligt stora internationella experterna på området och har dessutom skrivit den bästa och mest pedagogiska översikten.
Jag är ständigt förvånad över att denna bok så sällan nämns i debatten. Såvitt jag har kunnat se, har den bara anmälts av Ivar Arpi i magasinet Neo och när jag läser inlägg i den svenska invandringsdebatten undrar jag ibland (med fasa) om det kan vara så illa att debattörerna inte har läst Exodus eller ens känner till dess existens. Men så illa kan ju det inte vara. Eller?
Av Nils Lundgren
Källa: http://detgodasamhallet.com/2015/07/25/invandringen-var-tids-storsta-politiska-fraga/
Ref: http://www.motpol.nu/charlottajohansson/2014/11/10/den-humanitara-stormakten-klarar-inte-av-att-vara-humanitar/
Ref: http://avpixlat.info/2015/07/28/dom-i-forvaltningsratten-baddar-for-valfardskollaps/
---------------------------------------
- Att "Vår tids största politiska fråga" förtigs och förljugs av landsförrädiska 7partiet och gammelmedia är inget annat än vår tids största nationella katastrof. Men även Nils Lundgren har sannolikt en del PK-damm på sina axlar, och vågar inte tycka till fullt ut. Till skillnad mot undertecknad och drygt 1.5 million andra, klarsynta svenskar, som backar upp sverigedemokraterna. Det enda partiet som opponerar sig i det alltmer totalitära, demokraturiska Absurdistan. Västvärldens skamfläcksland No #1.
http://sverigesradio.se/sida/embed?url=http%3A%2F%2Fsverigesradio.se%2Fsida%2Fartikel.aspx%3Fprogramid%3D83%26artikel%3D6222259
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar