Tankar kring Torekull och behovet av ett miljöparti

Bertil Torekull är författare och miljöpartist, han har tidigare bland annat varit chefredaktör för Svenska Dagbladet. Torekull har de senaste dagarna hamnat i den mediala hetluften genom en debattartikel i Expressen där han konstaterar att invandringspolitiken havererat. Han skriver att det mot bakgrund av de skenande kostnaderna, den misslyckade integrationen, och den allt värre bostadskrisen är dags att överväga ett tillfälligt invandringsstopp. Detta är heller inget historiskt banbrytande, noterar han, det genomfördes redan 1989 av Ingvar Carlsson.

Metapolitiskt är Torekulls utspel intressant. De senaste åren har det främst varit röster utanför etablissemanget, exempelvis Jan Milld, som ens velat nämna stoppet 1989. Detta då dess existens undergräver den mediala berättelse där likhetstecken sätts mellan sådana stopp och främlingsfientlighet. 1989 var det inga ”främlingsfientliga” som begränsade invandringen, det var istället en rationell reaktion på ett faktiskt problem. Det faktiska problemet idag är betydligt större, men vi har istället det Jan Tullberg beskrivit som en kollektiv ”låsning”.

Man kan misstänka att detta faktiska problem börjar anta sådana proportioner att varje statsbärande parti inom kort kommer tvingas hantera det som vuxna. Detta skulle i förbigående sagt försvaga partiet SD, inte minst då detta numera främst positionerar sig som ett parti som av sakliga skäl vill begränsa invandringen. Man tonar samtidigt ned mer djupgående skillnader mellan sig själva och de övriga partierna. Vilket innebär att den dag Löfvén eller Kinberg Batra börjar föra en nykter invandringspolitik, om så bara för att han eller hon därtill är nödd och tvungen, kommer partiet SD:s existensberättigande att sättas ifråga för många väljare.

Reaktionerna på Torekulls utspel har hittills präglats av en ovilja att debattera i sak. Hans partikollega, Maria Ferm, avviker något från detta genom sin jämförelse med hur det gått för de flyktingar som kom från Balkan under 1990-talet. För dessa har det i hög grad gått bra, särskilt för barnen. Värt att notera är dock att det rörde sig om människor från europeiska välfärdsstater, och att det totalt handlade om drygt 170,000 personer. Man kan anta att många av dagens flyktingar från Syrien kan jämföras med 1990-talets jugoslaver, men man bör också vara medveten om skillnaderna. Torekulls beskrivning av ett samhälle som faller sönder i fogarna bemöter Ferm heller inte alls.

Många av reaktionerna från Torekulls partikamrater har varit rent infantila, inte minst på twitter. Man bemöter inte det han skrivit, utan kräver istället uteslutning. Dessa människor bör främst betraktas som ett sjukdomssymptom.

Ekologi och metapolitik

"I don’t say what it is popular to say, I don’t hold right or left political values. I speak from an ecological perspective. Being concerned about population growth in the United States is an ecologically-correct position. There is nothing political about it."
– Paul Watson

Samtidigt låter det hela antyda Miljöpartiets djupa kris. Partiet har uppstått ur miljörörelsen och en i bredare mening civilisationskritisk miljö. Inte minst har där en kritisk syn på materialismen varit central, något som ibland fått miljöpartister att betraktas som ”flummiga”. Hur återspeglas detta kulturkritiska arv i debatten mellan Torekull och hans belackare? Sorgligt nog knappt alls.

En alternativ och civilisationskritisk analys av migrationspolitiken bör utgå dels från dess effekter för miljön, dels dess effekter för den immateriella sidan av livet. Att fortsatt invandring till det Sverige som präglas av hög konsumtion är skadligt för miljön, både lokalt och globalt, borde vara uppenbart. Detta var en viktig konflikt i miljörörelsen, en konflikt som de politiskt korrekta mer eller mindre vann under 1980-talet. Flera röster för dock fortsatt fram den, från Paul Watson och Laurent Ozon till Dave Foreman och Edward Abbey. Detta är inga lättviktare. Paul Watson grundade Sea Shepherd, Edward Abbey skrev Monkeywrench Gang.

Men lika viktigt är det immateriella perspektivet, det perspektiv där vi inte bara räknar kronor och ören. Vissa av oss uppskattar exempelvis sådana immateriella resurser som lugn och ro, en orörd stadskärna eller grönområden. När antalet invånare snabbt ökar går vi miste om dessa värden. Lugnet och avskildheten ersätts av trängsel, historiska byggnader rivs för att ge plats åt bostäder, grönområden trängs tillbaka. Andra värden i sammanhanget kan vara relativ kulturell och social homogenitet, effekterna av ”mångfald” på sådant som social tillit har dokumenterats bland annat av professor Putnam (motvilligt, bör tilläggas, Putnam hade helst nått andra slutsatser). När vi börjar ta sådana immateriella värden på allvar inser vi också att människan inte är en homo economicus som kan flyttas hit och dit utan negativa konsekvenser. Människan är rotad i en kultur, omgiven av släkt och vänner. Paul Collier har visat att både infödda och nyanlända kan påverkas negativt av immigration.

Men dessa aspekter berörs knappt alls i debatten, som synes alltså inte ens av Miljöpartiet. Torekull ifrågasätter heller inte det övergripande målet, fri migration, utan invänder endast att en paus behövs innan vi kan återuppta projektet. Detta är i sig modigt, vilket reaktionerna från ett antal partikamrater visar, men det innebär inte det paradigmskifte vi i grunden behöver. Utgångspunkten måste på sikt vara att lösa människors problem där de bor, inte att flytta dem till Sverige. För att nå ett sådant paradigmskifte kommer en kulturkamp och en civilisationskritik liknande den unga miljörörelsens att behövas.

Källa: http://www.motpol.nu/oskorei/2015/04/05/tankar-kring-torekull-och-behovet-av-ett-miljoparti/

Ref (Radioinslag Studio 1): http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?
- http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6135577&playaudio=5289149