Schulman-effekten

- Mitt sociala flöde har det senaste dygnet varit fyllt med kommentarer om att skribenten Alex Schulman är förbannad på en polis som inte lät honom parkera fel. Denna incident tycks ta upp mer utrymme i sociala media än att vi har haft ytterligare en flyktingtragedi på Medelhavet, i samma storleksordning som Estonias förlisning.

Kanske är detta mänskligt. Det är enklare att bli engagerad i något trivialt än att försöka ta tag i de stora, svåra frågorna.

Eller, för att uttrycka saken annorlunda: Vanliga människor känner sig maktlösa i dagens samhälle.

Sverige, EU och världen styrs av krafter som de flesta varken kan förstå eller påverka. Själva systemet driver därför folk till att lägga sin tid på småsaker eller på privata projekt istället. Det är inget fel på privata projekt, som sådana. Men jag får ofta ett intryck av att människor gärna skulle vilja engagera sig i större saker – men att de kapitulerar inför en känsla av att sakna syfte och makt.

På så sätt töms demokratin på liv och innehåll. Istället fattas besluten av en maktelit – som kommit att bli något slags autonom, självorganiserande organism. Och med det följer ännu större, mer svårpåverkade och slutna maktsystem. Det blir en ond cirkel.

Tilltag som Decemberöverenskommelsen förstärker denna trend. Nu spelar det inte ens någon roll vem man röstar på – när de flesta av riksdagens partier ändå har bestämt sig för att rösta för en och samma ekonomiska politik. Folkets röst i politiken har gått förlorad.

Det hela blir bara värre av bristen på insyn och av att systemen blir allt mer svårgreppbara. Ta euro-krisen som exempel. Åratal av krisåtgärder har skapat en soppa som ingen vanlig människa (eller för den delen journalist eller enskild riksdagsledamot) kan överblicka. Man spelar ett högt spel med hela det monetära systemet, utan att vanligt folk har en chans att hänga med.

Toppa sedan detta med att den självgoda tyckande klassen ständigt kommer med pekpinnar, moralkakor och förhållningsregler. De vill ändra språket. De vill ändra vår bild av historien. De vill politisera kulturen. De vill in och peta i mänskliga relationer. De har åsikter om sex, mat, droger, fritid och våra livsval. De finns överallt, hela tiden.

Så människor tröttnar och ger upp. De gör annat istället – och hoppas att allt ändå kommer att ordna sig. (Vilket man inte skall ta för givet.)

Det är här Alex Schulman kommer in i bilden. Systemet behöver människor som honom – för att avleda uppmärksamhet från sådant som är viktigt på riktigt.

Källa: http://henrikalexandersson.blogspot.com.tr/2015/04/schulman-effekten.html


- Den maktlösheten transformeras till uttrycksmedlen via internet, bloggar, kritiska debattsajter, m m. Utan internet vore demokraturmörkret totalt.