Varför har vi inte en fungerande demokrati?
Jag kan se framförallt tre faktorer:
1. Den folkfördumning som följt på det konstanta pk-kampanjandet från massmedia och Sjupartiet.
2. Särintressen – vissa kan profitera på den förda politiken.
3. Rädslan för att engagera sig politiskt eller öppet ge uttryck för en egen åsikt i samhällsfrågor.
Det är som bekant ”skämmigt” att sympatisera med SD eller ens ”låta som en sverigedemokrat”. Det kan kosta i social stigmatisering och isolering, men det kan också påverka yrkeskarriär och försörjningsmöjligheter.
”En svensk tiger” – parollen från beredskapstiden – har kommit att få en ny innebörd.
Rädslan finns också inom Moderaterna och andra delar av Sjupartiet. Detta har framgått av t ex det som Anne-Marie Pålsson vittnat om.
Riksdagsledamöterna har lönemässigt placerat sig på en piedestal, som de gärna vill vara kvar på. De är – som Pålsson så riktigt påpekade – knapptryckare, vilka agerar på order från sin partiledning. Det har blivit fel drivkrafter inom partipolitiken, som resulterat i en extrem toppstyrning.
Här ligger ett systemfel.
Det behövs ett sverigevänligt parti, som demokratiskt utgör ett alternativ. Ett parti, där man:
• kan tänka och tala fritt.
• respekterar och lyssnar på varandra.
• utvecklas tillsammans, vad gäller kunskaper, insikter och intellekt.
Vi är många som arbetat för och hoppats på att Sverigedemokraterna skulle växa till att bli detta alternativ!
Med den proklamerade pk-toleransen och uteslutningsextremismen står klart att SD-ledningen för partiet i en helt fel riktning:
– På samma sätt som Expo använder sig Mattias Karlsson av stämplingar genom negativt laddade epitet som ”fascister”, ”extremister” mm. Han för även resonemang om diffusa ”kopplingar” i flera led, kopplingar som ska anses vara komprometterande.
– Det talas mycket om uttalanden som skulle varit prov på ”antisemitism”, men utan att man preciserar vare sig vad som är ”antisemitism” eller vilka uttalanden det varit fråga om.
– Med en retorik som närmast påminner om Stalins Sovjetunionen talas det om ”ideologiska avvikelser” och det läggs medlemmar till last om de vill försöka påverka partiets politik.
”Det närmaste jag kommit de ’bevis’ som lyfts mot Gustav Kasselstrand är hans svar till medlemsutskottet som Kasselstrand publicerade på SDU:s webbsida.
Vad har hänt efter den 30 juli 2014? Då skrev Mattias Karlsson följande på facebook.
”Riktigt jävla bra! Starkt jobbat ungdomar! Det här gör mig stolt över SDU.”
Att gå från att vara stolt över SDU till att några månader sedan vilja utesluta SDU:s ordförande är ganska anmärkningsvärt. Dessutom efter en enorm valframgång och att ingen enskild händelse inträffat som skulle påverkat förtroendet drastiskt!
För min del har jag faktiskt väldigt svårt att förstå logiken i den process som pågår mot Gustav Kasselstrand. Består ’bevisen’ mot Gustav Kasselstrand endast av de påståenden som Gustav bemöter i sitt svar anser jag att det inte håller. ”
Oscar Lindblom, distriktsordförande i SD Skaraborg, i Expressen:
”Partistyrelsen är … en liten grupp människor där så gott som alla befinner sig i total beroendeställning direkt till Mattias Karlsson: Hela 14 av 15 partistyrelseledamöter är riksdagsledamöter. Den enda som inte är riksdagsledamot är i beroendeställning genom en ledamotsplats i medlemsutskottet.”
”Nu har partiledningen piskat upp en hätsk stämning i partiet där den tysta majoriteten inte vågar säga vad de tycker, av rädsla för att förlora politiska förtroendeuppdrag, anställningar eller på andra sätt bli persona non grata i partiet.”
”Det kostar helt enkelt för mycket för partistyrelsens ledamöter att rösta efter egen övertygelse – att kastas ut från riksdagen nästa mandatperiod innebär att man går miste om flera miljoner kronor, framtida riksdagspension och lägenhet i Stockholms innerstad
Därtill kommer utfrysning under flera års tid. Det är ett pris som få är redo att betala.”
”Alla ser att kejsaren är naken men ingen vågar säga det. … partikamrater över hela landet kommer att höra av sig till mig internt, men fortsatt sitta tysta offentligt. Det är som om Sveriges intoleranta debattklimat har fått fäste i vårt eget parti, där debatten av rädsla endast förs vid köksborden, medan den lyser med sin frånvaro i offentligheten.”
”De här uteslutningarna är mer anmärkningsvärda än några tidigare. Det handlar i slutändan om intern demokrati och vilken väg partiet ska välja, säger han.
Innan SD kom i riksdagen var alla medlemmar idealister, enligt Jansson.
– Förr betalade vi pengar till partiet, nu sitter många av oss på höga löner. Pengar riskerar att korrumpera en. Man riskerar att glömma varför man gav sig in i politiken från första början, säger Mikael Jansson.”
Sverigedemokraterna har nu en partiledning med ett extremt kontrollbehov. Den vill styra vilka böcker och tidningar partimedlemmar får läsa och vilka personer de får prata med.
Inom partiet har ett klimat av rädsla skapats, där medlemmar blivit försiktiga i umgänget med varandra, undviker att prata om sådant som kan vara kontroversiellt.
Anklagelser mot personer som hotas av uteslutning kan vara mycket allmänt hållna. Redan att ha gentemot partistyrelsen avvikande uppfattningar i ett uteslutningsärende kan bli så belastande att man själv nästa gång kanske hamnar på listan över dem som står på tur.
I Sovjetunionen ingick fängelse och tortyr i makthavarens arsenal.
Fallet SD visar att rädsla och följsamhet kan uppnås med mer begränsade medel än så.
Källa: https://janmilld.wordpress.com/2015/04/28/inte-bara-karlsson/
PS. Mer finns att läsa i detta Jan Millds nätinlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar