fredag 10 april 2015

Efter de Nya Moderaterna...

SVT:s intervju- och dokumentärfilmer om de Nya Moderaterna är intressanta på flera sätt. [ Del 1 » | Del 2 » ]

- Det går inte att ta miste på att det fanns ett väldigt tryck och en stor optimism inom Moderaterna inför valet 2006. Men det är också uppenbart att partiet inte riktigt visste vad det skulle göra sedan. Speciellt inte efter återvalet 2010. Vilket inte är så konstigt, med tanke på att man rensat ut sitt ideologiska tankegods och valt att bli opinionskänsliga förvaltare istället för visionärer.

Kastar man bort karta och kompass, då blir det svårare att räkna ut vart man skall gå.

Projektet de Nya Moderaterna fungerade måhända som taktik, men dög inte som strategi. Det höll helt enkelt inte i längden.

Nu skall man vara medveten om att de Nya Moderaterna, som de blev, bara var en av flera möjliga vägar att gå. En mer ideologisk linje hade kanske inneburit att man hade fått kämpa hårdare för att nå makten. Men å andra sidan hade man då inte fått pyspunka när man väl hamnat i regeringsställning.

Jag kan inte frigöra mig från tanken att det fanns minst en annan väg att gå: Frihet, tillväxt, fritt företagande, platt skatt, öppenhet och något slags deltagande demokrati. Att stå upp för liberal-konservativa värderingar som lika rättigheter och rättsstat. Få lagar men mycket ordning. Att röja upp i byråkratin. Att göra Sverige till en tigerekonomi – eller i vart fall till ett nordiskt Tyskland. Att möta framtiden med optimism, kompetens och politisk konsekvens.

Modig borgerlig politik, helt enkelt. Men så blev det alltså inte.

I maktställning blev en del saker rent av värre, när man misskötte de politiska reformer som trots allt genomfördes. Privatiseringar ledde till att enskilda företag fick monopol, istället för att man öppnade upp för fri konkurrens. Verksamhet såldes ut till underpris och fick dessutom fortsätta brottas med byråkratiska överrockar. Och skrytprojekt sjösattes utan kompetent styrning.

Man misskötte aktivt mycket sådant som man borde kunna förvänta sig att borgerliga partier skall vara bra på att hantera. Man monterade ner försvaret. Under Alliansregeringens tid sjönk BNP om man istället för att räkna i absoluta tal räknar per capita.

Man var initiativlösa eller rent av aktivt ointresserade när det gäller reformer som är absolut nödvändiga i dagens Sverige. Som arbetsrätten. Och bostadspolitiken. Man tog inte chansen när man hade den, utan väntade tills läget blev akut – och lämnade sedan över till en sosseregering, som varken vill eller vågar ta tag i de här sakerna på allvar.

Den svenska borgerligheten tycks sakna förmågan att förverkliga borgerlig politik – även när den får chansen. Jo, det hade naturligtvis varit värre med sossarna vid makten. Men jag förväntar mig att borgerliga partier skall vara bättre på borgerliga prylar.

Idén med Sveriges Nya Arbetarparti var kanske skojig. Men inte mycket mer än så. Detta vägval ledde till att man (även om man retade gallfeber på sossarna) fortfarande bedrev politik i en socialdemokratisk kontext. Man spelade ibland någorlunda bra – men på fel planhalva.

Sedan, när idén om de Nya Moderaterna nått vägs ände – då stack de som skapat projektet. De lämnade sitt parti, dess medlemmar och sympatisörer.

Inte nog med det. Projektet de Nya Moderaterna ödelade årtionden av borgerlig och frihetlig opinionsbildning i tankesmedjor, på ledarsidor och i det egna partiet. När man flyttar högerflanken i svensk politik mot mitten (det vill säga åt vänster) då flyttar man även mittpunkten i samhällsdebatten åt vänster. Så nu står vi här med tokfeminism, identitetspolitik och misstro mot marknaden.


Ref: Aaron Etzler Intervju om boken Reinfeldteffekten (Youtube)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar