Karl-Olov Arnstberg: ”Follow the money!”

I det föregående blogginlägget – Frihet från förtryck – anger jag sex olika block som måste vinnas – och har vunnits – för ett politiskt korrekt tänkande. I detta inlägg går jag med hjälp av en dom i Migrationsdomstolen vidare med några reflektioner kring ett av dessa block, rättssystemet. Juristerna, och då i synnerhet advokaterna, är vid sidan av journalisterna den yrkesgrupp som har störst glädje av ett Sverige med hög kriminalitet – låt vara att det inte är viktigt att det är just invandrare som står för brotten. Det gäller för journalister att ha något att skriva om, sensationer att föda en lösnummerköpande läsekrets med. Breivik? Alla morden i Göteborg? Fantastiskt, sådant kan många journalister livnära sig på! Järnrörsskandalen? Oj vilken mustig och lönsam soppa det gick att koka på den spiken.

För juristerna ger massinvandringen och den därmed åtföljande höga brottsligheten en ständig högkonjunktur. Som en bloggläsare skriver:

"Utan massimporten blir det massarbetslöshet i ”kriminalvården”. Se Interpols sida över de mest eftersökta misstänkta brottslingarna i landet. Av 45 stycken är 6 stycken ”svennar”.

Härliga tider, strålande tider! Det är kanske inte så underligt att Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg på sin blogg skriver så här om den politik som prioriterar sjuklöverpolitikernas eget maktinnehav framför demokratins spelregler:

"Decemberöverenskommelsen kan diskuteras ur flera aspekter; Konstitutionellt, politiskt, taktiskt och innehållsmässigt. Partierna har dock, enligt min mening, genom överenskommelsen tagit ansvar när det gäller att neutralisera det ytterlighetsparti som uttryckligen förkunnat sig komma att fälla alla regeringar som inte följer dess ideologi och som uttryckligen verkar för att riksdagen ska lagstifta i strid med de värderingar som regeringsformen föreskriver är ansvarsfullt. Överenskommelsen syftar till att återskapa ett fungerande parlament".

Därefter serverar Anne Ramberg sitt urval av motioner från Sverigedemokraterna som hon ogillar. Oavsett vad man tycker om dem, så är det möjligt att göra en lista över mer eller mindre stolliga förslag från samtliga partier. Något sådant ligger emellertid inte i Anne Rambergs intresse. Varför skulle hon vända sig emot den massinvandring som stoppar många blanka lusidorer i advokaternas fickor?

"Motionerna handlar om allt från införandet av spartanska fängelser för utländska medborgare, förbud mot böneutrop, åldersbestämning av immigranter, invandringssystem enligt ett poängsystem, avskaffandet av tolkservice för invandrare vid myndighetskontakter, förbjudande av religiösa attribut inom polisen, registrering av intagnas ursprungsnationalitet och invandrarbakgrund, förbud för polisen att verka för ökad rekrytering av minoriteter eller visst kön, till förbud mot dubbelt medborgarskap. För att beviljas svenskt medborgarskap ska den sökande vidare bedömas bli en tillgång för Sverige".

En av Anne Rambergs bloggläsare kommenterar hennes minst sagt lättsinniga syn på den så kallade decemberöverenskommelsen:

"Det du gör nu är att återupprepa de misstag som varit en av förklaringarna till att SD växt sedan de kom över 2-procentsspärren och de inte längre kunde betecknades som ”övriga partier” i SIFO- mätningarna. Nämligen att du inkompetensförklarar de som röstar istället för att bemöta i sak. Du säger i princip att ”eftersom ni är så dumma så ger det oss rätt att göra vad vi vill även om det råkar vara odemokratiskt”. Det är faktiskt så fascister resonerar".

Anne Rambergs agerande och politiska ställningstaganden förtjänar en grundlig granskning. Hon är en person som har – eller skulle kunna ha – en klar uppfattning av hur invandrares kriminalitet drabbar Sverige. Det ligger alldeles uppenbart inte i hennes intresse. Hon vill eller kan inte förstå den systemkollaps som Sverige styr mot, förmodligen därför att hon i sitt överklassliv inte ens prövar tanken att också hon kan drabbas. Hon föredrar att solidarisera sig med de politiker som bäddat och fortsätter att bädda för den kriminella högkonjunkturen och därmed också för advokaternas ekonomiska bas. Follow the money!

Nog om detta. Det jag egentligen vill skriva om var en annan fråga, där kostnaderna tycks vara helt försumbara för de ansvariga juristerna. Så här:

Den 27 februari i år hölls en rättegång i Migrationsdomstolen/Förvaltningsrätten i Göteborg. En romsk familj från Serbien förde talan mot Migrationsverket, efter att ha under mer än tio år flera gånger blivit nekade uppehållstillstånd. Migrationsverket förlorade. Fadil Cikaric och Rada Stankovic beviljades permanent uppehållstillstånd tillsammans med sina tre barn Daniela, Hanna och Emilija.

Fadil Cikaric ansökte första gången tillsammans med en numera vuxen dotter om asyl i Sverige år 2003. De fick avslag och reste därför till Finland för att söka asyl. Finland skickade dem tillbaka till Sverige och de sökte återigen asyl.

Hustrun Rada Stankovic och dottern Daniela sökte asyl första gången i oktober 2005. De fick avslag. Familjen lämnade därefter in en ansökan om verkställighetshinder som avslogs av såväl Migrationsverket som migrationsdomstolen. Nästa dotter, Hanna, föddes i Sverige i december 2006. Hennes ansökan om asyl avslogs och utvisningsbeslutet vann laga kraft i maj 2008. Familjen lämnade in flera ansökningar om verkställighetshinder. Alla avslogs, den senaste av Migrationsverket i februari 2009. Familjen sökte därefter asyl i Norge i november 2009, där också yngsta dottern Emilija föddes.

Familjen sökte på nytt asyl i Sverige och anförde nu att de varit tvungna att lämna Serbien på grund av en blodshämnd som fadern Fadil trodde hade sitt ursprung i något som hans far har gjort. Vad visste han emellertid inte. På grund av konflikten hade två bröder till Fadil mördats. Han och hans familj har utsatts för attentat och hot. Den dotter som fadern första gången sökte asyl med, påstods ha kidnappats. Den nioåriga dottern Hanna hade mordhotats. Familjen hotades även på grund av att Fadil och Rada gift sig trots att Fadil är muslimsk rom och Rada är kristen serb. Därutöver hotades familjen på grund av Fadils tidigare politiska aktiviteter.

Migrationsverket avslog återigen familjens ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd och beslöt att utvisa familjen. i första hand till Serbien. De ansåg inte att påståendet om blodshämnd var trovärdigt. Första gången Fadil sökte asyl, år 2003, nämnde han inte denna blodshämnd och att det fanns ett dödshot riktat mot honom. I domen kan man läsa:

"Fadil Cikaric har tidigare lämnat ett antal förklaringar till varför det skulle ha uppstått hot mot honom i hemlandet, bl.a. att han har deserterat och att han har varit medlem i en maffiaorganisation och blivit anklagad för att ha stulit narkotika samt att familjen är romer och att han har varit hotad på grund av sitt medlemskap i ett politiskt parti. I samband med tidigare ansökningar har Fadil Cikaric hörts ett flertal gånger. Dessutom har ett antal inlagor från biträdena lämnats in avseende hans asylskäl och anmälningar om verkställighetshinder. Det är orimligt att Fadil Cikaric skulle ha varit hotad av blodshämnd på det sätt han nu anför utan att han vid något tillfälle under denna långa tid skulle ha nämnt det som asylskäl".

Familjen kan inte tala om vilka det är som hotar dem och heller inte varför de är hotade. Det finns ingen bevisning och uppgifterna är knapphändiga, oprecisa och detaljlösa.

Det som familjen framför allt åberopar år 2015 i migrationsdomstolen är att det föreligger synnerligen ömmande omständigheter, eftersom deras barn under en längre tid gått i skola i Sverige och Norge. De är förankrade och riskerar att få leva ”ett turbulent liv” om de återvänder till hemlandet. Daniela är tretton år och har levt större delen av sitt liv i Sverige. Åttaåriga Hanna är född i Sverige och femåriga Emilija är visserligen född i Norge men halva sitt liv har hon bott i Sverige. Dessutom lider Hanna av epilepsi och har en hörselnedsättning.

Allt detta som familjen anför och som Migrationsverket inte tyckt varit vare sig trovärdigt eller tillräckliga skäl för permanent uppehållstillstånd får nu gehör hos Migrationsdomstolen som anser att man inte kan avfärda blodshämndsfrågan så kategoriskt som Migrationsverket gjort. Och om de ömmande skälen skriver de:

"Generellt sett är det inte negativt för ett barn att återvända till hemlandet med sina föräldrar. Omständigheten att Daniela och Hanna har levt en betydande tid av sin barndom i Sverige innebär emellertid att de har fått en påtaglig förankring till Sverige, såväl språkligt som kulturellt och socialt. Daniela och Hanna kan enligt migrationsdomstolens mening inte heller anses ha några egentliga band till Serbien annat än genom sina föräldrar. Vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet och särskilt med beaktande av barnets bästa, anser migrationsdomstolen att det beträffande Daniela och Hanna föreligger sådana särskilt ömmande omständigheter som avses i 5 kap. 6 § UtlL och att de därför ska beviljas permanent uppehållstillstånd på denna grund.

Migrationsdomstolen anser vidare mot bakgrund av det som har kommit fram om Danielas respektive Hannas anknytning till Sverige och situation i hemlandet att en utvisning av dem till Serbien får anses vara oproportionerlig enligt artikel 8 i Europakonventionen. Det innebär att även Fadil Cikaric och Rada Stancovic ska beviljas uppehållstillstånd enligt 5 kap. 6 § UtlL för att kunna stanna i Sverige med sina barn. Eftersom såväl Fadil Cikaric som Rada Stankovic har beviljats uppehållstillstånd ska även Emilija Cikaric beviljas uppehållstillstånd".

En medlem av domstolen, rådmannen Kristina Aurell, ville inte skriva under det domslutet. Kärnan i hennes argument lyder  så här:

"Både Daniela och Hanna har levt ett antal år i Sverige men familjen har bott på olika orter under de år de har varit i Sverige. Deras vistelse här har även avbrutits för en tid om nästan tre år då de levde tillsammans med sin familj i Norge och i Serbien. Det har inte kommit fram något om Danielas och Hannas fritidsaktiviteter eller övrigt socialt nätverk utöver det som de naturligen har fått genom sin skolgång. Det har inte heller kommit fram annat än att de pratar serbiska. Såväl Daniela som Hanna har även vistats under i vart fall tio månader i Serbien och det har inte – utöver att Hanna var med om en trafikolycka – kommit fram något som tyder på att de har mött betydande svårigheter i hemlandet".

Den bloggläsare som försett mig med domen och sina egna kommentarer tog kontakt med Migrationsdomstolen och fick veta att ett överklagande faktiskt lämnats in men att det dragits tillbaka. Det förefaller obegripligt eftersom det finns tre ganska färska överklaganden i Migrationsöverdomstolen. Migrationsverket vann samtliga och i alla dessa tre fall var skälen starkare för att de sökande skulle beviljas uppehållstillstånd. Bloggläsaren skriver:

"När jag först frågade Migrationsverket om man överklagat migrationsdomstolens beslut fick jag beskedet från den handläggare som undertecknat överklagandet, Yvonne Bengtsson, att ”Migrationsverket har avstått att överklaga domen. Om du vill veta skälen hänvisar vi till rättschefen Fredrik Beijer, som beslutat om detta".

När bloggläsaren vill få ett vettigt svar på frågan varför Migrationsverket inte överklagat, så avspisas han med juridisk formalia. Han skriver, samtidigt som han frågar om detta inte är ett ärende för JO:

"Jag kan inte dra annan slutsats av dessa besked än att rättschefen Fredrik Beijer personligen inte var intresserad av att låta migrationsöverdomstolen pröva ärendet eftersom han misstänkte att domstolen skulle gå på Migrationsverkets linje och alltså undanröja migrationsdomstolens beslut. Därför instruerade han sina medarbetare att omgående återkalla överklagandet".

Varför rättschefen agerade på detta sätt lär vi aldrig få veta. Men jag undrar om han är klar över vad det handlar om för utgift för staten? Vi vet inte varför denna romska familj har valt just Sverige och varför de fortsätter att med stor skicklighet och envishet arbeta för ett permanent uppehållstillstånd. Men som jag ser det finns det två möjliga skäl, som inte kolliderar med varandra:

- Det finns en romsk gemenskap i Sverige som de vill ansluta sig till.
- De vill trygga sin försörjning. Som det heter i ett torrt konstaterande från en bloggläsare: Till USA åker man för att starta eget, till Tyskland för jobba och till Sverige för att leva på bidrag.

Delegationen för romska frågor rapporterade till regeringen år 2010 att ungefär 80 procent av romerna i Sverige är arbetslösa. I egenskap av delegationens ordförande meddelade Maria Leissner också att varje rom som är arbetslös under hela sitt liv kostar staten 14 miljoner kronor.

Om vi är generösa och räknar halva beloppet för föräldrarna, så kostar detta icke överklagade beslut att bevilja familjen uppehållstillstånd svenska skattebetalare runt femtio miljoner. Om Fredrik Beijer är medveten om sin generositet vet jag inte. Men jag vet att han inte behöver bry sig. I Sverige har vi inget tjänstemannaansvar, det avskaffades i grundlagsreformen 1974. Och det är ju inte Fredrik Beijer som står för fiolerna.

/ Karl-Olov Arnstberg

Källa: http://www.exponerat.net/karl-olov-arnstberg-follow-the-money/