Sverige för bara några år sedan: öppna, fria gator. Här och där i Stockholm stod slitna hemlösa svenskar och försökte räta upp sina liv genom att sälja sin tidning Situation Stockholm.
Vi hade ingen aning om vad som skulle komma. Vad politikerna planerade åt oss.
Sverige 2015: gatorna i varenda svensk stad och lite större samhälle är ockuperade av romska tiggare. Utanför matbutikerna, Systembolaget och olika köpcentra sitter de med sina pappmuggar. I muggarna vill de ha svenskarnas pengar. Någon förändring är inte i sikte förrän situationen har blivit fullkomligt ohanterlig.
Överallt i städerna ligger bylten med sängkläder intill husväggar och instoppade bakom lyktstolpar. Gatubilden är totalt förändrad. Den som har bott utomlands några år och återvänder till Sverige blir rimligen djupt chockad. I naturområden och parker växer allt fler romska slumbosättningar upp – bara kring Stockholm finns minst 60 stycken – med provisoriskt byggda kojor av lastpallar, filtar, plåt och presenningar.
Tydlig symbol för att romer skiter i gadjo
Varje gång ett romskt slumläger rivs tvingas kommunernas renhållning ta reda på kvarlämnade berg av sopor, exkrementer och andra föroreningar. Avskalade plasthöljen från stulna kopparledningar kan täcka marken. Naturbehov uträttas på marken, eller, som på bilden här ovanför, på en skateboardramp avsedd för barn att åka på.
Samhällets förhållande till romer är laddat med ömsesidig symbolik. Kan man tänka sig en tydligare symbol för att romer bokstavligen skiter i gadjo (den icke-romska majoritetsbefolkningen) och deras samhälle än en nedskiten ramp där barn inte längre kan åka skateboard?
Bajamajor stod oanvända
När ett romskt läger revs i Högdalen utanför Stockholm bärgades 121 ton kvarlämnat avfall, till en kostnad på mer än en miljon för skattebetalarna. Marken var svårt förorenad av fekalier, och träd, buskar och ett närbeläget elljusspår var skadade. Renoveringen beräknades kosta ytterligare en halv miljon kronor.
- Det kommer att kosta miljonbelopp att sanera området, säger Christer Karlsson.
Kriminalitet, människohandel och prostitution
Det här är följden av att Europas fattigaste länder, Rumänien och Bulgarien, trots känd höggradig korruption, trots protester och varningar släpptes in i EU 2007. Därmed fick flera miljoner romer möjlighet att utnyttja den fria rörligheten inom EU, beslutad 2004. EU:s politiker, som sällan behöver besväras av konsekvenserna av sina egna beslut, låter nu bland andra svenskarna betala priset för den romska tiggarinvasionen.
Tiggare inte bara tigger, många av dem sysslar dessutom med organiserad kriminalitet, människohandel och prostitution – någonting som frenetiskt förnekas av politikerna i sjuklövern. En romsk specialitet är den allra lägsta sortens brott, rån och andra grova brott mot gamla.
Ulf Stolt skriver i senaste numret av tidningen om Tarja, en av tidningens försäljare som upptäckte en romsk kvinna som satt och tiggde utanför Systembolaget i Sundbyberg – med en gammal löpsedel från Situation Stockholm i knät. När människor gick förbi pekade kvinnan på löpsedeln och bad om pengar.
”Jag blev så förbannad” säger Tarja.”Jag gick fram till henne och visade min försäljarlegitimation och min jacka med Situation Sthlm-loggan på och sa att ”det där företaget jobbar jag på”. Då gick hon. Men hon var tillbaka sen, såg jag.” Tarjas ilska handlar om att känna sig bestulen, se sina arbetsredskap missbrukas, en känsla av att vara utnyttjad.
Tiggarna tigger av de hemlösa
Tony säljer sedan många år Situation Stockholm vid Gamla stan och på Hötorget och började märka en tydlig förändring för ett drygt år sedan. Han måste stå längre och längre varje dag och sälja tidningar för att få sålt samma mängd. I stället för att vara klar vid fem är han nu inte färdig förrän vid 21-tiden. Han berättar att han allt oftare blir störd i sin försäljning av tiggare som kommer fram och vill ha pengar av hans kunder när de tar fram plånboken för att betala för sin tidning.
”De kunder som känner mig väl handlar tidningen ändå. Men många går bara förbi” säger han.
“Det har blivit för mycket av allting för folk, de orkar inte, vill inte. Droppen blev ju EU-migranterna och tiggeriet. Alla stänger av. Det blir bara hat som gäller till slut. Det är jobbigt. Jag vill ju bara göra mitt jobb. Jag blir ju också hatisk till slut – de tar min plats, mina kunder. Situationen på gatan håller på att spåra ur, jag vet inte vad man ska göra.”
Lena Freij, som säljer tidningen på Centralen, berättar att tiggarna också tigger av dem.
“De ser ju att vi säljer tidningar och får in pengar.”
I sommar väntas rekordtillströmning av romska tiggare till Sverige. Sundsvall är en av de städer där man räknar man med att antalet kommer att fördubblas i sommar. En av anledningarna som har uppdagats just i Sundsvall är att falska rykten om att man får gratis bostad i Sverige cirkulerar i Rumänien. Ett lockbete som kan få vem som helst att bege sig hit.
“Det är flera som vittnar om att det kommer att komma väldigt många fler. Det går falska rykten i Rumänien om att man får gratis hus i Sverige. De som är här säger till sina släktingar hemma att det inte stämmer, men det finns ändå drömmar och förhoppningar, säger Pirjo Holmström, miljöpartist som står bakom en Facebookgrupp som hjälper de så kallade “EU-migranterna” i Sundsvall att hitta jobb.
Handeln kan befara minskad försäljning
Prognoser för handeln innebär en förväntad ökning med 3 procent för detaljhandeln i år, spår HUI, Handelns utredningsinstitut. Men det är just en spådom, en förhoppning. Justerat för prisökningar ökade dagligvaruhandeln med blygsamma 1,7 procent i februari. Om tiggeriet fortsätter att breda ut sig och väcka ökande olust hos presumtiva kunder – ingenting tyder på en annan utveckling – har både livsmedelshandeln och kapitalvaruhandeln anledning att befara minskad försäljning.
När pockande tiggare sitter utanför varenda butiksentré är det inte konstigt om svenskarnas köplust minskar. Men ännu hörs inte ett knäpp till protest från affärsmännens organisationer. Än så länge är det viktigare att spela tolerans och slå vakt om den politiska korrektheten.
Samma sak gäller besöksnäringen. Stora delar av Sverige – som Stockholm, Västkusten, Dalarna, Gotland, Höga Kusten och fjällvärlden – är ekonomiskt beroende av turismen. Hur kommer den att påverkas av att allt fler romska tiggare ockuperar medeltida gränder och bygger slumläger intill sevärdheterna?
Ingen ändring förrän situationen har blivit absolut ohanterlig
Det är en ockupation som pågår, och politikerna kommer inte att göra någonting för att stoppa den förrän situationen har blivit absolut ohanterlig och de är så uppklämda mot väggen att de inte har något val. Svenska politiker drivs inte av sina skyldigheter gentemot sin egen befolkning. Den tråkiga uppgiften har de lämnat bakom sig för länge sedan. Som vindflöjlar drivs de av skamlös opportunism och vad som kan tänkas göra sig bäst i media. Måttet på framgångarna är antalet spalter i Aftonbladet och Expressen och antalet inbjudningar till radions Studio Ett och SVT:s gomorronsoffor, Agenda och Debatt. Mona Sahlin (s) och Ylva Johansson (s) har klippkort till samtliga, oavsett om de har något att säga.
Vad kan vara mer hjärteknipande och ge fler PK-poäng än att “vilja hjälpa människor som flyr från fattigdomen i sitt eget land”? Det är ju det solidaritet går ut på, att svenska folket ska försörja andra länders invånare. Vi är bara för trögtänkta för att inse det.
“Romska tiggare får gärna bajsa i mina barns sandlåda”
Attityderna bland PK-elitens åsiktsmannekänger kan sammanfattas så här:
“Romska tiggare får gärna bajsa i mina barns sandlåda bara jag får behålla min politiska korrekthet.”
“Romska tiggare får gärna ockupera gatorna i min hemstad och bygga slumläger i parkerna bara jag slipper bli kallad rasist.”
Eftersom det är den numerärt begränsade men högröstade PK-eliten som bestämmer vilka åsikter som är tillåtna har Sverige kört fast där. Ingen förändring är i sikte. Elitens högtstående moral underlättas av att den själv har bosatt sig i etniskt svenska enklaver där den praktiskt och behändigt skonas från den mångkultur som den utåt prisar i alla tonarter.
Hälften av svenskarna vill ha förbud mot tiggeri
Den politiska och mediala elitens förljugna humanitet delas inte av svenska folket. Här finns en djup splittring som också är ett uttryck för folkets brist på förtroende för politikerna. Hälften av svenskarna vill lagstifta mot tiggeri. Det visar en mätning gjord i april av Aftonbladet/Sverige Tycker. Stödet för ett tiggeriförbud har ökat radikalt på bara ett halvår. Den förra undersökningen gjordes i samband med riksdagsvalet i september förra året. Då tyckte 46 procent att ett tiggeriförbud var dåligt. Nu är bara 36 procent negativa, medan 49 procent ha ett tiggeriförbud.
“Vi ser också att ökningen sker bland i princip alla grupper, både män och kvinnor, olika åldrar och delar av Sverige” säger Karin Nelsson, opinionschef på Sverige Tycker.
Stefan Löfven svamlar osammanhängande
Bland dem som betecknar sig som SD-sympatisörer är stödet för förbud mycket starkt, 92 procent, både nu och i september. Sympatisörer till regeringspartierna S och mp som har sin godhetsimage att tänka på vill för liv och pina behålla de romska tiggarna i Sverige. Bara 13 procent av mp:s väljare och 32 procent av socialdemokraternas väljare vill ha ett förbud.
Som väntat underkänner statsminister Stefan Löfven (s) folkviljan och svamlar osammanhängande om att “vi måste göra något helt annat”. Ovisst vad. Från honom kan vi inte vänta oss någonting.
“Vilka problem anser du att tiggeriet löser?”
Ett mycket vanligt försök till argument bland dem som vill behålla tiggerier är: “Att förbjuda tiggeriet löser inga problem.”
En given motfråga är: “Vilka problem anser du att tiggeriet löser?”
Det finns något djupt anstötligt i att vuxna, fullt friska människor i arbetsför ålder sitter passivt på sin rumpa hela dagarna med tydliga förväntningar på att människor i ett annat land ska försörja dem. När ett parasitärt beteende kolliderar med genomsnittssvenskens lutherskt präglade arbetsmoral; “I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd” (Första Mosebok 3:19) uppstår en kulturkrock som inte är till romernas fördel och som sakta men säkert bygger upp en avsky mot dem hos vanligtvis vänligt sinnade svenskar.
Att tiggandet kan vara ett eget val istället för arbete får inte ens tänkas
Inlärd hjälplöshet och en ogenerat exponerad ovilja att arbeta, ta ansvar för sitt eget liv och sin försörjning utgör i många människors ögon en grov provokation. I synnerhet om de själva arbetar/har arbetat hårt, och när försörjningsansvaret lämpas över på människor till vilka tiggarna inte har någon relation över huvud taget. De har inte kommit hit för den vackra naturens skull eller för att de älskar svenskar utan för att de vill ha våra pengar.
För att vi ska uthärda provokationen och inte bli adekvat förbannade gör vi ett slags omvänd tankeoperation där vi gör subjekt till objekt och förvandlar friska, kapabla människor till hjälplösa offer som det är vårt ansvar att ta hand om. När de professionella gråterskorna kallas in i media är romer alltid Offer, befriade från all delaktighet i och eget ansvar för sin marginaliserade ställning i samtliga länder där de bor. Att tiggandet kan vara ett eget val istället för arbete är en tanke som inte ens får tänkas.
“Romer utsatta för strukturell antiziganism”
Romernas offerroll manifesterades kraftfullt av den statliga Delegationen för romska frågor, som efter tre och ett halvt års utredningsmöda under ledning av Maria Leissner (fp) överlämnade sin rapport “Romers rätt – en strategi för romer i Sverige” till regeringen i juli 2010.
“Sveriges omkring 50 000 romer lider av ett utanförskap som är osannolikt stort” hävdade delegationen och ansåg att det råder “en extrem och oförsvarbar exkludering av romer från alla delar av samhället”. Delegationen uppfann ett nytt begrepp, “strukturell antiziganism”, någonting som enligt ordföranden Maria Leissner (fp) är “väldigt omfattande”.
Mångmiljonregn till romers inkludering
Det är med andra ord svenskarnas fel att romerna inte har lyckats integrera sig på de 500 år de har bott i Sverige. Deras offerstatus har visat sig vara extremt lönsam. Cirka 80 procent av de svenska romerna är arbetslösa. Varje arbetslös rom kostar skattebetalarna 14 miljoner kronor under sin livstid. Delegationen beräknade den sammanlagda kostnaden till 560 miljarder kronor i extra utgifter för den svenska staten under deras livstid. Den summan ger i sin tur en årlig kostnad om 12,5 miljarder kronor.
Delegationen föreslog ytterligare guldregn över romerna i form av en omfattande satsning fram till 2030. Årlig kostnad: 80 till 100 miljoner kronor.
Mer hjälp att hitta till bidragskranarna
Men det stannar inte där. Som en liten present på “Romernas nationaldag” den 8 april öste kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (mp) ut ytterligare 52 miljoner kronor – 13 miljoner varje år under perioden 2016-2019 “till romers inkludering”.
En inkludering som alltså fortfarande måste betalas med miljonregn, trots att romer har bott i Sverige sedan 1500-talet. I mars kom nyheten att Sverige och EU tillsammans satsar 90 miljoner kronor på att ge hitresta tiggare “bättre samhällsorientering”, det vill säga mer hjälp att hitta till bidragskranarna. En oemotståndlig signal för fler romer att bege sig till Sverige.
Romer överlägset mest sponsrade
Karl-Olov Arnstberg, professor emeritus i etnologi, har forskat om romer i flera decennier. Han betecknar dem som kollektiv som “världens antagligen mest ointegreringsbara folkgrupp som lyckas bibehålla sig själva och sin egenart generation efter generation”.
I en intervju i Forskning och Framsteg säger han att det finns ingen annan grupp som har fått så mycket positiv särbehandling av myndigheterna sedan slutet av 1960-talet – i stort sett utan resultat. Romer är den grupp som får överlägset störst ekonomisk sponsring av samhället genom bland annat tung bidragsfinansiering. De lever i en försvarskultur, menar Karl-Olov Arnstberg:
“De vill inte leva som vi, och detta kostar dem oerhört mycket. Det är en mycket stark kultur, men den är inte framgångsrik i den meningen att den ger romerna ett bra liv.”
Sedan Karl-Olov Arnstberg gav ut boken “Svenskar och zigenare” 1997 är han persona non grata både inom forskarvärlden och media. Hans egen och Gunnar Sandelins blogg “Invandring och mörkläggning” finns här.
Vägen ur fattigdom heter arbete
Ett mycket flitigt använt argument mot att förbjuda tiggeriet är att man inte kan förbjuda fattigdom. Inbakat finns ett imperativ om att det är svenskarnas uppgift att ta ansvar för alla länders fattiga invånare.
Nej, det har aldrig gått och kommer aldrig att gå att utrota fattigdom. Den kan bara uthärdas tills det blir möjligt att ta sig ur den. Och vägen ur fattigdom heter arbete.
Jag vet en del om fattigdom
Jag vet en del om fattigdom. Jag växte upp i djup fattigdom i en arbetarfamilj innan Sverige var ett välfärdsland. För den som tror att välstånd är något självklart som växer på träd kan det vara chockartat att höra att vanliga svenska barnfamiljer ibland – faktiskt ganska ofta – inte ens hade pengar till mat. Men så var det, och min familj var inte ensam om att ha det så. Alla omkring oss var fattiga. Det var inget särskilt med det. Vi visste inte om något annat. Alltså fanns det heller ingen skam i att vara fattig. Alla hade det ju likadant, och vi hjälpte varandra.
225 000 pensionärer under EU:s fattigdomsgräns
Fattigdomen har aldrig utrotats i Sverige. Många svenskar lever fortfarande i djupaste fattigdom. Den största gruppen är de cirka 225 000 pensionärer som lever under EU:s fattigdomsgräns. Sedan 2006 har antalet nästan fördubblats.
Det är de här människorna som med hårt arbete byggde upp den svenska välfärden. Nu, när de behöver ta del av frukterna av sitt arbete, tilldrar de sig mycket ringa intresse från politikerna. Istället handlar de politiska ansträngningarna om att importera så mycket arbetslöshet och fattigdom från så underutvecklade länder som möjligt och tvinga pensionärer och löntagare att bekosta vansinnet.
Romska tiggare – gudasända katalysatorer
Jag vill vända perspektivet på de romska tiggarna en aning. Många svenskar går av oförklarliga skäl omkring och kånkar på en skuld. Orsakerna har jag aldrig lyckats förstå, men det verkar handla om det outhärdliga i att ha ett bra liv. De hitresta romerna fungerar som katalysatorer för denna skuld, i synnerhet som svenska folket är itutat att romer alltid är 'Offer' och vi är förtryckarna.
De romska tiggarna kommer helt enkelt som gudasända. De är precis vad Sverige och svenskarna behöver. Vi har all anledning att vara tacksamma mot dem. De hjälper oss nämligen att bli medvetna om vår irrationella skuld. Romerna erbjuder en möjlighet att göra upp med den och kasta den där den hör hemma – på sophögen.
Fattigpensionärer bildar inga Facebookgrupper
Den svenska fattigdomen är dold. Den visas inte upp på gatorna. Fattigpensionärerna hukar bakom billiga reagardiner i samma hyreslägenheter där de har bott i 40 år. De går inte ut på torgen och demonstrerar mot sina oskäliga livsvillkor, de tutar inte i vuvuzelor, de har ingen dator, skriver inga debattartiklar och bildar inga Facebookgrupper. Inga starka lobbygrupper intresserar sig för dem.
Den fattigdom som romska tiggare visar upp på gatorna och i parkerna exponeras däremot öppet och oblygt och tvingar oss att ta ställning. Ge eller inte ge? Om det var fattigpensionärerna som satt och tiggde utanför matbutikerna, till exempel din egen mormor – skulle du ge då?
Den svenska skulden vädras i Dagens Nyheter
I en serie artiklar i ett av den politiska korrekthetens huvudorgan, Dagens Nyheter, vädras den svenska skulden som en samling illaluktande smutstvätt.
“Svenskar har varit oerhört givmilda mot behövande i avlägsna länder. Vi ska också komma ihåg att varje svensk ger 70 kronor i veckan via biståndsprogrammet som finansieras via skattesystemet. Men nu har vi plötsligt fattigdomen här i vår närhet, både tiggare från andra länder och svenska familjer som har svårt att få ekonomin att gå ihop” säger Daniel Västfjäll, som är professor i kognitiv psykologi vid Linköpings universitet.
“Vi kan inte hjälpa alla men måste hjälpa någon”
En professor i kognitiv psykologi måste alltså kallas in för att hjälpa oss bena upp vår skuld. Den första insikten är den här: “Vi kan inte hjälpa alla.” Därför stänger vi av, eftersom vi enlighet med den svenska skulden inte kan acceptera tanken. Än mindre låta bli att ge till någon alls, i insikt om att tiggarna är sina hemländers ansvar, inte vårt. Drabbade av emotionell överbelastning vänder vi bort blicken.
Daniel Västfjälls slutsats håller sig inom domänen för fortsatt bevarande av skulden: Om man vet att man inte kan ge till alla är lösningen – tadaa! – att ge pengar till den första tiggare man möter och därefter gå vidare utan att behöva ha dåligt samvete. För ge måste man.
“Även om jag möter hundra tiggare är det bra att jag gett den första en femma” säger han. Men han ger ingen förklaring till varför det är bra.
Genomfört pekoral av samvetsöm kulturarbetare
De svåraste kvalen uttrycker Andrev Walden, en 39-årig man som bor i hjärtat av Södermalm i Stockholm (var annars?) och presenterar sig som “journalist, illustratör och skapare av “Rymdslottet”. Ett citat här – men texten är värd att läsas i sin helhet. Ett så genomfört pekoral har inte skådats sedan samma tidning i mars 2013 publicerade Jonas Hassen Khemiris tårdrypande förslag om att byta skinn med dåvarande justitieminister Beatrice Ask (m).
Ordet går till Andrev Walden:
“Och det händer att du tänker det otänkbara. Att det skulle vara lite skönt om någon annan förbjöd dem. En plötslig majoritet av idioter. Mot din vilja! Det är nästan det sämsta du har tänkt. Självföraktet stiger som kolsyra i dig. Men du tänkte det. Som en danskjävel. Kanske för att det blivit så jobbigt att gå på gatorna. Världen har blivit så… jobbig? Du famlar efter bättre ord men känslan är inte bättre än så. Det är jobbigt med alla tiggare. Så fort man går utanför dörren.
Du förlåter dig själv. Det var bara en dålig tanke som sprang genom en bra människa. Det viktiga är att man känner igen en dålig tanke och jagar bort den. Du är en bra människa. “
Florica Tudorici har blivit mediekändis
Andrev Waldens artikel illustreras med en bild på rumänskan Florica Tudorici när hon tigger utanför Mariatorgets tunnelbanestation i Stockholm. DN har tidigare följt henne en dag för att se hur mycket hon tjänar på att tigga. Just den dagen fick hon ihop 186 kronor.
Googlar man på Florica Tudorici får man 564 träffar. Hon har blivit en mediekändis. Orsaken är enkel. Trakterna runt Mariatorget är själva epicentrum i det område på Södermalm där journalisterna och de samvetsömma kulturarbetarna bor. Snart får vi se Florica Tudorici i en tv-soffa.
Glada nyheter från försäkringskassan
Jag ska försöka lindra Andrev Waldens och andra skuldtyngda stackares samvetskval genom att vidarebefordra en glad nyhet från ett oväntat håll; försäkringskassan. Så kallade “EU-migranter” kan få en rad bidrag från försäkringskassan – även om de befinner sig olagligt i Sverige. Barnbidrag, föräldrapenning och bostadsbidrag är några av de bidrag som en person från ett annat EU-land kan få i Sverige trots att personen egentligen inte har laglig rätt att vara här. Det framgår i en artikel av Elin Sandow i Upsala Nya Tidning som inte har följts upp av andra media.
“Vi kan inte ställa krav på uppehållsrätt”
På grund av en ny tolkning av lagen 2013 får försäkringskassan inte ta hänsyn till om den som söker bidrag är i Sverige lagligt eller inte. Det enda försäkringskassan numera ska ta ställning till är om personen BEDÖMS bo här. EU-medborgare får uppehålla sig lagligt i valfritt EU-land i tre månader om de kan försörja sig själva under tiden. Men någon nämnvärd kontroll av att de reser hem när de tre månaderna har gått ut görs inte.
“Vi utgår från de uppgifter som personen lämnar och gör en helhetsbedömning. Vi kan inte ställa krav på uppehållsrätt” säger Andreas Stjernberg som är verksamhetsansvarig för försäkringstillhörighet på försäkringskassan.
Kan flytta utomlands och behålla bidragen
Situationen har av försäkringskassan själv bedömts som så alarmerande att den har skrivit till socialdepartementet, det vill säga regeringen, för att få ändrade regler.
“Om vi ska kunna kräva laglig vistelse behövs en ny bestämmelse i svensk lag. Det är komplicerat eftersom det handlar om alla EU-medborgares rätt att röra sig fritt i Europa, och svensk lag måste samspela med EU:s lagstiftning” säger Ann-Kristin Robertsson som är rättslig expert på internationella frågor på försäkringskassan.
Personer utan uppehållsrätt är heller inte folkbokförda i Sverige, vilket ytterligare försvårar försäkringskassans kontrollmöjligheter. Till exempel kan personen flytta utomlands och ändå behålla bidragen. Hur många personer som får bidrag i Sverige trots att de inte har uppehållsrätt vet inte försäkringskassan. Man har heller inte gjort någon beräkning på hur många det framöver skulle kunna handla om och vad kostnaderna skulle kunna bli.
Hållningslösa politiker fortsätter sin dödsdans
Av Julia Caesar
Källa: http://snaphanen.dk/2015/04/26/tiggarna-och-skulden/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar