Direkt tillfrågad om varför Sverige inte begränsar invandringen efter många år med en suverän topplacering på EU:s lista över länder som tar emot flest asylsökande per invånare svarar Reinfeldt:
“Vad betyder ordet ”nog”? Är Sverige fullt? Är Norden fullt? Är vi för många människor? Vi är 25 miljoner människor som bor i Norden. Jag flyger ofta över den svenska landsbygden och det skulle jag vilja råda fler att göra. Där finns oändliga fält och skogar. Där finns mer plats än man kan föreställa sig. De som hävdar att landet är fullt, de bör visa var det är fullt.”
Hur många utlänningar ett land kan släppa in avgörs i Reinfeldts tankevärld av markarealer. Av antalet hektar och hur många granar och tallar – som ju ändå bara står och ser trista ut i skogen – som kan bytas ut mot invandrare. Vad de ska leva av (bark? mossa?) framgår inte.
Behövs flera jumbojetplan för svenska politiker.
Så talar en person som inte har kontakt med verkligheten eller sitt eventuella förstånd. Men Fredrik Reinfeldt flyger inte ensam. Det skulle behövas en hel jumbojetflotta för att packa in alla svenska politiker som med berått mod flyger mot en garanterad kraschlandning för att de inte vill lyssna, inte se, inte besinna sig. Medlemmarna i Elektriska Ålars Klubb slingrar sig frenetiskt undan sanningar som de innerst inne vet att de kommer att tvingas konfrontera.
“Vi behöver en ordentlig diskussion om invandringen”
Ibland behöver man påminna sig att det inte alltid har sett ut så här i Sverige. För exakt 25 år sedan fattade den socialdemokratiska regeringen under ledning av Ingvar Carlsson det omtalade Luciabeslutet, med syfte att kraftigt begränsa antalet asylsökande till Sverige.
Den 13 december 1989. Finansutskottets ordförande begär ordet. Hon svävar inte på målet.
“Jag vill ha en ordentlig diskussion om invandringsfrågorna. Vi behöver det. Den utveckling som sker (…) kan ställa oss inför oerhört snabba krav på att ta emot – inte flyktingar i politisk bemärkelse – utan ekonomisk invandring. Jag vet inte om det finns något land i historien som har kunnat hålla emot en kraftigt ökad invandring av fattiga människor. För att vi inte ska hamna i en situation där verkligheten plötsligt talar ett annat språk än det vi har varit vana vid, och bli överraskade av det, behöver vi idéer och en ordentlig diskussion om dessa frågor (…).”
“Om inget händer snabbt blir det en krutdurk”
“Jag skulle som avslutning kunna börja där. Bakom beslutet ligger ju litet av denna utveckling. 5 000 turkbulgarer har kommit till Sverige den senaste tiden. Inget annat land har tagit emot fler än 500. Miljoner turkbulgarer lever i den här situationen. Det har bara börjat, det som de har bestämt sig för:
“Vi ska inte leva i Bulgarien längre, vi åker till Sverige.”
"Detta håller på att spoliera vår flyktingpolitik. (…) En partikamrat sa till mig häromdagen, att händer inget snabbt blir detta en krutdurk. Stig Malm har refererat situationen på arbetsplatserna. Och kommunerna klarar inte att ta emot fler.”
25 år sedan Luciabeslutet
Fiktion? Nej, på lördagen var det exakt 25 år sedan den socialdemokratiska regeringen i största enighet fattade Luciabeslutet. Finansutskottets ordförande vid den här tiden heter Anna-Greta Leijon. Statsministern heter Ingvar Carlsson.
Replikerna fälls i socialdemokratins allra heligaste, VU, det vill säga verkställande utskottet, och är citerade från protokollet. Luciabeslutet den 13 december 1989 fattas för att bromsa den kraftigt ökande invandringen under andra hälften av 1980-talet, i synnerhet den illegala invandringen som utgjorde nästan hälften av dem som kom till Sverige. Antalet asylsökande hade under 1989 blivit väsentligt större än beräknat. Enligt prognosen skulle det komma 20 000 asylsökande, men nu såg siffran ut att stiga till 29 000.
Nya smuggelvägar, nya invandringsrekord
Nya smuggelvägar hade öppnats, och 5 000 turkbulgarer, en bulgarisk minoritet, hade under hösten 1989 kommit till Sverige. Invandrarverket hade mycket stora problem med att ta emot och ordna inkvartering åt alla. Förläggningarna var överfyllda, det som återstod var tältförläggningar, husvagnar och båtar. Från mitten av 1980-talet ökade strömmen av migranter av alla kategorier till Västeuropa, från 915 000 år 1985 till 2 593 000 år 1993. Utvecklingen oroade politikerna.
Den utomeuropeiska invandringen dominerade, och det började bli uppenbart för regeringen att invandringen också hade negativa effekter, som enorma kostnader och hög arbetslöshet. Men medvetenheten om invandringens nackdelar ledde inte till någon omläggning av politiken. Istället hade s-regeringen satsat på nya integrationsåtgärder för invandrarna och satsat ännu hårdare på insatser som skulle indoktrinera folkopinionen att se positivt på invandringen.
Olof Palme stoppade irakiska kurder
"I oktober 1983 började det komma irakiska kurder till Arlanda, några hundra i veckan. Olof Palme (statsminister, s) blev väldigt besatt av den här frågan. Vilka är dom här och hur kan vi få stopp på dom på något sätt? Vad är lösningarna? De lämnade sin fru i något läger i Iran och så kom de över Östberlin till Sverige. Den socialdemokratiska regeringen ville skaffa sig kontroll över inflödet. Ett viktigt skäl var att det allt större antalet migranter utan skyddsbehov som tog sig in blockerade resurser för verkligt skyddsbehövande. Systemet drog med sig enorma kostnader för statskassan.”
Lösningen blev att Olof Palme hotade DDR:s statsöverhuvud Erich Honecker med att helt bryta de diplomatiska förbindelserna med den östtyska diktaturen om inte Honecker såg till att stoppa trafiken med de irakiska kurderna via Östberlin. Sverige var ett av få länder som DDR hade dialog med. Palmes hot tog skruv. All inströmning av irakiska kurder via DDR upphörde över en natt.
"Detta kan vi inte diskutera utåt”
Luciabeslutet 1989 innebar att asylrätten begränsades till migranter med flyktingskäl enligt FN:s flyktingkonvention. Utöver dem skulle endast de-factoflyktingar med synnerligen starka skyddsbehov komma ifråga för asyl. I den protokollförda diskussionen i socialdemokraternas VU markerade statsminister Ingvar Carlsson tydligt att denna känsliga fråga inte fick diskuteras offentligt. Det var yttersta diskretion som gällde:
"Deta kan vi inte utåt diskutera. Men jag håller med Anna-Greta (Lejon). Detta gäller inte bara VU, utan vi borde ha en grupp som började fundera i yttersta diskretion över vad vi gör om något sådant skulle inträffa.”
Det sovjetiska kommunistväldet var i sammanbrott, och med “något sådant” menade Ingvar Carlsson:
“Vi kan få människor från Estland, Lettland och andra delar av Sovjetunionen, som i vinter går över gränsen mot Finland. De har ingen mat – det går svälttåg helt enkelt, som i desperation börjar röra sig mot Skandinavien.”
“Sverige har nått gränsen för vad vi klarar av”
Den 14 december 1989 förklarade invandrarminister Maj-Lis Lööw Luciabeslutet för riksdagen med att Sverige hade “nått gränsen för vad vi klarar av” (riksdagens protokoll 1989/90:46). Inbromsningen var nödvändig på grund av sviktande mottagningskapacitet. Vänsterpartiet kommunisterna, miljöpartiet och folkpartiet var kritiska mot Luciabeslutet, medan moderaterna och centerpartiet stödde det.
Tredubbling av asylsökande på ett år
I praktiken hann Luciabeslutet inte få så stor betydelse. Det fick bara gälla i två år innan det revs upp. Men signalen var viktig och dramatisk. Politiska beslut som fattades i Sverige hade redan vid den här tiden omedelbara återverkningar på den industri av kriminella människosmugglare som mot stora summor pengar fraktar människor till attraktiva resmål i Norden.
Två år senare, 1991, vann de borgerliga partierna valet. En borgerlig koalitionsregering (m + fp + c + kd) med Carl Bildt (m) som statsminister och Bengt Westerberg (fp) som socialminister och vice statsminister rev upp Luciabeslutet den 19 december 1991. På ett år, från 1992 till 1993, tredubblades antalet asylsökande från 27 351 till 84 018.
“Man signalerade att Sverige var öppet”
Invandrarminister Birgit Friggebo (fp) släppte loss en okontrollerad flodvåg. När hon förhördes i konstitutionsutskottet den 15 april 1993 sa hon att hon inte hade haft någon konkret plan. “Det handlade om en strategi.” I ett fax 2001 till författaren och historikern Åke Wedin (1936-2007) skriver hon:
“Tack och lov satt jag i en regering som inte lät humaniteten följa den ekonomiska konjunkturen. Konjunkturer kommer och går men humaniteten består.”
Sverige kastades in i en ekonomisk kris som tog hela 1990-talet att reparera. Christina Rogestam, som var chef för invandrarverket, säger i “Exit Folkhemssverige” att skillnaden jämfört med s-regeringens politik egentligen inte var så stor i sina principer – men enorm i signalerna:
“Man signalerade att Sverige var öppet. Och det är klart, det styrde omedelbart alla strömmar hit.”
Bengt Westerberg ställde ultimatum
Förräderiets självbelåtna anleten i klart studioljus
Folkpartiet hade i början av 1980-talet börjat profilera sig i invandrings- och biståndsfrågor. I valrörelsen 1985 hade de fritt spelrum, eftersom statsminister Olof Palme lade lock på asylfrågorna. “Vi ska inte diskutera sånt.” I valet 1991 hade folkpartiet bara fått 9,1 procent av rösterna men hade mäktiga lobbygrupper som pressade på. Bengt Westerberg och hans lilla minoritetsparti drev igenom partiets “generösa flyktingpolitik” genom att ställa ultimatum att spräcka regeringen. Carl Bildt tvingades vika sig. Alternativet var att regeringen bevisade sin regeringsoduglighet.
Den 19 december 1991 öppnade invandrarminister Birgit Friggebo (fp) Sveriges dörrar för en invasion av asylsökande från Balkan. De flesta av dem som anlände 1992 var Kosovoalbaner som kom med organiserade busstransporter via Polen. De betalade människosmugglarna 600 D-mark för resan. De kom av arbetsmarknadsskäl, inte på grund av skyddsbehov. 97 procent saknade asylskäl.
Tjugotre år senare, den 2 december 2014, sitter de gamla motståndarna Ingvar Carlsson (s), 80, och Bengt Westerberg (fp), 71, som två politiska fossiler och myser i var sin fåtölj i SVT Aktuellt och talar om vikten av samarbete. Samarbetet gäller dock inte SD. Carlsson och Westerberg är fullkomligt eniga om att inget annat parti ska prata med SD. Förräderiets självbelåtna anleten i klart studioljus.
Bara 2,6 procent är flyktingar enligt FN:s konvention
Vad hade hänt om Luciabeslutet inte hade rivits upp och Sverige hade fortsatt att begränsa invandringen till personer med asylskäl enligt FN:s flyktingkonvention? Ett svar ger migrationsverkets statistik över beviljade PUT (permanenta uppehållstillstånd). Av de 1 757 565 utlänningar som beviljats PUT eller uppehållsrätt sedan 1980 har 44 985 haft asylskäl enligt FN:s flyktingkonvention.
Det är 2,6 procent av samtliga som beviljats PUT i Sverige de senaste 33 åren. 97,4 procent har alltså inte sådana asylskäl. Ändå motiverar politiker alltid massinvandringen med att “vi måste ge skydd åt dem som flyr från krig”. Syftet är givetvis att lura i svenska folket att alla utlänningar som kommer till Sverige är flyktingar.
Andra europeiska länder uppfyller precis som vi kraven i FN:s flyktingkonvention. Men Sverige är ensamt om en massinvandring som gör att vi toppar Europalistan över beviljad asyl.
Hade vi haft 55 “no-go-zoner”?
Om Luciabeslutet inte hade rivits upp – hur hade dagens Sverige sett ut då? Det är naturligtvis omöjligt att ge ett säkert svar på, men vi kan fundera på några frågor. Om invandringen efter 1991 hade fortsatt att begränsas till flyktingar enligt FN-konventionen – hade vi i dag haft närmare 200 så kallade utanförskapsområden? Hade vi haft 55 “no-go-zoner” där polisen inte kan upprätthålla lag och ordning? Hade vi haft en arbetslöshet där 65 procent i år och 75 procent 2016 enligt arbetsförmedlingens senaste prognos till största delen utgörs av utrikes födda? Av inrikes födda (16–64 år) arbetar 79,2 procent, utrikes födda 63,9. Av utomeuropeiskt födda arbetar bara 56,8 procent.
“Mycket lite talar just nu för att dessa grupper kommer att minska under överskådlig tid. Sverige är med andra ord på god väg att etablera en permanent underklass med etniska förtecken” skriver Per Gudmundson i en ledare i Svenska Dagbladet. Den etniska underklassen är dessvärre etablerad sedan länge.
Hade vi haft skottlossningar och hederskultur?
Om Luciabeslutet inte hade rivits upp – hade vi haft en invandrad hederskultur där föräldrar mördar sina egna barn och minst 70 000 invandrarungdomar inte får välja vem de ska gifta sig med? Hade vi haft omfattande gängkriminalitet i invandrartäta områden och skottlossningar i bland annat Göteborg och Malmö? Europeiskt rekord i polisanmälda våldtäkter? Bedrägerier i mångmiljonklassen i LSS-sektorn med personlig assistans till funktionshindrade? Hade vi haft ett havererat asylsystem där det går utmärkt att bluffa sig in med inga eller falska ID-handlingar? Panikartad brist på bostäder? Bottenresultat i PISA-undersökningarna? En urgröpt välfärdssektor som går på knäna och inte längre gör skäl för namnet?
Svaret är nej. Vi kan tänka tanken hur det skulle ha varit med ett permanent Luciabeslut. Istället för tjugotre förlorade år då stora delar av Sverige har rivits ner kunde situationen ha varit helt annorlunda.
Reinfeldt har stått för den största ödeläggelsen
I stället för att trampa på bromspedalen har inte bara Bildt-Westerbergs regering 1991-94 utan alla regeringar efter dem gett full gas och släppt in hundratusentals invandrare, av vilka majoriteten har saknat ID-handlingar och alltså varken har kunnat styrka sin identitet eller sina eventuella asylskäl. Den största ödeläggelsen av det Sverige vi känner har Fredrik Reinfeldt och den borgerliga alliansen energiskt arbetat för under sina åtta år vid makten.
Det kommer politikerna i de sju gammelpartierna aldrig att erkänna. Luciabeslutet kom till innan de slutgiltigt gick in i den masspsykos med sviktande verklighetsuppfattning och manifesta hallucinationer där de befinner sig i dag.
Massiv Kafkavarning råder
Det råder massiv Kafkavarning för starka känslor av overklighet när moderata företrädare intervjuas om det växande interna upproret mot partiets invandringspolitik. Mer än hälften av de moderata kommunpolitikerna vill strama åt invandringen och att det ska bli svårare för utlänningar att få PUT. Åtta års uppdämt moderat missnöje med Fredrik Reinfeldts politik, och i synnerhet migrationsöverenskommelsen med utopisterna i miljöpartiet, pyser, sjuder och närmar sig kokpunkten.
En klonad Reinfeldtkopia
Men när jag ser och hör moderaternas nyvalda partiledare Anna Kinberg Batra intervjuas i SVT Aktuellt den 9 december (tidskod 8:30) inser jag att både de moderata kommunpolitikerna och den borgerligt sinnade delen av svenska folket kan låta hoppet fara. Det vi ser är en fullkomligt oautentisk människa, en klonad Reinfeldtkopia, intill förväxling lik en maskin som med monoton röst och stel mimik upprepar samma ord och mening gång på gång, oberoende av vilka frågor hon får.
I riksdagsvalet förlorade moderaterna 338 249 väljare, de flesta till Sverigedemokraterna. De kommer att förlora 78 miljoner kronor i partistöd under mandatperioden och varslar 55 anställda. Det borde innebära att behovet av klonade Reinfeldtkopior är mycket begränsat.
Kvällen därpå intervjuas moderaternas arbetsmarknads- och migrationspolitiska talesperson Elisabeth Svantesson i Aktuellt. (tidskod 13:43). Den kusliga känslan av att det inte är en människa som pratar utan en fjärrprogrammerad maskin blir ännu starkare. Som en papegoja upprepar Svantesson vad Kinberg Batra sagt kvällen innan. Här ska minsann inga begränsningar av massinvandringen göras. Allting handlar om integration och jobb.
De tror att alla människor är lika
Anna Kinberg Batra och Elisabeth Svantesson begår samma logiska felslut som sina föregångare och nutida kolleger i de sju gammelpartierna. De gör misstaget att utgå ifrån att alla människor är lika. Jag undrar om de tror på det själva? För dem är det ingen skillnad mellan en infödd svensk som arbetar och betalar skatt i 45 år innan han/hon går i pension och en invandrad somalisk analfabet som aldrig kommer ut på arbetsmarknaden, eller en invandrad pensionär som aldrig har betalat en skattekrona i Sverige men från Dag 1 kan kvittera ut ÄFS, äldreförsörjningsstöd. I sjuklöverns föreställningsvärld har svenskar inte minsta pluspoäng för att vi och många generationer före oss har byggt Sverige till vad det är i dag.
En regering som sitter på styråran kan inte styra
Medan moderaterna förlorar sig i problemförnekelse virrar statsminister Stefan Löfven (s) och hans skräckkabinett omkring och slirar hit och dit med nya åsikter varje dag. Att se och höra statsministern i SVT Agenda eller i Skavlan är rena näradöden-upplevelsen. Likaså när han kläcker ur sig:
“Det är regeringen som sitter på styråran.”
Det säger sig självt att det inte går att styra om man sitter på själva styråran. I landet sprider sig vågor av löje och genans över en statsminister som inte kan tala, som visar bristfällig tankeförmåga och gör bort sig gång på gång.
"Det mest anständiga vore att avgå”
Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl skriver:
“De frågor som många ställer sig nu är ärligt nyfikna: Varför agerar Löfven så här? Vem ger honom alla dåliga råd? Förstår han inte vad han gör? Den mest trovärdiga tesen är nog att han faktiskt inte riktigt gör det. Att han gravt missbedömt hur politikens sfär fungerar.(…) Det mest anständiga vore i detta läge om Stefan Löfven begärde entledigande, och bad talmannen sondera underlaget för en ny regering.”
Sjuklöverns politiker har ett val
Tjugotre förlorade år senare känns Luciabeslutet mycket avlägset. Samtliga politiker som har drivit de senaste fyrtio årens massinvandring bär ansvar för den kris som vi ännu bara har sett början av och som kommer att få maktens alla segment att krackelera. Den går mycket djupare än till att bara handla om regeringen eller budgeten. Eftersom politiker och journalister i årtionden har mörklagt sanningen om invandringen är det en försenad kris. När upproret briserar drivs det av en uppdämd kraft.
Sjuklöverns politiker har ett val: lyssna på sina väljare och strama åt invandringen till normala europeiska nivåer. Eller välja sig ett annat folk.
Källa Julia Caesar: http://snaphanen.dk/2014/12/14/sondagskronika-tjugotre-forlorade-ar/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar