- Så hände till slut det som de flesta anat, men som ingen på allvar trott eller velat förstå skulle kunna ske. Sverigedemokraterna väljer att fälla regeringen Löfvens budget.
Låt oss till att börja med ta det här med budgetpraxisen. Praxis är att jämföra med sedvänjor, och sedvänjor ändras med tiden. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet valde, som exempel på hur saker och ting förändras, att sätta en ny praxis under föregående mandatperiod när de lyfte ut en enskild budgetpost på utgiftssidan ur alliansens budget, för att underkänna den och därmed krympa utgiftssidan. Motivet som främst Socialdemokraterna anförde var att det inte var riksdagens ansvar att regeringen lade fram en politik som saknade stöd.
Men svinhugg går igen.
Vad som sker nu är höljt i dunkel. Det är en ödets ironi att det land som ses som en av världens mest stabila demokratier och världens äldsta fortfarande fungerande statsförvaltning, kastats in i parlamentariskt kaos. För att ens kunna börja sia om framtiden så måste vi börja med att se bakåt. Och det gör vi för att kunna förstå hur vi hamnat här där vi är i dag.
2006 gjorde Sverigedemokraterna inbrytningar i fler kommuner än de tidigare lyckats med. Redan då stod de på gränsen till riksdagen. Motmedlet från vänsterpartierna blev att lägga sig så långt från Sverigedemokraterna som möjligt och inta en både kallhamrad och motsatt politisk position. Med den positionen har man låtit förstå, vilket är det som varit avgörande, att den enda fråga som man skulle debattera med Sverigedemokraterna var den om invandringen. Men detta ytterst motvilligt, sällan och dessutom kompromisslöst. När man ens tog debatten. Det skulle komma att straffa sig.
Ni kan fundera på hur bra det gått. Att debattera en enskild fråga med en motståndare som inte gjort annat än att ha specialiserat sig på området, och har studerat all tänkbar statistik kring ämnet de senaste två decennierna, utan väl underbyggda och för medborgarna bra svar på deras frågor var dömt att misslyckas. SD har samtidigt, bland annat med hjälp av folks frågor och oro, byggt ett parti underifrån och med små ekonomiska medel. De har under lång tid varit starka i sin närvaro på internet och i kommentarsfält. I dag dominerar partiets sympatisörer de facto alla arenor där utom kanske det senaste forumet – twitter.
Att Mona Sahlin, i dag nationell samordnare mot politisk våldsbejakande extremism, tillsammans med Aftonbladets ledarredaktion, kanske var snabbast med att spela ut SD-kortet på allt och alla som velat föra en systemkritisk debatt är numera allmänt känt. Detta har lett oss till en situation där SD har övertaget i väljarmedvetandet. Även Fredrik Reinfeldt och hans ungdomsförbund MUF har intagit liknande hållning; att detta är ett politikområde som det inte går att föra en nyanserad debatt omkring.
Vad kommer hända nu? Det finns några olika scenarier som vi kan se.
Alliansen släpper fram en regering Löfven II, men utan Miljöpartiet och i syfte att isolera SD. Detta skulle sannolikt visa sig förödande för socialdemokratin som då sitter som gisslan i alliansens knä och som riskerar att kraftigt eroderas. Dessutom skulle läget bli än värre inför valet 2018, eftersom SD då redan kommer att ha getts rollen som ledande oppositionsparti.
Vi kan också tänka oss att Alliansen släpper fram en regering Löfven II och där framförallt S och M samtidigt, var och en för sig, släpper fram de interna debatter som de facto finns och som är systemkritiska, och börjar arbetet med att återreglera en i dag i praktiken oreglerad asyl- och migrationspolitik.
Vad sker då på kort sikt? Den stora oredan i svensk politik har nu slagit igenom och fått ordentligt fäste. Det finns vissa som bär ett större ansvar än andra för dagens situation. Jag talar då främst om Mona Sahlin, men även andra som inspirerats av hennes patos och otillåtande attityd till frågan som sådan. Den kultur som reflexmässigt får folk att säga att ”du låter som en Sverigedemokrat” har lett fram till att SD i dag har den roll det har.
Det är viktigt att förstå vad som lett fram till dagens låsta situation, om vi vill komma bort från den. Kan vi inte beskriva vare sig verkligheten eller de politiska realiteterna som de är och acceptera dessa så kommer vi aldrig kunna möta dem med rätt medel och politik. Förnekelse är aldrig vägen framåt, oavsett om det handlar om oförmågan att se systembristerna i migrationspolitiken eller att inse Sverigedemokraterna är vågmästare och bemannat med mycket skickliga politiska taktiker och strateger.
Om de övriga partierna menar allvar med sitt tal om att vi nu måste komma bort från dagens kaos, så kommer vi sannolikt se omfattande ommöbleringar på personnivå samt policyskiften inom kort. Men väljer dagens riksdag att fortsätta längs Sahlinismens stigar så kommer det bara leda till att Jimmie Åkesson eller Mattias Karlsson står där med nycklarna till Rosenbad allra senast efter valet 2018.
Källa: http://www.dagenssamhalle.se/debatt/sahlinismens-foernekelse-orsakade-krisen-12413
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar