Dessa tre enheter har lite samröre med varandra. Sedan får enskilda protestera hur mycket de vill med olika goda exempel, men så är det. Många väljare har inte ens berättat för den närmaste familjen att de röstar på SD. Partiets organisation kan i ytterst få kommuner få fram kandidater som mäktar med att bli kommunstyrelsens ordförande. De kan inte ens fylla partiets platser i kommunfullmäktige.
Journalisterna säger att SD inte attraherar kvinnor, men det är fler kvinnor som väljer SD än de två feministiska partierna Feministiskt Initiativ och Vänsterpartiet tillsammans.
Invandringspolitiken innebär att Sverige växer med ett Norrköping per år. Sju riksdagspartier tillsammans med en omogen journalistkår låtsas om att detta inte pågår. Kommunerna går på knäna. Stockholms medelklass belånar sig upp till bokhyllan Billys översta kant för att de ska ha råd att bo i segregerade områden i innerstaden eller i närförort för att slippa mångkulturens påfrestelser. Vänsterledaren Jonas Sjöstedt bor på Östermalm, bara för att ta ett roande exempel.
Sjuklövern verkar sakna en plan för Sveriges framtid. Men varför är inte väljarstödet större för SD? Det är inte alls konstigt. Redan ett år före valet var jag bergsäker på att SD skulle få 12,1 % i väljarstöd. Det finns ett osynligt tak för nya partier på 12 %. Sitter en grupp på åtta personer och fikar så kan en av åtta tillhöra ett oprövat parti, utan att det stör. Blir det fler än en så kommer en ny typ av frågor: kan ni styra landet? De frågorna ställs i familjer, på jobbet, i föreningen. Man måste kunna övertyga en stor majoritet att partiet inte bara är ord utan också handling.
Ända sedan rösträttsreformen infördes 1921 så har inget nytt parti lyckats ta sig över 12 %. Det är som om en förbannelse vilat över nya partier. De stöter i glastaket vid 12 %. Att jag lade till 0,1 % betyder att i en förrevolutionär situation kan ett parti tränga igenom taket. SD fick 12,86 % som för mig var en sensation. Nu finns inga hinder uppåt. Rätt manövrerat kan SD nå egen majoritet i Sveriges riksdag, ifall de övriga partierna vägrar att regera. Vid varje kaffebord finns nu en person som på allvar överväger att rösta på SD.
SD:s tillväxt i väljarkåren sker inte med hjälp av medierna. Tillväxten av SD:s väljarkår sker i möten mellan människor och möten tar tid. En hel del medlemmar i partiet imponerar ännu så länge inte på en bredare allmänhet. Tålamod är därför partiets bästa bundsförvant. För var dag som går växer väljarskaran. Snart finns kanske två sympatisörer vid kaffeborden.
Det händer att jag talar i telefon med Sverigevänner från olika delar av landet. Intressanta samtal där man också kan skratta gott åt eländet. En åsikt dominerar: det finns inget annat alternativ!
Oavsett vad människor tycker i övrigt om forskningspolitik, förvaltningsstyrning, havsmiljöfrågor, småföretagande etc så säger de att det finns inget alternativ. SD behövs för att kunna säga ifrån mot ett totalt desorienterat och initiativlöst etablissemang som förgör landet med en ogenomtänkt migrationspolitik som sargar rättsväsendet, skolpolitiken, välfärden och ekonomin.
Som budgetfrågan har hanterats av Sveriges riksdag fick den gradvis ändrad betydelse. Med en oförskämdhet utan dess like ignorerade sju partier i riksdagen det parti som vinner alltmer av folkets förtroende. De sju partierna vägrar ens att prata med SD. De hänvisar till en praxis att de gamla partierna hade kommit överens om hur SD skulle rösta. Arrogansen var så monumental att SD hade förlorat väljarkårens förtroende om SD följt praxis. Inte bara de egna väljarna och de kommande väljarna utan även motståndarna hade uppfattat SD som ett svagt parti. Det fanns inget annat alternativ. I journalistkåren var alla övertygade om att SD skulle vika ner sig. De är inga blixtrande analytiker och har aldrig varit.
Självklart har motståndarna fått en del gratisargument. Delar av socialdemokratins budgetförslag innebar vissa förbättringar på välfärdssidan som är ett av SD:s intresseområden. Men förpackningen och presentationen från socialdemokratins ledare Stefan Löfven var så oförskämd att ett avvisande av budgetförslaget var enda alternativet.
Stefan Löfven blev vald till socialdemokratins ledare bland annat för att han ansågs vara en god förhandlare. LO-folket bör nog fundera på vad det har funnits för kompetens hos löneförhandlarna inom fackföreningsrörelsen om den löfvenska fryntligheten anses vara föredömlig. Svenska löntagare är underbetalda och kapitalägarna har roffat åt sig under de senaste fyrtio åren. Stefan Löfven bör nog ifrågasättas på en hel del områden, inte bara som regeringsbildare och förhandlare utan också som folkledare.
Men oavsett om SD:s företrädare kan få en och annan klurig fråga framöver, så fanns inget alternativ. Om SD hade vikt ner sig hade motståndarna hånat SD och förklarat att SD aldrig skulle få något inflytande, att SD:s väljare ska veta att en röst på SD är en bortkastad röst. Riksdagens sju partier skulle ännu mer ihärdigt hållit ihop mot SD. På torgmöten hade gammelpartiernas utomparlamentariska samarbetspartners blivit upprymda och fortsatt att kasta sten på SD:s företrädare. Journalisterna hade tillsammans med Expo och kriminella hackers trängt in i Sverigedemokraters datorer och publicerat deras mejl och lösenord i Expressen och Aftonbladet. Runt kaffeborden i Sverige hade väljaren från SD knipit käft för att slippa skämmas för ett parti som låter sig bli överkört. Men det hände inte.
Istället visade riksdagsgruppen styrka som satte ner foten. Ytterligare en eloge till riksdagsgruppen som inte babblade i onödan. Inte ett ord nådde utanför sammanträdeslokalen. Bra jobbat. Sådant imponerar.
Det finns något rationellt i de sju gammelpartiernas agerande. All statsvetenskaplig forskning visar att det skulle bli förödande för det parti som gav vika först i invandringsfrågan. Det finns bara är ett parti, förutom SD, som kan få fler väljare genom att tveka om invandringspolitiken och det är Moderaterna. Om Moderaterna valde en helt ny partistyrelse i mars 2015 och ändrade politiken totalt så skulle M och SD kunna få egen majoritet i kommande val och för första gången i historien skulle det kunna bli en regering som bara bestod av moderater.
Oavsett om människor avser att rösta på SD eller inte, så finns det inte någon tvekan om att Sverigedemokrater vågar stå raka när det blåser. Räkna med tuffa tag, men mesighet imponerar inte.
Det fanns inget annat alternativ. Vi är många som är imponerade över Sverigedemokraternas klara ställningstagande. Och just nu deklarerar Stefan Löfven att han utlyser nyval den 22 mars 2015. I tre månader kommer de sju gammelpartierna att gnälla på SD och SD kommer att öka sin väljarandel.
Källa: http://avpixlat.info/2014/12/05/det-finns-inget-annat-alternativ/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar