Först självmål sedan harakiri

Statsminister Löfvens märkliga utlysning av extraval den 3 december var ett grovt misstag, ur ett socialdemokratiskt perspektiv ett självmål. Ett valresultat i mars skulle rimligtvis innebära en minimal möjlighet för de rödgröna att bli ett riktigt majoritetsblock, en viss risk att Alliansen får övervikt och det troliga resultatet att det inte blir någon viktig förändring mellan de två huvudalternativen.

- Grundtipset är att Sverigedemokraterna förväntas vinna en hel del ytterligare mandat. Det troliga är att Löfven inte uppnår något med valet och då det är hans initiativ får han skulden för det misslyckade valet. Alliansen kan knappast lastas för Löfvens bristande tålamod – inte ens en vända i finansutskottet, eller ett hot om att utfärda nyval istället för att deklarera ett sådant beslut som taget.

Det senare bryter mot konstitutionens avsikt att minst tre månader skall användas för att söka efter en lösning innan statsministern trycker på nyvalsknappen. Alliansen har bara att sitta still i båten och låta Löfven genomföra processen med sitt usla beslut.

Men också Alliansen visade sin inkompetens och gör ett självmål eller snarare ett självmordsförsök. Decemberöverenskommelsens första effekt är att rädda Löfven från sitt destruktiva extraval och därutöver erbjuds han fyra år med en tandlös opposition. Efter den perioden kommer Alliansen knappast ses som en serös opposition, så i realiteten har den förmodligen givit bort regeringsmakten för åtta år framåt.

Alliansen skulle ha betydligt större möjligheter att vinna 2015 än 2018. Vid ett extraval har de inte hunnit visa hur de fegar ur och Löfvens prestation som statsminister är endast ett kaotiskt halvår med missgrepp på missgrepp. Till 2018 har regeringen rimligtvis presterat något och några ministrar kan framstå som lämpade för uppgifterna. Socialdemokraterna kan ha återupprättat sitt sargade rykte som regeringsdugliga.

När man föreslår nya regler föreslår man normalt regler som kan ge en fördelar och inte regler som automatiskt gör en till förlorare. Så inte Alliansen. Med en druckens envishet föreslog Reinfeldt före valet ”största konstellationsregeln” som förefaller garanterat självdestruktiv då Alliansen låg runt 10 procent efter de rödgröna i sommarens prognoser.

Man erbjuder sig att hjälpa sina motståndare att få ihop en riksdagsmajoritet. En person med normalt politiskt omdöme skulle överlåta åt sina konkurrenter att försöka förhandla fram en riksdagsmajoritet åt sin politik, inte att ge dem en blank check. Löfven utställde inget motsvarande löfte att bli tjänstefolk åt Alliansen om den blev något större.

Vad Alliansen möjligen skulle kunna föreslå är att ”största konstellationsregeln” skall gälla den 22 mars. Då kapitulerar man inte bara och skänker bort regeringsmakten. En sådan överenskommelse kan ses som riskabel och ofördelaktig då Löfven ju leder i opinionen. Men den är i alla fall inte direkt dum. Nu ger man upp utan någon chans till framgång; det är kapitulation utan villkor.

En seriös opposition är beredd att ta över regeringsansvaret och genomföra sin politik så långt detta är möjligt i riksdagen. Oseriösa partier gör utspel och hänvisar sedan till att man inte har egen majoritet för att genomföra sin politik fullt ut och då får det vara. Man agiterar och hoppas få sitta kvar nästa mandatperiod trots att oppositionsrollen misskötts. Detta är den policy Alliansen intagit.

Utöver att släppa makten så har Alliansen dessutom parat ihop Socialdemokraterna med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Det är naturligtvis taktiskt slugt att före valet peka ut att huvudmotståndaren är i ”dåligt sällskap”. Men efter valet gäller det att minimera skadorna av en ny regering genom att få den att vända sig bort från det dåliga sällskapet. Inte utan skäl tolkar både Sjöstedt och Löfven decemberöverenskommelsen som att den största konstellationens budget är den som skall få passiv hjälp från motståndarna och för att den rödgröna budgeten skall ha större stöd än Alliansens så behövs vänsterns stöd.

En minimal ambition för en bättre regeringspolitik skulle få Alliansen att rösta ner regeringen och sedan tvinga fram en socialdemokratisk regering utan MP som sambo och vänsterprassel. Nu driver man den oansvariga linjen att stötta en mer vänsterinriktad linje än nödvändigt bara för att få lite mer kontrast till en borgerlig politik. Om väljarna uppfattar att det tillämpas en sådan ansvarslös taktik skulle nog ytterligare väljare irritera sig på Alliansen; den fungerar nu som promotor för dåligt sällskap till socialdemokratin.

Decemberuppgörelsen lyckas inte ens sätta upp migration och integration bland de tre frågor för vilka de skall söka arbeta fram en ny politik (försvaret, energin och pensionerna). Det betyder att de inblandade stoppar huvudet i sanden och försöker smita ifrån dessa problem ytterligare år. Med ”breda uppgörelser” och en S + MP-regering så betyder det att Miljöpartiet har en reserverad plats vid bordet. Med MP utanför regeringen så finns möjligheten att ta med dem om de passar, men de är inte nödvändiga för att nå en uppgörelse.

LO-basen Thorwaldsson hyllar statsministern för den stora framgången, men Löfven har inte presterat ett enda klokt drag. Det är motbjudande att en genuint oskicklig politiker räddas av ännu större klåpare. Det känns som att se på en dålig komedi där alla inblandade snavar på sina egna fötter och faller pladask; dum, dummare dummast.

I grunden handlar farsen om Reinfeldts SD-fobi. Han ger hellre bort regeringsmakten än hamnar i sällskap med SD. Varje ansvarsfull politiker överväger möjligheten att främja sina väljares preferenser istället för att följa sina antipatier. Det är oprofessionellt. Att en ledare vid makten lyckas få andra att följa sina nycker är en sak, men vad än värre är att dessa nycker förblir premisser trots att ledaren avgått.

Påläggskalven Batra har inte visat någon förmåga till självständighet utan förblivit her master’s voice. Reflektion, interndemokrati och rationellt tänkande tycks obefintligt. Alliansen tycks ha ersatt arbetslinjen med ”största konstellationsregeln” som bärande idé. Att den är demokratiskt sett ytterst tvivelaktig är något som parterna i decemberöverenskommelsen lyckats undvika att diskutera. Det är naturligtvis inte en struntfråga, som kan avfärdas med att den tyvärr inte hann diskuteras.

Att riksdagen flyttar över makt från riksdagen till regeringen och oppositionen övergår till ett symboliskt motstånd är en avdemokratisering. Motivet bakom detta är de envetna ansträngningarna att avdemokratisera invandringsfrågan. En rad beslut plockas bort från den politiska processen och beslut fattas av byråkrater och jurister istället för av folkvalda representanter.

Det mest flagranta beslutet hittills av denna postdemokratiska typ är när en hög tjänsteman på Migrationsverket 2013 fattade beslutet att syrier inte längre skulle få temporära uppehållstillstånd i tre år utan permanenta uppehållstillstånd. Ett principiellt och kostsamt multimiljardbeslut slussas igenom utanför riksdagen. Den politiska maktens samtycke kamoufleras; de politiskt ansvariga är osynliga och den politiska debatten är obefintlig.

Kampen för massinvandringen och mobbningen av SD tar sig allt mer odemokratiska former. Det är i sig ett universellt fenomen att när folkets entusiasm för etablissemangets politik svalnar, så svalnar också etablissemangets entusiasm för demokrati.

Sverige har börjat halka nerför ett sluttande plan. Det är dags att tänka till nu, decemberuppgörelsens rätta plats är i papperskorgen. Den är en dålig metod för ett dåligt syfte. Sverige för en extrem, destruktiv och impopulär invandringspolitik och det finns stor risk att ett sådant syfte också leder till synnerligen diskutabla metoder.

Prins Hamlet summerar: There is something rotten in the state of Sweden.

Källa: http://avpixlat.info/2014/12/30/forst-sjalvmal-sedan-harakiri/