Det som framför allt gör oss till människor är språket. En apa kan bara visa med teckenspråk att den vill ha en banan, men den kan inte uttrycka någon mer komplex mening, som till exempel tanken att apan Joe är en stor alfa-hanne, men att han börjar bli gammal och lat. Människans språk är unikt genom att vi förstår futurum och konditionalis, kan tala om ting som försvunnit och använda metaforer.
- Med språkets hjälp kan vi också slå ihop våra individuella tankar till ett gigantiskt tänkande, ett kollektivt fenomen. Det är med hjälp av språket vi utökar människans minnesdomän, med boktryckarkonsten och datorn. Hela tiden är det språket som står i centrum, också när det är binärt. Matematik är språk. Musik är också språk.
Orden är inte bara den gåva som höjer oss över vår organiska existens utan också det som förenar oss. Med ordens hjälp bryter vi gränserna till andra människor. Vi viskar kärleksord i den älskades öra, vi skapar demokrati och gemenskap med ordens hjälp. Inte bara det, vi lurar och förgör varandra med ordens hjälp. Med orden skapar vi ordning och rättvisa. Vi bryter också ner ordningen och korrumperar rättvisan. Orden kan vara sataniska verktyg men också heliga. Tio Guds bud är Guds gåva till mänskligheten. Jesus förmedlar Gudsorden till människorna. Kort sagt, orden är allt. Utanför ordens rike lurar vansinnet och undergången.
Se där en rejält tilltagen inledning till det jag vill ha sagt – om tystnaden.
Den första tystnaden har jag bloggat om flera gånger. Det är den tystnad som makthavarna svarar sina undersåtar med, när dessa ställer besvärliga frågor. Enkla frågor som kräver enkla svar, svar som makthavarna inte kan ge därför att de förfogar inte över de rätta och övertygande orden:
- Varför har vi massinvandring till Sverige?
- Varför ska detta som var vårt inte längre vara vårt utan tillhöra hela världen?
- Varför ska vi försörja människor som vi inte känner och inte vet vilka de är?
- Varför ska vi vara snälla mot andra som inte är snälla mot oss?
Makthavarna svarar men svaren tillfredsställer inte:
1. Vi ska ha massinvandring därför att det finns så många flyktingar i världen. Och förresten får man inte använda begreppet massinvandring.
2. Alla människor har lika värde och vi ska inte skilja mellan vi och dom.
3. Egentligen försörjer vi dem inte därför att invandringen är lönsam.
4. Det handlar om olikhet. Det är berikande med många olika sätt att vara.
Våra invändningar:
1. Att vi ska ta emot en del flyktingar, visst, men varför så många fler än alla andra länder? Och varför måste alla komma hit, kan vi inte hjälpa dem på plats, för det är väl ändå därhemma hos sig de helst vill vara? Och hur kan vi veta vilka de är när de allra flesta kastar sina pass?
2. Att alla människor har lika värde är bara konstigt. Har Hitler och Jesus samma värde? Har en våldtäktsman samma värde som sitt offer? Nej, det där kan vi inte tro på.
3. Men att invandringen är lönsam är ju inte alls sant! Det är ju blåljug!
4. Det är naturligtvis bra med många olika slags korvar, danser och sånger. Men det är inte bra med många slags människor som har svårt att förstå varandra. Det skapar såväl konflikter som segregation och Sverige är ett av Europas mest segregerade länder. Är det berikande med segregation?
Nu inträder det första slaget av tystnad. Makthavarna slutar tala med oss. De svarar inte på våra frågor, bemöter inte längre våra invändningar. Det finns inte utrymme på mediernas debattsidor. De talar med varandra och kallar oss främlingsfientliga och rasister. De förklarar för de devota och enfaldiga hur ondsinta vi är. De behöver minsann inte lyssna till oss. Ingen behöver lyssna till oss därför att vi är lägre stående varelser som kritiserar dem och deras maktutövning.
Men: när makthavarna inte längre lyssnar till, talar med och respekterar de människor som utsett dem till sina företrädare, då mister de sin legitimitet. Maktutövandet blir till ett övergrepp. En utväg för dem blir att skaffa sig ett nytt folk, vilket de är i full färd med.
Det andra slaget av tystnad handlar om att täppa till munnen på tvivlarna, dissidenterna, oppositionen. De som vill säga något, de som vill föra fram motargument. Det ska de minsann inte få göra! De ska bara vara tysta!
Här träder mobbningen in. Tonläget skruvas upp och de fula tillmälena haglar. Här agerar den politiska makten hand i hand med mediemakten. För de allra flesta blir det omöjligt och alltför kostsamt att opponera. De lyder och håller tyst. Som LRF meddelar i ett mailsvar till opponenten Håkan Karlberg:
/…/ när det gäller partier som inte delar grundläggande värderingar om alla människors lika värde erbjuder vi dem inte någon av våra arenor för att föra ut sitt budskap. Vi anser att det står oss fritt att bestämma över våra egna mötesplatser. Under hösten har vi åter haft frågan uppe för diskussion, men inte sett någon anledning att göra en annan bedömning nu än tidigare. Uppslutningen bakom vårt ställningstagande är stort, såväl centralt som i LRFs sjutton regioner.
Ve den LRF-medlem som skulle vilja säga att detta med alla människors lika värde är nonsens. Bäst att hålla tyst! Bäst att nicka och hålla med.
Den tredje sortens tystnad är den som gör det riskfyllt att tala om hur massinvandringen drabbar det egna. Här kommer bostadsbristen in. Här kommer vårdköerna in. Här kommer fattigpensionärerna in. Här kommer skolan in. Här kommer alla välfärdssamhällets allt hårdare exploaterade tillgångar in. Vad är t.ex. kulturarvet värt, i jämförelse med alla dem som söker asyl och behöver en bostad? Som en bloggläsare uppgivet skriver i ett mail till mig:
Alla gamla fina herrgårdar, är inte dessa tillhöriga vårt kulturarv? Allt förstörs med Bert Carlssons hjälp – nu senast Hemmeslövs herrgård i Halland. Skall rymma 500 platser. Den kulturförstörelse som pågår kommer inte att föra något gott med sej. Hjälp mig hitta argument för att behålla kulturarvet! Hela Sverige från norr till söder är ockuperat!
Den fjärde och sista sortens tystnad är förmodligen den mest smärtsamma. Det är den som klyver par, familjer och vänkretsar. En dissident berättar för mig att hans äldsta dotter betraktar honom som en rasistfascistnazist. Hon vill inte ha något med honom att göra. Nu ska hon flytta till Australien och tänker inte lämna honom någon adress där han kan nå henne. Han har varit en schysst och omtänksam pappa men det hjälper inte. Han tänker att han aldrig mer kommer att ha någon kontakt med henne. Och om han dör kommer hon inte att få veta det förrän kanske långt efteråt. Att han skulle vara rasist är naturligtvis bara trams. Däremot vänder han sig mot den förda invandringspolitiken, inte minst för sina barns skull.
En annan dissident talar ofta med mig om de vänner som tystnar och försvinner, om ett gallrat Facebook, om en son som visserligen svarar när han ringer men aldrig ringer tillbaka. Sonen säger att han respekterar sin pappas åsikter, även om han inte tycker likadant. Så blir det tyst i luren och främlingskapet ligger där och växer i tystnaden, som ett farligt djur.
En tredje dissident har sökt övertyga sin fru. Att han har alla argument i världen, att han tillhör den stillsamma typen som nätt och jämnt kan tänka sig att höja rösten, det hjälper inte. Hans fru vill räkna sig till de goda och säger att han med sina högerextrema åsikter har blivit henne främmande. Tystnaden är en inre kärna, omgiven av selektivt vardagsprat. De är båda försiktiga mot varandra, väljer sina ord och är däremellan tysta. Det gör ont för dem båda. De har varit gifta i väldigt många år. Om deras äktenskap håller? Ja, säger han, också till priset av tystnad! Han vill inte förlora henne. Hon svarar att hon inte vet, att de får se till sommaren.
Karl-Olov Arnstberg
Källa: http://morklaggning.wordpress.com/2014/12/28/i-begynnelsen-var-ordet/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar