- Arbetslösheten blev högre. Skolan blev tuffare – inte akademiskt, men socialt. Sjukvården blev sämre, åldringsvården likaså. Människor förvandlades från medborgare till kostnadsobjekt. Inom politiken var frågan inte längre hur man skulle kunna förbättra människors liv. Det handlade i stället om hur man skulle kunna försämra livsvillkoren för barn, handikappade, äldre, sjuka, arbetslösa … alla de som på ett eller annat sätt var beroende av välfärdsstaten.
Med ett tuffare ekonomiskt och socialt klimat följde fler konfrontationer människor emellan. Våldet kröp in i vardagen. Politiken blev mer konfrontativ, hårdare både i ton och i faktiskt politik – och sakta men säkert letade sig våldet in där också. För varje valrörelse sedan åtminstone 1994 har det politiska våldet ockuperat mer och mer av det offentliga rummet, det offentliga samtalet.
De senaste 20 åren har föraktet för demokratin sakta vuxit i Sverige. Det har vuxit bland vanliga människor såväl som bland medlemmar av extrema politiska rörelser. Föraktet har vuxit allt eftersom politiker svikit de löften de ställt ut genom välfärdsstatens alla utgiftssystem. En snålare a-kassa; en sjukvård som inte klarar av att hjälpa människor; en skola som sviker sina elever; det är bilden av människor som sakta men säkert förlorar tilltron till politiken. Där tilltron försvinner fyller något annat ut tomheten.
Förakt. Vanmakt. Våld. Våld som är både verbalt och fysiskt. Våld som gått från gatornas konfrontationer mellan politiska motståndare in i sociala medier och ut igen i större koncentrat på gator och torg.
Skiftet går långsamt. De senaste 20 åren har våldets och vanmaktens medborgare varit vilsna och funnit varandra endast i sporadiska sammanhang. På det hela taget har svensken respekterat demokratin och parlamentarismen. Trots alla svikna löften; trots två decennier av långsam nedmontering av välfärdsstaten; trots allt detta har svensken känt en ovillkorlig lojalitet med den demokratiska kulturen, med parlamentarismen. Det har pågått en långsam erosion av lojaliteten, av den demokratiska kulturen, men på det hela taget har respekten för de gemensamma politiska institutionerna bestått.
Intill nu. Valet i september blev slutpunkten på två decennier av långsam men oundviklig erosion av välfärdssamhället, av demokratin och av parlamentarismen.
Föraktet för demokratin och parlamentarismen har nu flyttat in i själva demokratins och parlamentarismens högborg. Den konsensus som förr rådde om de parlamentariska institutionerna, om demokratins seder och bruk, har nu runnit ut med det politiska avloppsvattnet från Helgeandsholmen.
Strävan att isolera Sverigedemokraterna var i sig ett hårt slag mot den demokratiska grundstommen i det svenska samhället. Formeringen av en svag minoritetsregering, för att isolera Sverigedemokraterna, var ett annat slag mot samma grundstomme. Därtill kom nyvalslösningen, en bekväm utväg från ett självförvållat politiskt kaos.
Och så hånet mot talmansämbetet.
Inget av detta sker i Sverige. Det Sverige jag växte upp i var ett Sverige med ett civiliserat politiskt samtal. Det var ett Sverige där Ola Ullsten stod för demagogins ytterkanter, där VPKare och moderater hjälpte varandra att hålla rent och snyggt runt valstugorna inför riksdagsvalen. Det var ett Sverige där politiskt våld begränsades till nidbilder av politiker i någon dagstidning.
I dag, då den politiska mobbningen flyttat från gator och torg in i parlamentarismens hjärta; då det hårda samhällsklimatet under offentliga besparingar och en obändig skattebörda permanentat fienderetorik bland politiker och aktivister; i dag kan riksdagsledamöter öppet håna riksdagens talman enbart för att talmannen har en annan politisk åsikt. I stället för att ovillkorligen ansluta sig till den parlamentariska institutionen har politiskt hänsynslösa aktivister satt villkor för sitt stöd till och sin respekt för demokratins högsta institution.
Detta är inte Sverige. Sverige finns inte längre. Jurisdiktionen ”Sverige”, det vill säga den stat som finns inom landets gränser, saknar all likhet med den stat under vars styre jag växte upp.
Den politiska kulturen har helt förändrats. Den sociala sammanhållningen är mer eller mindre borta. Känslan av ett gemensamt samhälleligt projekt har ödelagts. De ekonomiska möjligheter vi såg när vi var unga har också försvunnit. Dagens 20-30-åringar får slita för att komma i närheten av den levnadsstandard deras far- och morföräldrar åtnjöt.
Landet har förfallit till kriminalitet, korruption, politisk infantilism och en närmast universell känsla av att ingen vill – eller kan – ta ansvar.
Med förfallet och bristen på ansvarstagande kommer tystnaden. Vem orkar samtala när man saknar en elementär gemensam värdegrund?
Det finns det inte längre något samtal att föra. En vis man kallade det en gång för Det Tysta Riket. Även om tystnaden, för att citera Ulf Lundell, skriker i husen och slamrar i järn och i sten, så är det samtal som trots allt förekommer i det offentliga ett samtal i våldets och den politiska mobbningens skugga. Förföljelsen mot riksdagens andre vice talman, inte minst på sociala medier, visar hur avgrundsdjupa fåror det våldsamma, ofta hatiska politiska samtalet har grävt i svensk politik. Om en innehavare av ett av Sveriges högsta ämbeten kan bli föremål för ondskefull mobbning – vem går då säker? Vem kan samtala på civiliserad grund när inte ens den högsta symbolen för svensk demokrati och parlamentarism åtnjuter ovillkorlig respekt?
När talmansämbetets status är villkorad, är demokratin villkorad. När talmannen utsätts för hånfulla attacker, river man sakta men säkert ett irreparabelt hål i det svenska samhället. Demokratin, parlamentarismen, fortsätter existera, men enbart i villkorlig form. Villkorad parlamentarism har ersatt folkhemmets obändiga demokrati.
I dag mobbar man riksdagens talman och twittrar om ond, bråd död för sina politiska motståndare. I morgon tjänar inte stödet för demokrati och parlamentarism längre något syfte värt att försvara. Vägen från det ovillkorliga stödet för demokratin till en villkorad parlamentarism har gått genom en långsam men otvetydig erosion av demokratin. Stödet för demokratin är i dag instrumentellt, inte intrinsikalt [inneboende]. Dagens politiska kultur är av sådan art att den inte längre utesluter att landet förvandlas till en diktatur. Att landet i dag de facto är en ”demokratur” är många överens om; steget därifrån till en formell, öppen diktatur är inte långt. I den öppna diktaturen har åsiktsförbud ersatt åsiktsfrihet även i formell mening; yrkesförbud blir explicita, människor stämplas formellt som oliktänkande och blir fredlösa. Barn till oliktänkande straffas ut från skolor, arbetsmarknad och så vidare. Det här låter sig genomföras utan att ställa militär på gatorna – allt som fordras är en liten förskjutning i lagstiftningen på några få, kritiska områden.
Basen för en diktatur är alltid en mobbmentalitet av något slag. Den svenska mobbmentaliteten formades under de två decennier som gått sedan 1990-talets hårda ekonomiska kris. Denna mentalitet uppbärs, förråas och förfinas av pack av politiska hyenor som drar fram genom sociala medier i jakten på landets andre vice talman. Dessa politikens avskrädesätare tjänar redan ett syfte för en framtida diktatur. De är den moderna erans virtuella stormtrupper. Ju råare samhällsklimatet blir, och ju mer Sverigedemokraterna växer, desto mer aggressiva kommer dessa stormtrupper att bli. Det virtuella våld som gav legitimitet åt det fysiska våldet kommer nu att legitimera en än högre nivå, en än mer organiserad form, av fysiskt våld.
I dag hånar man riksdagens andre vice talman från riksdagens talarstol. I dag föraktar man landets högsta valda ämbete på. I morgon …
Signaturen ”Expatrierad svensk”
Källa: http://www.d-intl.com/2014/12/20/kronika-sweden-lost/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar