Köpt tid

Den 27 december har nu övergått i den 28:e.

- Decemberöverenskommelsen ligger kvar i det politiska medvetandet och en ny dag randas. Sex partier har låtit runda gällande regelverk genom att lova varandra att inte utnyttja de möjligheter riksdagens arbetsordning ger för en aktiv oppositionspolitik. Ett handslag om en grundlagsnära reform som, med den brådska som nu krävs, det inte finns tid till att genomföra formellt. De sex partierna har kommit överens om ett arbetssätt som de inte klart uttrycker motivet till – de vill med detta detronisera Sverigedemokraterna som politisk kraft och i minst tre år till begrava migrations- och integrationspolitiken i hoppet om att väljarna skall glömma bort detta område. Om det inte nu finns en annan agenda. Om det inte var tid de ville skapa då de äntligen börjar förstå att det finns ett politikområde de försakat. Medvetet.

Det de har skapat, om vi skall se någorlunda positivt på det och försöka förstå om det finns något annat syfte med denna överenskommelse än det som de kommunicerade, är tid. Tid att reparera Sahlinismens och Fredrik Reinfeldts försyndelser och börja ta tag i migrationsområdet. På samma sätt som Sverigedemokraterna kapat initiativet i den frågan så har Miljöpartiet på senare tid blockerat alla reformer tillsammans med Fredrik Reinfeldt. Den senares sorti från den politiska scenen har dock öppnat upp för en mer nyanserad inställning än Miljöpartiets. Kristdemokraterna har lanserat sina första tankar och jag vet att inom ett par månader kommer Folkpartiet lansera sina. Inom moderaterna finns ett tryck från kommunalt håll att börja tillämpa en mer restriktiv syn på migration.

Kvar står Socialdemokraterna. Och i äktenskap med det parti som fortfarande blockerar alla samtal om detta. Och med en intern opinion, inte sällan skolad på Bommersvik, som kommer gapa fascist i varje försök att på något sätt få kontroll över migrationens ekonomiska effekter. För de som hävdar att all migration är lönsam så bör de läsa bland annat världsbankens tidigare direktör för flykting- och migrationsfrågor och numera professorn i nationalekonomi vid Oxford Paul Collier. Han slår effektivt hål på de myterna men lyfter samtidigt behovet av migration på två till fyra generationers sikt. Han klarar av en nyanserad analys. Det har inte socialdemokratin lyckats med sedan 2002 när Mona Sahlin tog sig an Sverigedemokraterna och gjorde kampen mot dem till sin livsgärning. Sedan 2002 har Sverigedemokraterna utvecklats från ett splittrat rännstensparti till ett parti som, med Decemberöverenskommelsen har förutsättningar att kunna nå 20-procentsnivån i valet 2018.

Ni som inte tror mig kan gå in i valfri Allians- eller moderatgrupp idag på Facebook och titta. Det går tretton virtuellt rivna medlemskap på varje dussin i skrivande stund. Jag utesluter inte att Decemberöverenskommelsen kommer resultera i att vi valet 2018 har tre partier i intervallet 20-28 procent samt att något Alliansparti försvinner från spelplanen. Om det var för att Stefan Löfven och Anna Kindberg Batra ville undvika att borgerligheten anpassade sig till Sverigedemokraterna som var målet så anser i varje fall jag att det målet inte kommer kunna uppnås. Sverigedemokraterna är ett i grunden borgerligt parti och har vi då två stycken i intervallet 20-22 procent så kommer det ske förflyttningar. Moderater, Folkpartister och Kristdemokrater i allmänhet gillar ministertaburetter precis lika mycket som Mikael Damberg et al månar om sina. Minister. Det är fint att vara. Fint som snus.

Det kommer inte vara hållbart i längden, i år fick Magdalena Andersson skaka fram 48 nya miljarder till Migrationsverket då prognoserna for genom taket och hon kan knappast – trots hennes försäkringar om motsatsen, att det är sådant de gör varje dag på finansen – förväntas göra det varje år till och med 2018 eller 2022. Socialdemokraterna måste nu på allvar visa en annan – modigare och mer statsbärande – sida och ta tag i detta område. Ta tag i det och likt Folkpartiet välja väg. Folkpartiet väljer den libertarianska vägen med lägre löner och försämrat arbetsskydd för att säkra välfärdens åtagande. Dessvärre en väg där internationell forskning tvärtom pekar på ökade kostnader för samhället i andra sektorer. De som sin Wilkinson, Jämlikhetsanden, och sin Todd vet vad jag pratar om. Studier som bottnar i verkligheten. Socialdemokraternas vägval vet vi inget om ännu. Om det ens kommer något. Vår senare historia är en historia av hummanden och harklanden som borde förskräcka alla som studerat ledarskap.

Decemberöverenskommelsen.

Den har nu fört oss in i den kanske farligaste situation vi någonsin befunnit oss i sedan 1809 års regeringsform. Vi närmar oss de facto samma situation som rådde i Tyskland 1932 där åratal av trixningar med regelverk till slut blev praxis och en praxis som NSDAP till slut säkrade makten med. Jag utesluter inte att Sverige kan befinna sig där som senast 2022. Nittio år senare. Om inte.

Om inte den köpta tiden nu används på ett klokare sätt och med ett bättre omdöme av främst Stefan Löfven än han visat hitinitlls. Dagens ”historiska” överenskommelse kommer inte ha försvagat Sverigedemokraterna annat än symboliskt och kortsiktigt så länge inte de övriga sex partierna på allvar tar tag i migrations- och invandringspolitikens effekter. Idag är detta politikområde precis lika låst av Miljöpartiet som tidigare i en libertariansk politik från de sex partierna. En politik som inte ingår att samtala om i överenskommelsen men där det inom fem av de sex partierna finns en mer eller mindre kraftig opposition mot dagens ordning.

Den 27 december köpte ni er tid. Använd den väl. Chansen kommer inte åter.

Källa: http://ledarsidorna.se/2014/12/tid/