Inte som alla andra - den hatade "yrkesgruppen" journalister

- När jag skulle börja skriva ledaren för detta nummer kom jag att tänka på rubriken ”Tre nazister gripna för hot mot Expressen” som alla etablissemangets medier sedan upprepade under den gångna veckan.

Varför hade de gripna stått utanför Expressens redaktion? Planerade de attentat? Hade de bomber med sig? Nej, männen kom från nättidningen Nordfront och var blott utrustade med kamera och anteckningsblock. De väntade på en reporter som de ville intervjua. Polisen har följdriktigt, efter att ha utrett saken, förpassat Expressens polisanmälan till papperskorgen.

Att vänta utanför någons jobb för att ställa frågor. Känns metoden bekant? Det är vad Expressen själva gjorde mot privatpersoner som på internet kritiserat invandringen. Samma metod har Aftonbladet kört nyligen, vilket vi skrev om i förra numret.

Så vad gör då dessa ivriga frågeställare när någon vill ställa frågor till dem själva? De ringer polisen.

Inte lika dramatiskt blev det när vår reporter kontaktade Aftonbladet angående deras artikel om ”svenska män” som gruppvåldtagit en kvinna när förövarna i själva verket var somaliska medborgare. Polisen kom inte, men en lur i örat blev det. Och när nätradioprogrammet Granskning Sverige frågade Expressens reporter David Baas om samarbetet med Researchgruppen, som uppmanar till misshandel och varit inblandade i mordbrand, blev resultatet detsamma.

Journalister som hatar frågor är ingen internetmyt. Mediegranskaren Martin Wicklin berättar hur han förlorade alla journalistkompisar när han startade det mediegranskande SR-programmet Tredje statsmakten. Fienden behöver alltså inte vara en så kal­lad nazist, utan lika väl en mörkhyad anställd på SR som har fräckheten att ifrågasätta en publicering.

För en yrkesgrupp som tycker frågor är synonymt med hot, är naturligtvis manifestationer riktade mot dem alltid terrorattentat.

Svenskarnas parti satte nyligen plastband över entréerna till några tidningar i Skåne. Detta med en skylt om att det innanför banden spreds svenskfientlig propaganda. Polisen kom senare att utreda saken som ”nedskräpning”.

För detta grova brott valde Norra Skåne att stänga sin huvudingång så att inga spår skulle förstöras i väntan på brottsplatsundersökningen. Riksmedia skrev om ”nazistiska avspärrningar”.

I vilket annat sammanhang som helst hade upptejpade plastband varit lika fasanfullt som bananskal i brevlådan. Men det är annorlunda om det är mot journalister, menade journalisterna.

Med precis samma resonemang driver Expressen just nu ett mål i Högsta domstolen (HD) om att olaga hot ska kallas brott mot medborgerlig frihet ifall det drabbar dem. För det är annorlunda. Brott mot journalister är värre, menar journalisterna.

I Högsta domstolen sliter Expressen också med att få lagens utövare att begripa en annan sak. Nämligen att journalister som begår brott inte ska straffas såsom alla andra. 2012 köpte tidningens reporter Diamant Salihu illegala vapen och dömdes för det i domstol. Försvaret i HD följer samma logik som alltid. Att journalister är annorlunda. Reportrar måste få begå brott när de arbetar.

För även om det inte står i lagen så borde journalistyrket ges polisiära befogenheter. Ja, till och med ännu större frihet. För till skillnad från polisen ska tidningar också få upprätta och samköra personregister. Medan Polisens så kallade romregister är en styggelse så ska journalister få registrera både etnisk tillhörighet och sexuell läggning.

För att inte tala om privilegiet att beträda alla lokaler de önskar. När Expressen nekades komma in på Sverigedemokraternas privata valvaka skrev tidningen att det var deras rättighet. Det hotade till och med demokratin, om de inte fick komma in på den privata tillställningen.

En lika självklar rättighet propageras nu på ledarsidor om att få statlig finansiering när läsarnas betalningsvilja sjunker.

Fram tonar bilden av en yrkesgrupp som tycks betrakta sig som en myndighet. Där verksamheten ska bekostas av skattepengar, anställda skyddas av lag såsom för tjänstemän och med behörighet att göra vad andra inte får.

Blott på en punkt skiljer de sig. De vill inte lyda under offentlighetsprincipen som alla andra myndigheter. Inte ha skyldighet att redogöra för beslut, granskas eller tvingas svara på frågor.

Sådana institutioner har funnits i Europa. Den senaste kallades Stasi och var verksam i Östtyskland.

Måtte vi aldrig få en sådan myndighet i Sverige.

Källa: http://www.nyatider.nu/inte-som-alla-andra/
Ref: Journalisterna har blivit mediala rövargäng

- Jag har inget till övers för dessa bottendy-figurer, som totalt svikit sitt uppdrag och den yrkesheder som förr präglade "den tredje statsmakten", den granskande, kritiskt ifrågasättande, som skulle vara en motvikt mot politiker och alla slags odemokratiska överheter och maktmissbrukare. Idag är dom värre än allt det som skulle granskas, en formidabel yrkeskårskollaps. Hur dessa kackerlackor till förrädare kan sova gott om nätterna är en gåta. Med med trelitersdunkar rödvin som bedövningsmedel kanske det går att lura sig själv.