ILLUSTRATION: JOSEFIN QWIBERG
”Alla som kan få skit i det här reportaget är ju bara människor som kommer tjäna karriärmässigt på att få skit från Ivar Arpi.”
Redan innan jag hade kommit igång med att skriva det här reportaget spred sig ryktet om det. Inte helt lyckat kanske. Jag, som uppfattas som ett högerspöke av många, skulle alltså intervjua P3-profiler om vänstervridenhet inom Sveriges Radio. Vilket jag också har gjort.
Att P3 är vänstervridet har länge varit en truism. Något så självklart att det blir löjligt att säga det högt. Som att ifrågasätta gravitationen. Några kontroverser under supervalåret 2014 har dock gjort att diskussionen om hur SR förhåller sig till sitt public service-uppdrag blivit aktuell igen. Poeten Athena Farrokhzads sommarprat där hon bland annat förespråkade en kommunistisk revolution, vilket fick den moderata riksdagsmannen Gunnar Axén att kasta ut sin tv för att ”slippa finansiera eländet.” Och P3-profilen Kakan Hermanssons utspel om att ”All Cops Are Bastards” under kravallerna i Stockholm i höstas är ett annat exempel.
Citatet jag inledde texten med då? Det var komikern Ola Söderholm som i Lilla Drevet, en podcast på Aftonbladet kultur, började prata om reportaget som jag då ännu inte hade skrivit. Söderholm är även en tidigare medarbetare på Tankesmedjan i P3 som är ett satirprogram i SR som själva beskriver sig som ”ett humor- och satirprogram om nyheter, aktuella ämnen och samhällsdebatter med ett särskilt fokus på inrikespolitik”. Söderholm menade vidare att min tes var att P3 är vänstervridet. Och det hade han ju helt rätt i.
”Lite av ett case har ju Ivar Arpi ändå”, svarade Kringlan Svensson, även han en tidigare medarbetare på Tankesmedjan.
Jag har pratat med chefer på olika nivåer, både nuvarande och tidigare P3-medarbetare, läst artiklar, undersökningar och granskningar. Och ja, lite av ett case har jag nog. Men efter att ha lyssnat på Lilla drevet bestämde jag mig för att ringa upp Kringlan och fråga honom om han verkligen höll med mig.
– Ja, men du har ju ett case. Lite förmildrande är det väl att när man drog igång Tankesmedjan så var rekryteringsbasen rätt begränsad, för man försökte verkligen få in någon konservativ eller liberal. Vilket är svårt att hitta. Och att Alliansen faktiskt satt vid makten när programmet drog igång. Det har varit mer bashing åt höger än åt vänster. Men det är mer min känsla.
– Satir i Sverige är som regel mer vänster än höger. Det är tradition. Och det är större marginaler ut mot vänster, om man tänker på en sådan som Kakan Hermansson till exempel. Det präglar hela samhällsdebatten att vi har större överseende med vänsterextremister än med högerextremister. Därför finns det en vänster-Kakan på P3 men inte en höger-Kakan, säger Kringlan.
Det finns en välbekant dramaturgi här. Vänstern är god, högern är ond. Och devisen att humor alltid ska sparka uppåt, annars är det inte kul. I praktiken har det ofta betytt att vänstern tillåtits mer svängrum. Min egen observation är att många inom högern dessutom pratar om sig själva som om de gått på myten om Den Onda Högern. Kanske spelar det in i vad Kringlan säger: Att det finns fler vänster-Kakan, men mycket få höger-Kakan.
Men nu tar vi det lilla lugna. Är det verkligen så att Sveriges Radio har större överseende med extrema vänsteråsikter? Hur opartiska är man på Sveriges Radio?
Sveriges Radio är opartiskt. Vi tar inte ställning utan strävar efter att ge publiken en bred, mångsidig och nyanserad bild samtidigt som vi värnar det demokratiska samhällets grundtanke och alla männi-skors lika värde. Opartiskheten är grunden för vår trovärdighet. Kravet på opartiskhet gäller även externa medarbetare, frilansar och projektanställda som medverkar i våra program.
Så skriver Sveriges Radio om opartiskhet på sin webbplats. Det är Myndigheten för radio och tv – tidigare Granskningsnämnden – som ska se till att public service-bolagen tillämpar riktlinjerna för opartiskhet. Där granskar man enskilda fall.
Medieforskaren Kent Asp har visat att Miljöpartiet har stort stöd bland journalister, hela 42 procent. Men siffrorna är ännu högre inom public service, där har de faktiskt egen majoritet: På SVT får MP 52 procent och på Sveriges Radio hela 54 procent av rösterna. Här, i neutralitetens högborg, får vänsterblocket sammanlagt 82 procent. Även Jesper Strömbäck, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, har undersökt journalisternas partisympatier, och hans resultat visar samma sak som Asps: Journalistkåren befinner sig långt till vänster om allmänheten. I synnerhet Moderaterna och Sverigedemokraterna är underrepresenterade i Strömbäcks undersökning. Både Asp och Strömbäck visar alltså att journalistkåren är vänstervriden, och att denna tendens dessutom har ökat de senaste 20–25 åren.
Enligt en opinionsundersökning som Demoskop gjort på uppdrag av Timbro i november 2014 (1 171 tillfrågade) är det Sverigedemokraternas väljare som i störst utsträckning anser att Sveriges Radio är partiskt. 63 procent av Sverigedemokraternas väljare anser att Sveriges Radio är mycket eller ganska partiskt. Endast 10 procent av dem upplever att Sveriges Radio är helt opartiskt.
På samma sätt finns en likhet i andelen allianssympatisörer bland medarbetarna (16 procent) och tilltron till företagets opartiskhet bland alliansens väljare. Endast 15 procent av allianspartiernas väljare upplever programutbudet som helt opartiskt vilket kan jämföras med 39 procent bland de rödgröna väljarna.
ILLUSTRATION: JOSEFIN QWIBERG
Jag frågar de chefer jag intervjuar om de här siffrorna. När jag sedan läser igenom svaren får jag lite intrycket att de alla har varit på samma medieträningskurs. Varenda en av dem hänvisar direkt till en SOM-undersökning där SR mycket riktigt åtnjuter väldigt högt förtroende bland svenskar. Ett annat svar som återkommer är att de som arbetar med politik inte svarar på enkäter om politiska sympatier.
Såhär svarar Cajsa Lindberg, som är kanalansvarig och beställare för hela P3 och tidigare var ansvarig för Tankesmedjan.
– Det kan också ha att göra med att vi haft en högerregering och det är alltid lite så att sittande regering blir lite hårdare granskad.
Då återstår att se om den nuvarande regeringen kommer innebära en radikal omsvängning i SR:s granskning, deras satir samt var den politiska tyngdpunkten läggs.
Vad tycker då P3-profiler själva om det politiska klimatet på kanalen? Åsiktskorridor är ett återkommande ord. Det finns en kultur där vänsteråsikter accepteras som självklara medan mer borgerliga åsikter framstår som mer extrema, mer ideologiska.
De fyra satirprogrammen som P3 sänt de senaste tio åren är: Så funkar det, Hej Domstol, Pang Prego och nu Tankesmedjan. De har gjorts från samma kontor i SR:s lokaler i centrala Malmö ett stenkast från Gustav Adolfs Torg. Det har varit som ett slags stafettpinne, med personkopplingar mellan alla programmen. Det är också en viss typ av människor som rekryteras.
Det är ju så med de här humorprogrammen, det är ofta folk som, om de är män gjort ståuppkomik, eller om de är kvinnor har tecknat satiriska serier, säger Kalle Lind som gjorde Hej Domstol och sedan togs in som Tankesmedjans första producent. I dag gör han bland annat den populära podcasten Snedtänkt.
Men varför är det så få högermänniskor som gör satir i P3? Gör ens högern satir över huvud taget?
– Traditionellt har det nog varit så att även högern erkänt att vänstern har någon sorts godhetskapital. Vänstern är ju fin, den har ju en massa vackra ideal och bryr sig om småfolket och så, säger Kalle Lind.
Men kanske är det helt enkelt så att högern inte producerar komiker och satiriker. Det kan vara så att om man vill bli komiker och satiriker i Sverige så söker man sig till vänster. Eller det kan vara så att vänstermänniskor söker sig till kulturområdet i större utsträckning. Det innebär i så fall att P3 inte har möjlighet att hitta lika många begåvade, roliga unga talanger på högerkanten, medan det vimlar av dem på vänsterkanten. Det kan vara så. Men det kan lika gärna vara så att de som rekryterar gör det i enlighet med en viss mall. Och att de som är mer högerinriktade ses som mer extrema, som att de inte passar in på SR, och i synnerhet inte P3.
När jag pratar med dem som är närmast ansvariga för Tankesmedjan verkar det inte vara något problem att så få med högersympatier jobbar där. Jag ringer upp Anne Sseruwagi som är kanalchef och ansvarig utgivare för Sveriges Radio Malmö sedan fyra år, och då även för Tankesmedjan. Jag frågar henne om hon tycker att Tankesmedjan är ett vänsterdominerat program.
– Nej, jag tycker inte att det stämmer.
Vi pratar i runt en timme, men svaret förblir detsamma. Jag ställer frågan om och om igen, på olika sätt. Nej, varken SR, P3 eller Tankesmedjan är vänsterinriktat, menar Sseruwagi. Såhär svarar Cajsa Lindberg:
– Jag kan förstå att den politiska satiren kan uppfattas som vänster. Men det är på grund av att vi faktiskt i åtta år har haft en högerregering. Och i satirens natur ligger det att man slår uppåt mot dem som har makten.
Jag åker till Radiohuset i Stockholm för att prata med Björn Löfdahl, som är Sveriges Radios programdirektör, och frågar honom om hur han tänker om det här.
Är det orimligt att begära att politisk satir i public service ska vara opartisk?
– Det är snarast en filosofisk fråga! Som individ har man ju en personlig drivkraft. Och att göra humor mot sin naturliga reflex blir nog ganska svårt. Att göra opartisk humor? Det låter inte riktigt som humor. Det tror jag inte riktigt går.
– På något sätt är humor ändå att hävda sig nedifrån och upp. Traditionellt i Sverige har det betytt att den kommer från vänster. När det går åt andra hållet blir det något annat än humor.
Varför är vänstern roligare än högern?
– Jag tror att det ligger i den dynamiken. Med en underhet som slår mot överheten, säger Björn Löfdahl.
Att sparka uppåt verkar både för Björn Löfdahl och Cajsa Lindberg handla om att slå från vänster. Det är en vanlig föreställning som funnits länge, och mycket längre än de åtta åren som Alliansen satt vid makten. Det är den dramaturgi som finns i svenskt kulturliv: att man ska vara vänster för att få vara uppkäftig och vanvördig.
Vad säger Ola Söderholm, upphovsmannen till citatet jag inledde texten med. Han har jobbat med ståuppkomik i åtta år, slutade på Tankesmedjan för ett år sedan och driver i dag bland annat Lilla drevet på Aftonbladet kultur. Jag ringer upp honom och frågar om han har någon förklaring till varför inte så många i högern blir ståuppkomiker eller kulturarbetare.
– Om man har högervärderingar och håller på med kultur kanske man inte politiserar det lika mycket. Jag menar, vänstern drömmer om en annan värld på något sätt. Att vi tillsammans ska göra något. Men att vara höger eller liberal, det är väl litegrann att inte ha en sådan messiansk syn på politiken.
Men varför finns det så få roliga högerkomiker i Sverige?
– Vänstern har en syn på sig själv som antietablissemang och att man är emot makten. Det är en bättre grogrund för humor.
Är det verkligen så? Någon som inte passar in i mallen är ståuppkomikern Aron Flam som betecknar sig själv som libertarian. Han har jobbat både på P3 och SVT ger medhåll om att det finns en vänstervridenhet. Vi träffas på Neoredaktionens kontor. Aron Flam är jetlaggad. Han har precis kommit tillbaka från USA. Jag frågar honom om hur han upplevt sin tid på public service, finns det en slagsida åt vänster?
– Men vadå public service, hela landet är som en våt filt av självcensur, till att börja med. JMK är dominerat av vänster, och hela det smörgåsbord av teorier de får läsa är vänster. Jag har läst filmvetenskap på Stockholms universitet och jag vet mycket väl vad det handlar om.
– Klart det påverkar att SVT rekryterar därifrån, eller SR, det är klart att det gör det. Då får man en viss vinkling.
– Sen vet jag inte vilka som hamnar på att bestämma över nöje och humor. Det är vanligtvis inte artister eller humorister, utan det är en viss typ av medelklass: miljöpartister, vänster, Feministiskt initiativ:are. Man kan kalla dem Nöjesguidens radikala stödtrupper.
Aron Flam ser ett stort problem med hur SR rekryterar.
– Det finns ett visst problem om SR och SVT sköter så mycket av sin rekrytering från Nöjesguiden. Det är vad jag skulle kalla en demokratisk katastrof. De anställer folk som tycker precis som de själva gör, för att uttrycka samma saker som alla andra. Sedan klappar de varandra på ryggen och säger ”Det där var modigt! Nu gick du verkligen ut och sparkade in en vidöppen dörr!”.
– Det här är människor som jag har hört säga i festliga sammanhang, att DDR som det visas i filmen Das leben der anderen [De andras liv (2006)] är deras drömsamhälle.
För tio år sedan publicerades boken Popvänstern av Erik Zsiga (som skriver om Viktor Orban på sid 40 i detta nummer) som handlade om ungefär samma sak som det här reportaget, men med ett bredare anslag. Han citerar bland annat Uje Brandelius, frontman för Doktor Kosmos och sedan 2009 pressekreterare på Vänsterpartiet: ”[högern] har ju inga ämnen. Vi vänstermänniskor har ju skitmycket ämnen att sjunga om.”
Samma attityd kom till uttryck när Martina Montelius under en debattkväll för ett par år sedan raljerade om att hon gärna skulle se en pjäs om arbetslinjen. Som att det skulle gå att reducera högern till arbetslinjen.
Erik Zsigas bok handlade om andra personer (bland annat var Marcus Birro vänster på den tiden) men samma attityder fanns då som nu. Men då var det Socialdemokraterna som satt i regeringen, inte Alliansen. Som Zsiga skriver: ”Vänstern måste inte alltid vara i underläge på riktigt, den får ändå cred för det eftersom den allmänna bilden är att vänstern är i underläge. Att vara vänster – eller rättare sagt att inte vara höger – anses helt enkelt lite mer upplyst […]”
Jag ringer upp Erik Zsiga, som efter valförlusten just har slutat som pressekreterare hos Carl Bildt, och frågar honom om vilka reaktioner han fick när hans bok publicerades.
– Det blev faktiskt ett jävla liv.
– Det var väldigt mycket, ja nästan bara, kritik. Men några höll med mig. Wille Crafoord gjorde det och tog i samband med det sina första stapplande steg i att komma ut som borgerlig. Linda Skugge försvarade mig också. Hon tyckte att jag hade rätt även om hon tyckte att det var fel att hon hamnat i skottgluggen i boken också.
När jag pratar med dem som faktiskt jobbar på Tankesmedjan säger flera av dem själva att de är uttalat vänster, förutom Jonathan Unge och Kalle Lind. Trots detta hävdar cheferna jag pratat med att det inte finns en slagsida åt vänster.
Annars är mångfaldstanken något som alla chefer jag pratar med återkommer till. Olika sorters etnicitet, bakgrund, kön och perspektiv. Det gäller att spegla hela Sverige bättre, enligt Cajsa Lindberg – ett Sverige som alltmer utgörs av människor från olika delar av världen.
– Nu har jag inte jobbat på Sveriges Radio i så många år men jag upplever att vi de senaste åren jobbat väldigt aktivt med mångfaldsfrågor och det är jag faktiskt väldigt stolt över, säger hon.
Vi borde ha en mångfald av åsikter på P3, inte bara av ytliga egenskaper, säger Ramon, som jag träffar och tar en promenad med en fuktig novemberdag.
Ramon har arbetat med olika program på P3 i åtta år. På grund av de korta kontrakten – de flesta arbetar på korttidskontrakt på mellan tre och sex månader på P3 – så vill han helst vara anonym. Han vill helt enkelt inte riskera att framstå som besvärlig. Jag frågar honom om hur han uppfattar att man jobbat med mångfald.
– Just nu pågår en diskussion internt om vad mångfald egentligen är. Och det är bra. Såhär ser det ut ungefär: De som känner vit skuld säger att mångfald är otroligt viktigt och att kvotering är bra. Och sedan har vi dem med ”spännande bakgrund” och de menar att kompetens spelar in. Det är relativt få som spelar sitt rasifieringskort.
– Man säger att mångfalden är viktig för ögat. Det ska se ut som Sverige gör. Men det är bara yta. Det blir ett slags Benettonversion av verkligheten: Många med konstiga efternamn, någon exotisk etnicitet och någon som tillhör subkulturer. Det ser bra ut på pappret. Men alla har samma åsikter. Samma perspektiv. Samma klassbakgrund. Det märks också tydligt när man rekryterar sommarvikarier: Vilken idiot som helst kan få ett vikariat så länge man har rätt etnisk bakgrund, säger Ramon.
Ramon har själv en annan bakgrund än etnisk svensk, men har aldrig spelat på det, menar han.
– En klippt och skuren P3-medarbetare, enligt cheferna som rekryterar, ska helst tillhöra en sexuell minoritet, och synligt vara av annan etnisk härkomst. Ryss eller östeuropé är inte tillräckligt coolt. Sedan ska du helst ha namn som är superudda. Det är ganska många som byter namn för att passa in, precis som man att man anpassar sig till åsiktsklimatet, säger Ramon.
– Är det så att det står mellan en jävligt rolig Jonatan Unge, som ser supersvensk ut, och är briljant på det han gör, och en Bintou med afrikansk-asiatisk bakgrund men är medelmåtta. Då är det Bintou som får det i nio av tio fall, säger Ramon.
(BILD - antenna)
ILLUSTRATION: JOSEFIN QWIBERG
Okej, vem är då den där Jonatan Unge? Han började vikariera på P3 2009 då han hoppade in på Morgonpasset. På Tanke-smedjans hemsida står det att han är redaktionens borgerliga alibi. Det är skrivet med glimten i ögat. Men det är ju också sant. Det är för övrigt Unge som skvallrat till de andra om att jag håller på med det här reportaget. Hur höger är han? Jag ringer och frågar. När han gick på mellanstadiet var han kommunist och gick omkring klädd i någon rysk pansarsoldatsuniform som han hade fått av sin mammas kompis som varit i Ryssland. Mest för att reta sin morfar, berättar han för mig.
– När jag fick rösta första gången blev det Folkpartiet. Sedan har det blivit Centerpartiet någon gång.
– Det enda jag kan säga är att jag är ganska säker på att de flesta på P3 är ganska vänster, säger Jonathan Unge.
Känner du dig inte utanför?
– Eftersom jag är så jävla light-höger så känner jag mig inte ensam. Jag kan tänka mig att Blondinbella skulle känna sig mer ute vid kaffeautomaten än vad jag gör.
När jag lyssnade som mest på P3 var det när jag själv var vänster och jobbade på lager. Med det sagt är ändå mitt intryck att P3 har blivit mer vänster. Har du märkt av något sånt?
– Jag talade lite med Ola [Söderholm] och Liv [Strömquist] om det. De menade båda två att det under hela 90-talet var ute med politisk humor, och så även på P3. Man skämtade inte om politik.
– Jag vet inte om det var P3 som ledde utvecklingen, men på något sätt blev det inne med politik. Alla började uttala sig politiskt, skämta politiskt, så antingen har man följt en trend eller så har man skapat den, säger Jonathan Unge.
BILD (det-enda)
Jag ringer Liv Strömquist. Utöver att hon har jobbat till och från på P3 sedan 2005, och på Tankesmedjan var hon med från starten 2010, så är hon också en av Sveriges mest kända serietecknare. Helt kort kan man säga att hon ofta gör satir, med udden åt höger, och med feministiska teman. För att lägga alla korten på bordet så har hon även gjort en elak satirteckning av Andreas Ericson, som är Magasinet Neo:s vd. Men det pratar vi inte om under den här intervjun. I stället frågar jag henne om hon har märkt av det Jonathan Unge pratar om.
– Jag tror att det har varit en trend i hela samhället. För tio år sedan, när jag började, fanns det inte en politisering av popkulturen som det finns i dag.
– I dag om man är en ung, hipp tjej så ska man vara feminist. När jag började på P3, då ansågs feminism mer som ett särintresse. Nu är det mer en allmän ungdomskultur.
Men den trenden har gjort att det blivit svårare med opartiskhetskravet. Något som återkommer i alla samtal med både chefer och medarbetare är att Sverigedemokraternas intåg i riksdagen 2010 orsakade mycket huvudbry. Under valrörelsen inför valet 2010 satte producenten för Tankesmedjan upp en vit tavla med ett streck i mitten. Skämtade man om vänstern gjorde man ett streck till vänster om linjen, och skämtade man om högern så satte man ett streck till höger där. Statistik för att garantera opartiskhet var tanken. Det fick inte bli för många skämt åt endera hållet. Det blev ganska överspänt, menar Jonathan Unge. Dessutom är det svårt att alltid veta om ett skämt slår åt höger eller vänster.
– Chefen kunde gå in och säga ”nä nu har ni gjort för mycket om Moderaterna, nu måste ni slå åt vänster, mot sossarna”. Men det blir konstigt.
– Om de vill ha mer högeråsikter, eller om de tycker att det är för taskigt mot Sverigedemokraterna, då får väl de som rekryterar på SR anställa folk som är höger, eller skapa ett program för Sverigedemokraterna, säger Liv Strömquist.
BILD (nymoralism)
Men det är en mångfald som Julia Blomberg, programchef för P3 i Malmö sedan ett och ett halvt år, inte tycker är så viktig. Det var Blomberg som efterträdde Cajsa Lindberg när hon började arbeta som programchef på hela P3. Det är Julia Blomberg som har rekryteringsansvaret för bland annat Tankesmedjan. Jag prövar Jonathan Unges tanke på henne.
Jag har pratat med folk som jobbat på Tankesmedjan. En sak som är slående är att det är ganska så vänsterinriktat. Och frågar man folk som jobbar där så säger de själva att de är vänster, förutom Jonathan Unge. Har du någon reflektion om det?
– Jag kan aldrig fråga någon vad de har för politiska åsikter. Och de politiska åsikterna ska ändå inte föras fram i våra program så det är inget viktigt att fråga om.
Låt oss säga att det skulle vara så att alla ni rekryterat visar sig vara vänster. Skulle inte det vara ett problem ur en mångfaldssynpunkt?
– Fast det skulle jag inte kunna veta eftersom jag inte frågar dem om det. Det skulle vara någon sorts åsiktsregistrering.
– Och dessutom är det viktiga att de som jobbar här är så professionella att de kan ta vilket perspektiv som helst.
Undersökningar visar ju att nästan alla som arbetar på SR står till vänster. Och i princip alla de jag pratat med på Tankesmedjan säger sig själva stå till vänster. Har ni inte missat en dimension i mångfaldstänkandet då? Om folk ändå delar politisk världsbild i stor utsträckning.
– Men om folk är professionella som journalister så kan de ta upp ämnen oavsett om det är åt höger eller åt vänster. Det är inte så att man blir blind för verkligheten för att man röstar på ett visst parti, säger Julia Blomberg.
BILD (FI-kampanj)
Tillbaka till Liv Strömquist. Hon menar att det i grunden är något konstigt med opartiskhetskravet.
– Vad skulle hända om det blev ett nazistiskt maktövertagande, skulle man då som Sveriges Radio vara tvungen att förhålla sig och inte gilla en anti-nazistisk grupp på Facebook? Människor måste få ha åsikter, tänker jag.
Hon menar att det är upp till cheferna och producenterna att ta in personer så att man speglar olika perspektiv. Det kan inte krävas av varje medarbetare att de ska vara helt opartiska. I alla fall inte när det kommer till satirprogram.
– Hela grejen med ett satirprogram är att det är människor som jobbar där som känner för politik, är jättepassionerade, älskar politik och har jättestarka känslor kring politik. Annars blir det mycket tråkigare, tycker jag.
– Jag tycker inte det är någon fara alls att uttrycka en stark åsikt och smasha in den så att säga. Det blir bättre satir då.
BILD (BALANCE)
Någon som länge jobbat inom Sveriges Radio är Henrik Torehammar. Han står numera med ena foten i P3 och den andra i P1. Vi tar en kaffe, och jag frågar honom om hans tankar om mångfald.
– Jag har en sån här grand theory om svensk offentlighet att vi håller på att förvandlas till ett amerikanskt college på 80-talet. Nu har vi en sådan här bindestrecks-identitet. Vi pratar om representation. Och vi gör allt det som de gjorde för trettio år sedan inom den amerikanska akademin, fast på en mycket större canvas.
Det är också något som Liv Strömquist är inne på: Att vi har ett allt känsligare politiskt klimat i Sverige. Unga människor i dag blir rasande om man säger ”det var bara ett skämt”. Folk blir illa berörda och anser sig ha rätten att slippa bli det. Det finns en trend att det alltid är fel att provocera eller skapa obehag. Men själva poängen med ett skämt kan vara att just skapa obehag, säger Liv Strömquist.
– Det är en sorts nymoralism. Jag vet ärligt talat inte var den kommer ifrån. Jag tror att det kan handla om att man överhuvudtaget har svårt att skilja på fiktion och verklighet. Jag tycker man kan se det på fler ställen att man kan inte skilja på en romankaraktär och en verklig karaktär. Att man inte kan skilja på ett skämt och en politisk åsikt. Det är rätt oroande.
Jag pratar med Kalle Lind om det. Hur vi blir allt sämre på att förstå humor.
– Man försöker dekonstruera något. Men då kommer liksom någon underifrån och säger till mig ”hallå, var är transperspektivet i detta?” eller ”hallå, det här var ju ett kolonialistiskt tänkande”, så är det mycket i dag. Och det förstår jag på något vis ideologiskt, men jag tycker att det är förödande för humorn.
Så vad blir slutsatsen? Frågar man cheferna är det inget problem att så många är vänster inom SR, P3 och Tankesmedjan, om man ens erkänner att det är på det viset. Många inom SR:s ledning verkar knappt reflektera över politisk homogenitet. Deras mångfaldsperspektiv tar inte hänsyn till medarbetarnas ideologiska hemvist. Samtidigt kan det också vara som Liv Strömquist säger, att det är ganska absurt att kräva av varje enskild satiriker att vara helt neutral. Problemet är alltså snarare hur SR rekryterar. Den mångfald man eftersträvar har mer med etnicitet, kön och annat att göra. Så är det vänsterinriktat på P3? När jag frågar Ramon är det absolut så. Och även om man själv inte håller med är det lätt att falla in i ledet.
– Även jag har fallit in i ryggdunkandet. Och det gör mig bitter. När det man gör lika gärna hade kunnat vara en kampanj för Feministiskt Initiativ. Då går man hem med tungt huvud och tänker: Det här kan jag fan inte stå för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar