Många minns kanske vilket rabalder det blev när SVT sände första säsongen av äventyrsprogrammet Expedition Robinson. I tidningarna talades det om ”mobbings-TV” efter det att den förste utröstade deltagaren tagit livet av sig. Robinson blev ändå en succé och gick i flera säsonger på olika svenska TV-kanaler och för nu en tynande tillvaro på TV7. Tidigare i veckan visade det sig emellertid att formatet med mobbings-TV inte alls är ute. Det är i högsta grad inne och bedrivs med frenesi bland annat av en politiskt korrekt norrman från Twittermalm.

- Med all rätt var förväntningarna på Jimmie Åkessons comeback högt ställda, och det var säkert många sverigevänner som satt spikade framför TV:n för att följa den första intervjun med honom på nästan sex månader. Men i stället för ett avspänt samtal i en trevlig atmosfär fick vi tyvärr uppleva en upprepning av det äckliga och infantila mobbingbeteende som bär twitterkändisarnas signum och som varit en starkt bidragande orsak till att Åkesson fick sjukskrivas.

Redan före programmet hade vänstern tuggat taggtråd och förfasat sig över att Jimmie Åkesson (rasist, nazist, fascist – välj själva) skulle få bre ut sig i TV på bästa sändningstid. I den så kallade Fredagspanelen satt företrädare för den röda intelligentian redan samma morgon och bräkte ur sig sina farhågor inför intervjun med den utbrände Åkesson. En av dem var Alexandra Pascalidou som hade utbrändheten gemensam med Åkesson: Hon hade fått en ”burn-out” av att folk ville prata till punkt i Ring P1, och tagit en välkalkylerad jippo-timeout på hela fyra dagar. Kulissen var alltså satt redan före programmet, och dramat kunde ta sin början.

På kvällen var det så upplagt för tungviktsboxning mellan Sveriges kanske största politiska gigant i modern tid och en av Skandinaviens populäraste programledare. Under de drygt 20 minuterna intervjun varade skulle vi kunna fått en djupare insikt i hur drevet mot Åkesson urholkade hans motivation och drivkraft som partiledare för Sveriges tredje största parti och vilka strategier han har tillämpat för att ta sig tillbaka. Det började också ganska lovande när han tidigt gick ut med en öppenhjärtlig rak höger och erkände att han gick på antidepressiva mediciner. Vilken annan partiledare som helst som hade avslöjat något sådant hade hyllats för det i pressen i spaltmeter efter spaltmeter.

Med denna ärlighet som utgångspunkt skulle intervjun kunna förvandlats till ett insiktsrikt samtal där man fick inblick i en sargad människas själ, en människa som trasats sönder av ett oförtrutet hat under flera års tid. Och mot bakgrund av att Fredrik Skavlan själv brottas med stressrelaterade demoner och erkänt att han dricker för mycket alkohol och har sömnsvårigheter skulle det kunna blivit ett uppfriskande och ärligt utbyte om vilka offer offentlighetens ljus kräver av unga män mitt uppe i karriären.

Men det blev en match över två väldigt ojämna ronder. I början låg tyngdpunkten på Jimmie som person, och bilden av vad som lett till hans sjukskrivning lyftes fram på ett förtjänstfullt sätt. Bland annat berättade han att det första han gjorde efter sjukskrivningen var att radera Twitter-appen. Bara en sådan sak borde förtjäna stående ovationer eftersom det är fullständigt obegripligt varför man behöver använda sig av Twitter som politiker överhuvudtaget. Det finns andra kanaler att få ut sitt budskap på än via denna imbecilla stolleparad för folk som bara kan vräka ur sig vänsterskruvade enradare.

Vid ungefär hälften av intervjun såg sig Skavlan emellertid föranledd att ta fram PK-vattenpasset och sörja för att intervjun låg i lod med vad hans polare på Södermalm kan tänkas förvänta sig. Han började med att ta upp Åkessons spelberoende – Åkesson kontrade med att det varit hans ventil för att slappna av eftersom han varit så utarbetad att han haft svårt att koncentrera sig på handlingen i en film – och sedan fortsatte det tills det urartade i någon slags mental tårtning.

Skavlans transformation var vidrig att beskåda. Hans ansiktsuttryck förvandlades från den gemytliga Bilbo från Hobbington till den lätt vansinnige Bilbo när han får syn på härskarringen. Eftersom det som vanligt inte fanns något nytt och fräscht att ta fram för att svärta ner Åkesson med drog han upp gamla händelser, där vissa låg över 10 år tillbaka tiden. En kaskad av olika uttalanden från personer som inte var relevanta för samtalet haglade ner över Åkesson: ”judesvin”, hade någon sagt, ”gräshoppor” hade någon annan kläckt ur sig. Av någon anledning drog Skavlan även upp SD:s valfilm från 2010. Och till slut satt man bara och väntade på att han skulle ta en kraftig sving med Sveriges kändaste aluminiumrör också.

Skavlan körde typisk ”guilt by association” genom att försöka länka enskilda händelser till Sverigedemokraterna som parti. Det var lite som om han skulle intervjuat Mulla Krekar och med samma logik hela tiden försökt koppla ihop alla terrorattentat som utförs i Allahs namn till islam genom att säga ”gång på gång ser vi hur enskilda personer begår brott i islams namn, säger det ändå inte något om din religion?” Ni kan tänka er själva vilket ramaskri det skulle blivit. Han hade kunnat lämna in sin avskedsansökan samma kväll.

Men vi får försöka ha lite förståelse för Skavlans beteende. Genom att återigen dra upp gammal möglig skafferimat kan han nu ta en segerpromenad mellan ryggdunkande PK-anhängare som bildar häck och skjuter salut nästa gång han tar sig till fots från bostaden på Åsögatan till favoritvänsterstället Urban Deli vid Nytorget på Söder. Hade han visat medmänsklighet mot Åkesson hade resultatet antagligen blivit just uteblivna ryggdunkningar och bortvända ansikten från företrädare från mobbningsvänstern.

Som en förklaring till varför han drog upp gammal skåpmat i programmet har han i efterhand förklarat att han var tvungen att göra det för annars hade han varit den första som intervjuat Åkesson som inte gjort det!? Ett fantastiskt resonemang: Så i stället för att visa upp en svällande politiskt oberoende chockbonge och gå i bräschen för en uppriktig journalistik visade han sig när det verkligen gällde bara vara en PK-grå massmedial liten runkmus.

Jimmie Åkesson vann hursomhelst bägge ronderna mot Skavlan, men det är egentligen oviktigt. Det allra viktigaste är att Jimmie Åkesson är tillbaka på banan igen. SD och Åkesson kommer att tuffa på även i de kommande opinionsundersökningarna oavsett vilka metoder politiskt korrekta nymfparakiter som Skavlan tar till. Det här var bara ett litet gupp på vägen till 20 %-strecket i opinionsundersökningarna och platsen som Sveriges näst största parti. En Skavla gör ingen sommar för SD:s politiska motståndare, oavsett hur lågt de flyger för att hitta nedsättande epitet.

Efter programmet översvämmades Skavlans FB-sida med negativa reaktioner på intervjun. Granskningsnämnden samt dess norska motsvarighet skall ha blivit nedringda av upprörda tittare som inte gillar vuxenmobbing på bästa sändningstid. Det märkliga är att folk som Skavlan inte verkar förstå det minsta att folk har en inbyggd känsla för ”fair play” och att intervjuer som den här bara ökar på sympatiyttringarna för SD.

Skavlan lät ett gyllene tillfälle gå sig förbi utan att förstå det. Kanske han inser det någon gång långt in i framtiden när han sitter där med fötterna på fotpallen och kärringlikören i handen och tittar igenom sina gamla TV-framträdanden i ett Sverige som har nyktrat till och kommit på rätt köl igen. Men då är det för sent att komma tillbaka och ställa saker och ting till rätta. Livet går inte i repris, och det gör inte en karriär som licensfinansierad mobbare heller.

Joakim ”Bronco” Mårtensson

Källa: http://avpixlat.info/2015/03/31/en-skavla-gor-ingen-sommar/