Journalisterna har blivit mediala rövargäng

Media som granskare, domare och bödlar: exemplen Researchgruppen och Länstidningen.

- Ordet ”tidningar” härrör etymologiskt från det ålderdomliga ”tidender”, som betyder underrättelser eller nyheter. Det var dock mycket länge sedan svenska tidningar och medier i stort sysslade enbart med sådant. På senare tid i dessa yttersta av dagar har medierna fått för sig att de inte bara ska fungera som nyhetsförmedlare och granskare utan även påta sig rollerna som domare och bödlar.

Numera anlitar såväl Expressen som Aftonbladet den så kallade Researchgruppen i syfte att klämma åt personer med obekväma åsikter i allmänhet och sverigedemokratiska sådana i synnerhet. Gruppen kallades tidigare AFA Dokumentation och fungerade som namnet anvisar som extremvänsterns hemliga underrättelsetjänst, ett svenskt Stasi i miniatyr.

Drivande kraft i Researchgruppen är Martin Fredriksson, som är dömd för minst två fall av misshandel och suttit häktad som misstänkt för mordbrand mot en McDonalds-restaurang. Fredriksson har även enrollerats i Robert Aschbergs projekt Piscatus AB. En annan beryktad ”researchare” är Mathias Wåg, en av den vänsterextrema våldsgrupperingen AFAs grundare.

Det är detta mediala rövargäng som tillsammans med Expressen 2014 belönades med Föreningen grävande journalisters stora pris Guldspaden för ”grävet” ”Avpixlat avpixlade”, vilket åstadkoms genom avancerade dataintrång av kommentarer på de politiskt inkorrekta sajterna Avpixlat, Nya Tider och Exponerat. Därigenom kunde den verkliga identiteten bakom ett stort antal anonyma kommentatorer avslöjas. Många av dessa uppsöktes därefter bryskt i hemmen och konfronterades av gapiga reportrar med vad de skrivit.

Inte alla ställde upp i hyllningskören till Expressen. Anna Troberg, ledare för Piratpartiet 2011-2014, skrev till exempel följande i en debattartikel på SVT Opinion 11 september 2014: ”Researchgruppen är nämligen ett glorifierat medborgargarde som konsekvent låter ändamålen helga medlen.”

Researchgruppens och Aschberg-gängets delvis kriminella metoder har lett till ett okänt antal personliga tragedier för utpekade ”rasister”, som i många fall egentligen inte alls varit verkliga rasister utan snarare i affekt – när de trott sig skyddade av anonymiteten på nätet – uttryckt sitt eftertryckliga missnöje med pågående massinvandring och islamisering.

I åtminstone ett fall har en utpekad person begått självmord. När Mathias Philipson, en tidigare ordförande för Sverigedemokraterna i Båstad, hängdes ut av Expressen 2013 ledde det till att han drabbades av psykisk ohälsa. När han sedan råkade ut för personliga problem i samband med sin affärsmässiga verksamhet – han drev en så kallad aktivitetsgård vars existens hotades genom ett planerat asylboende i regi av Bert Karlsson nära Philipsons tomtmark – orkade han inte längre utan sköt sig.

Den invandringskritiske skribenten och författaren Gunnar Sandelin skriver följande om fallet på sin blogg efter att ha talat med en vän till Philipson:
Det krävs dock inte spektakulära exempel av typ Researchgruppen och Aschbergs ljusskygga verksamhet för att påvisa svenska mediers oroande utveckling från den ursprungliga funktionen som nyhetsförmedlare. Ett sådant exempel involverade mig själv och kommer från centertidningen Länstidningen i Södertälje, som under senare år tycka ha fått en ökad faiblesse för att agera såväl granskare som domstol och bödel.

Föga överraskande är det Sverigedemokraterna som härvidlag hamnat i LTs sökarljus. Den 9 juli valåret 2014 inledde tidningen, i samarbete med stiftelsen Expo, en artikelserie om den så kallade rasismen med en text rubricerad ”Här börjar rasisternas resa till riksdagen”. Redan här stängs alltså dörren till alla journalistiska krav på saklighet och opartiskhet genom att det fastslås att SD är ”rasistiskt”.

Längst ner på uppslaget i papperstidningen återfanns en tidsaxel som buntar ihop ”Lasermannen” John Ausonius och polismördaren Jackie Arklöv med denna artikels författare, som då var gruppledare för SD i Södertälje kommunfullmäktige. Jag påpekade i ett publicerat svar till LT att detta inte var seriös journalistik utan ”ren och oförfalskad demagogi”. Tidningens nyhetschef och ställföreträdande ansvarige utgivare Monika Nilsson Lysell visar inte tillstymmelse till att be om ursäkt för detta lika häpnadsväckande som osmakliga övertramp, men erkänner däremot att jag har rätt när jag skriver att LT ägnar sig åt ”kampanjjournalistik”: ”Uppenbart är det så: LT har tydligt tagit ställning för ett samhälle utan rasism och fördomar”.

Därefter följde ytterligare tre artiklar om vad Länstidningen menade var ”rasism”, en satsning som man tvivelsutan hoppades skulle leda till valfiasko för SD i Södertälje i det kommande valet. Det blev inte riktigt så. SD noterades tvärtom för 13,3 procent, nästan dubblade sina mandat i fullmäktige och noterade den största valframgången för någon SD-avdelning i Stockholms län.
Första artikeln i LT:s rasismserie här. Mitt svar här.

Det skulle inte dröja särskilt länge innan lokaltidningen i Södertälje drog igång en uppseendeväckande kampanj, denna gång med syftet att knäcka min efterträdare som partiets gruppledare, Tommy Blomqvist och dennes sambo Ingrid Hult, ledamot i såväl Södertälje kommunfullmäktige som landstingsfullmäktige i Stockholms län.

Startskottet för denna rasande serie personangrepp avlossades 26 november med en förstasida med rubrikerna ”Stadens SD-toppar bosatta i Nykvarn” respektive ”LT:s granskning visar att Blomqvist och Hult bryter mot lagen”. Bakgrunden till dessa påståenden var att paret Blomqvist-Hult var skrivet i Södertälje men tillbringade en del av sin tid i ett av Hult ägt hus i den angränsande kommunen Nykvarn.

I sin bevisföring, omfattande sammanlagt sex helsidor inklusive två salvelsefulla ledartexter, uppbådade tidningen diverse utsagor från grannar och andra som menade sig veta var paret egentligen bodde. Som påbröd redovisade LT Blomqvists reseräkningar till kommunen, som påstods tala för ett fast boende i Nykvarn.

Länstidningens politiske redaktör Tomas Karlsson slog i en ledarartikel 26 november 2014 med bombastisk tvärsäkerhet fast att ”Blomqvist måste avgå omedelbart”. Man skulle kunna tycka att Karlsson borde ha reflekterat över det faktum, att en persons skrivningsort ytterst bestäms av Skatteverket och inte av ortens lokalavisa.
Eller som jag påpekade i en replik till Karlsson den 1 december: ”Självfallet har LT rätt att granska Sverigedemokraternas, liksom alla andra partiers, representanter, och om det med hundraprocentig säkerhet skulle visa sig att Hult och Blomqvist inte skulle bo där de är skrivna instämmer undertecknad i att de inte har något annat val än att avgå. Vi är emellertid inte där ännu och det är definitivt inte LT som har domsrätt i ärendet. Tidningen ägnar sig enligt min mening åt en upprörande personhets på eller över gränsen till det anständiga.”
Karlssons ledare här Mitt svar.

Härefter gick ett par månader. Under tiden fann det hårt ansatta paret för gott att flytta till en annan adress i Södertälje. Så kom till slut besked från såväl från Skatteverket som Södertälje kommun. Ingendera av dessa instanser hade funnit anledning att närmare granska Tommy Blomqvists och Ingrid Hults skrivningsort. Länstidningens uppgifter hade således inte bevisat någonting.
Ett praktfullare västgötaklimax för den tidning som med darrande moralpatos menade sig ha rätt döma Blomqvist-Hult till avsättning från alla kommunala förtroendeposter – och dessa var åtskilliga – kunde knappast tänkas.

Redaktören Karlsson hävdade visserligen istadigt, men utan tvekan något ansträngt, i en ledare 21 februari 2015 alltjämt att ”SD-topparna måste granskas”, men få av läsarna torde ha brytt sig. Att LT kunde ha haft fel var givetvis uteslutet enligt Karlssons världsbild.

Ett massmedium som fått blodsmak i munnen släpper inte taget om offret. Det mals på i all evinnerlighet tills bytet är nedlagt. Det vill säga avgår från aktuell post eller befattning eller tvingas bort av andra. En extra piff på det hela blir det givetvis om offret tar sitt eget liv som i det tragiska exemplet med SD Båstads förre ordförande Mathias Philipson.
Så blev det dock inte med Tommy Blomqvist och Ingrid Hult i SD Södertälje. De stod på sig, vägrade avgå, hävdade helt enkelt att de hade rätt – och fick till slut rätt. Medan den blodtörstiga lokaltidningen hade fel. Det är dock i undantagsfall mediehetsen får ett så lyckosamt slut. I sanningens namn ska också framhållas att Länstidningen i sina drev mot Sverigedemokraterna – ingen kan ju på allvar tro att representanter för andra partier skulle utsättas för motsvarande hets – inte i likhet med Expressen anlitade dömda AFA-brottslingar i sin oförblommerade kampanjjournalistik.

Svenska massmediers ohöljda politiska partiskhet kan dateras tillbaka till slutet på 1960-talet och den då allt påstridigare 68-vänsterns spridning i landets tidningar och etermedier, med Vietnamkriget som murbräcka. Egentligen har ingenting ändrats sedan dess. Det är alltjämt extremvänsterns attityder och beslutsamhet att hjärntvätta folket med vad man i sin inskränkthet inbillar sig är rätt och riktigt som dominerar etablissemangsmedia, oavsett om dessa sedan kallar sig liberala, socialistiska eller något annat.

En skillnad finns det dock. Det är att det i dag på grund av internets utveckling existerar, till skillnad från vad som var fallet på Vietnam-vänsterns tid, ett antal alternativa medier som utan fruktan belyser just de områden och frågeställningar som de etablerade medierna inte vill att medborgarna ska rota i.
Och det är naturligtvis just därför som etablissemanget lägger ner så mycket krut på att oskadliggöra dessa.

Källa: http://www.d-intl.com/2015/02/27/journalisterna-har-blivit-mediala-rovargang/

Mer:
http://magasinetneo.se/artiklar/garna-mangfald-men-ingen-hoger/
http://www.motpol.blogspot.com.tr/2015/03/en-sekt-som-kallas-public-service.html