- Som född i ett kommunistiskt land, utan fri åsiktsbildning och yttrandefrihet, har jag alltid fascinerats av ordets makt över tanken. Ordet som föder en ny tanke, som föder nya ord. Vi lever i en tid där det anses modigt att tänka fritt, trots att det inte är förbjudet. Förbjudet i lag, vill säga. Men förutsätter inte mod rädsla? Bara den som är rädd har behov av att uppvisa mod. Vad är vi så rädda för i Sverige?
Trots vår grundlagsstadgade yttrandefrihet räds vi den fria tanken - den som på ett ögonblick kan försätta oss i det absoluta utanförskapet. Personligen är jag mer rädd för vad som händer med en människa när hon bär på tankar som hon inte vågar sätta ord på, liksom vad som händer i ett samhälle där orden inte längre är bärare av tankar. Att upprätthålla censur är kostsamt, självcensur kostar däremot ingenting. I vart fall inte monetärt.
I den ofria delen av världen sitter människor i fängelse för sina åsikter, i Sverige sitter många i alldeles egenhändigt konstruerade fängelser. Vi är så vana vid vad som får och inte får sägas att vi sällan ens reflekterar över vilka tankar vi inte ens tänkt. Att tycka fel är att vara fel, vem vill vara det i en tid när vi knarkar bekräftelse?
En fånig parallell men nog så illustrativ för det; i andra delar av världen skruvar man generat på sig om man råkar komma till en fest iklädd samma klänning som värdinnan, i Sverige är det ett bevis på att man är inne, att man kan andas ut. Att avvika från mängden är inte eftersträvansvärt i vårt land, trots att bara den som avviker kan vara oersättlig.
Det har spekulerats mycket kring vad som kommer hända med ledarsidan med mig som ansvarig. Det är för tidigt att dra några skarpare linjer men huvuddragen och ambitionen kan jag dela med mig av. Jag vill ge dig som läsare det som framkommer i mellanrummen, mellan det som formulerats och det som tanken rationaliserat bort. Just där, där det kanske skaver lite att stanna, där vill jag vara. Under årens lopp har jag tagit del av många läsarmail som efterfrågat en debatt som innebär en övergång från tvärsäker monolog till sökande dialog. En dialog som bygger på nyfikenhet och respekt för att man själv, liksom de flesta av oss, famlar i en livslång jakt efter den mest sannolika sanningen.
Den som lyssnar på ett samtal, läser en artikel, deltar i en diskussion ska alltid fråga sig vad som utelämnats och varför. Jag oroas av att debatten alltmer hamnat i en återvändsgränd där det är farligt att ha en åsikt, att stå upp för något. En debatt där orden urvattnats, där bristen på analys och idéer kreativt döljs av nyspråk och symbolpolitik.
Jag vill därför ge dig det oväntade, det tankeväckande. Ibland kommer du kanske att hålla med, men förhoppningsvis inte alltid. Det är inte farligt av ha olika åsikter, att vara oeniga. Tvärtom är det demokratins livsnerv och hela existensberättigande. Vad ska vi med frihet att yttra oss om det bara finns en åsikt att yttra, en åsikt som alla dessutom är överens om?
Vi ska inte vinna val åt något parti. Inte heller ska en ledarsida sitta på åskådarbänken och från ovan recensera det som sker på spelplanen. Vår uppgift är att kommentera politiska skeenden, lokalt, regionalt, nationellt och internationellt, men än mer central är vår uppgift att skapa och leda opinion i frågor som vi uppfattar som angelägna för Göteborg och Sverige. Till dessa hör frågor om bland annat migration/integration, bildningen och utbildningen, behovet av arbetsmarknadsreformer och partiernas idéutveckling. Vilket Sverige vill vi ha om 30 år, vilka reformer behöver sjösättas nu för att nå dit sen?
På opinionsplats ska GP, och jag citerar bolagsordningen, ”verka för marknadsekonomi, fri konkurrens och en samhällsutveckling i reformvänlig anda. Vi värnar människors frihet, deras möjligheter att välja själva och att få utvecklas i enlighet med sina drömmar och förutsättningar. Vi står upp för tryck- och yttrandefriheten, respekten för demokratin och alla människors lika värde”. Detta har jag alltid stått för. Detta kommer tidningen alltid att stå för.
Källa: http://www.gp.se/nyheter/kronika/1.2649321-alice-teodorescu-jag-vill-riva-asiktskorridoren
- Strongt, och bra att hon inte viker ner sig för halvkommunisterna inom tidningen, eller Twitter-packet. En sak irriterar mig, med det riktat sig mot tidningsledningens bolagsordning.... "allas lika värde". Jag avskyr den vänsterklyschan, dessutom en (medveten) felöversättning av FN:s deklaration, som talar om "dignity", dvs "värdighet". Vilket är en helt annan sak. Den svenska fel-PK-varianten innebär att Usama bin Laden är lika mycket värd som moder Teresa, en orimlighet. Men det bekymrar inte kultur-marxisterna, det ständigt lögnaktiga vänsterpatrasket som härjar i Sverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar