Herrskap och tjänstefolk

Arbetsförmedlingen har lämnat tillbaka mer än 1,8 miljarder kronor till statskassan som är öronmärkta för integrationsarbete. DN har granskat det senaste årtiondets stora integrationssatsning – ”etableringsreformen”. Facit: bara en bråkdel av dem som ingått i projektet har fått jobb utan statliga subventioner rapporterar DN.

För någon vecka sedan skrev Tino Sanandaji, docent i nationalekonomi, genom Relatid om myten om den välutbildade migranten. Sammantaget är resultaten mörka och det finns goda skäl att bända något mer i dessa. Varför? Det är något som inte tycks stämma med vad den förra och den nuvarande regeringen utmålar för bilder av hur det ser ut. Lyssnar vi på arbetsmarknadsminister Ylva Johansson och hennes företrädare från den tidigare regeringen Reinfeldt så får vi lätt bilden att migrantströmmarna idag består av raketforskare, nobelpristagare och allehanda professorer i allt från mikrobiologi till hjärnkirurgi.

Sanandaji levererar ett dystert sakläge. Trots att ledarsidor och politiska företrädare hävdar att flyktingarna har samma eller högre utbildning än svensken i gemen så har 10 procent av nyanlända från Syrien och 5 procent av nyanlända från det näst största flyktinglandet Eritrea en minst treårig högskoleexamen. Dessa två länders utbildningssystem ligger dessutom i botten i internationella jämförelser och inte heller skolsystemen är jämförbara. Om vi jämför medianen vad en svensk i yrkesverksam ålder har för utbidlninglängd, 11,8 år, med en syrier som har, 7,3 år börjar bilden klarna något. För eritrianen är siffran inte ens mätbar då endast en femtedel av befolkningen slutför ”primary school” eller sexårig grundskola.

Om vi sedan gör ett hopp och ser till yrkesroller och innehållet i den postgymnasiala utbildningen så uppstår fler frågetecken kring hur vår politiska ledning formulerar sig idag. Utöver generellt kortare tid i utbildning för att kvalificera sig till högre studier så är längden och innehållet på utbildningarna något vi inte är vana vid. Allt från två till fem år för en akademisk examen. Den två-åriga visar sig vid närmare granskning kvalificera till en nivå jämförbar med ett svenskt tekniskt gymnasium i det Syriska exemplet. I detta exempel, när vi tittar på yrkesrollerna, är en sjuksköterskeexamen mer relevant för en undersköterskas roll i svensk sjukvård för att ta ett exempel. Vi kan dessutom börja fundera på de civilingenjörer som anländer. Vare sig Syrien eller Eritrea har några industrier som tekniskt ligger ens nära den svenska. Och för att avsluta just Syrien; Vad skall en agronom med en syrisk examen göra i Sverige? Agronomutbildningen är i regel anpassad efter klimatet den är avsedd för.

Kommer vi till de eritrianska och somaliska grupperna blir det än mer problematiskt med arbetsmarknadsintroduktionen. Utöver låg nivå på formell utbildning är deras yrkeskunskaper nästan aldrig adekvata för svensk arbetsmarknad. En god vän till mig, lantbrukare, blir i regel uppringd en gång i kvartalet av Arbetsförmedlingen som vill pytsa ut några somalier eller eritrianer i arbetsmarknadsträning. Dessa flyktingar är till huvuddelen lantbrukare och varför min gode vän blir kontaktad är för att ”somalier har ju så god hand med djur” och ”det kan ju inte vara så svårt att köra en traktor”.

Kunskapen från Arbetsförmedlingen om hur bland annat arbetsmarknaden för lantbrukare ser ut är i praktiken noll visar det sig. Svenskt jordbruk är idag ett av de mest effektiva i västvärlden. Att vara anställd på en gård innebär i regel att du måste vara väl förtrogen med grundkunskaper kemi, fysik, biologi samt kunna hantera en skördetröska för runt tre miljoner kronor samt en traktor med GPS-teknik för exakt växtbearbetning som kostar mellan en halv och tre miljoner kronor. Ingen av dessa sätter du dig i utan omfattande utbildning och kör iväg med. Tar praktikanten fel säck i förrådet eller räknar fel på doseringen kan han åstadkomma förluster i miljonklassen med osäljbara grödor. De svenska reglerna är rigida, världens hårdaste, och lantbruket idag är mycket av ensamarbete. Den enskilde arbetstagaren förutsätt vara rimligt klar med sin utbildning – det finns ingen tid att gå bakom och instruera i flera år. Den somaliske eller eritirianske lantbrukarens kompetens var adekvat i Sverige någon gång i början på förra seklet men inte idag.

Frågan är därmed felaktigt ställd från media och de flesta andra. Vi bör ställa oss frågan om hur många som har en för svensk arbetsmarknad adekvat utbildning för att dimensionera utformningarna rätt. Svaret på den frågan är sannolikt rätt jobbigt att leverera men vi måste ha det svaret. När vi väl fått det svaret så kan vi därefter börja arbetet med att identifiera eller skapa de arbetstillfällen för de övriga. Och det svaret, mina vänner, är ännu jobbigare att ta till oss.

Det kan vara så att vi måste inse att vi för att få ut alla nyanlända i produktionen inom två år efter ankomst måste skapa ett nytt trasproletariat. Med enklare arbetsuppgifter till låga löner. Kanske så att vi återinför klassamhället nu under vår livstid, till och med under denna mandatperiod. Med en underklass, lågt utbildad till låga löner som utför enklare göromål som städa, tvätta, klippa gräset och rensa rabatterna för den svenska övre medelklassen som då går över till att bli ren överklass.

Herrskap och tjänstefolk. Är det svaret? Jag tror det faktiskt, det finns ingen rasism eller neolibertarianskt i detta. Möjligtvis en sorg över nedmonteringen av folkhemmet. Om ingen nu snabbt drar upp en kanin ur hatten.

Källa: http://ledarsidorna.se/2015/03/herrskap-och-tjanstefolk/