fredag 1 maj 2015

”Välfärdsstaten bygger inte på altruism”

Förbjud gåvor till tiggare, men förbjud inte tiggeriet. Erkänn de problem som Sverigedemokraterna pekar på i stället för att stämpla dem som rasister. Det är bara ett par av alla inlägg i debatten från Bo Rothstein, statsvetarprofessorn som med förkärlek lämnar sitt elfenbenstorn. I intervjun med DS ger han även sin syn på bland annat EU, de ratade unga männen, genusforskningen och identitetspolitiken.

- Bo Rothstein är speciell, inte bara för att han väldigt sällan ger intervjuer. Denne professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet levererar under ett samtal citat som kunde räcka till minst tio lika lockande rubriker som den vi valt.

Till exempel dessa: ”Förbjud gåvor till tiggarna.” ”Stoppa alla statsbidrag till religiösa skolor.” ”EU är i dag ett moraliskt kollapsat projekt.” ”Genuspedagogerna struntar i de tredubbelt ratade unga männen.” ”Identitetspolitiken hotar den nordiska samhällsmodellen.”

Allt ska snart sättas in i sitt sammanhang. Men först kan det vara på sin plats att påpeka att den här debattören, som med jämna mellanrum sticker ut hakan i heta frågor, samtidigt är en så respekterad forskare att han bjudits in som gästprofessor vid Harvard och flera andra av världens högst ansedda universitet.

Vi träffas i hans bokbemängda arbetsrum på universitetet i Göteborg, med fotbollsspelaren Bosse Larsson från Malmö FF – ”min ungdomsidol” – inom glas och ram på väggen.

– Många forskare tar inte riktigt sitt samhällsansvar, jag försöker göra det och leva upp till idealet ”public intellectual” och inte isolera mig i elfenbenstornet, säger Bo Rothstein om drivkraften för sina inhopp i debatten.

Han citerar den amerikanske statsvetaren Aaron Wildawsky: ”We are speaking truth to power.”

Men bara för att få proportionerna rätt: 95 procent av sin tid ägnar han åt forskning, undervisning och handledning. Den här intervjun handlar om de återstående 5 procenten.

Det har gått ett par veckor sedan det grymma dådet i Biskopsgården i Göteborg, då några unga män sköt med automatvapen på en restaurang och dödade två personer. Bo Rothstein kopplar händelsen till ett problem som han lyfte inom ramen för den statliga Framtidskommissionen.

Han skrev då om de tredubbelt ratade unga männen. Pojkar, ofta med invandrarbakgrund, som klarar sig dåligt i skolan och därmed blir förlorare på arbetsmarknaden.

Det ökar risken för att de blir ensamstående, de ratas också på ”partnermarknaden” för att kvinnor sällan väljer män med lägre utbildning än de själva har.

Och det gör i sin tur att de får svårt att komma in i sociala sammanhang och få respekt. Bo Rothstein varnade i antologin Framtidsutmaningar för att dessa tredubbla förlorare riskerar att bli en rekryteringsbas för extremistiska rörelser och kriminella nätverk.

Efter tragedin i Biskopsgården och raden av gängrelaterade dödsskjutningar har han i en debattartikel på nytt påmint om det här problemet.

– Det är inte ett invandringsproblem. Unga invandrarkvinnor klarar sig mycket bättre, medan den här gruppen av pojkar blir större och större. Men varken politiker eller genuspedagoger har reagerat på den allvarliga utveckling jag pekat på.

Debatt: Pojkarna förlorar inte för att de är pojkar

Här kommer Bo Rothstein in på den kritik han tidigare riktat mot genusforskningen i Sverige och i synnerhet mot att det finns en särskild statlig myndighet på området, Nationella sekretariatet för genusforskning.

Av ideologiska skäl fokuserar genusforskningen inte på mäns och pojkars problem, enligt Rothstein.

– Och när de får kritik sluter de sig i sin grupp och blundar för kritiken. Det är ett tribalistiskt tänkande. Om jag var genusforskare skulle jag genast bjuda in kritikerna för diskussion och meningsutbyte. Men de stoppar huvudet i sanden.

Nu tänds en stark glöd i professorns ögon, det här är för honom något av essensen i all forskning: Att mötas och diskutera.

– Att bara prata med dem som tycker som en själv är generalreceptet för att bli riktigt dum i huvudet.

Samtidigt skyndar han sig att understryka att han är en stor supporter av forskning om jämställdhet och genus.

– Men den ska integreras i de vanliga ämnena, inte isoleras i särskilda enklaver. Och vi ska inte ha någon särskild myndighet. Annars borde vi väl ha nationella sekretariatet för marxistisk forskning, sekretariatet för libertariansk forskning och så vidare.

Ett annat mål för hans kritiska penna har varit de religiösa samfundens ambitioner att flytta fram sina positioner i samhället. På basen av omfattande internationell forskning drar han slutsatsen: Religioner bidrar inte till ett bättre samhälle.

– Vi ser inga positiva effekter av religion. Ju mer folk praktiserar religion i ett land, desto lägre är den sociala tilliten och desto mer utbredd är korruptionen.

Skolans läroplan är därför ”ett fantasifoster” i den del som handlar om den kristna traditionen och hur denna skapar toleranta och generösa människor, enligt Bo Rothstein.

– Jag vill betona att jag inte är antireligiös, jag har inget problem med att Gud har öppnat sitt hjärta för någon. Men detta är fakta. Låt religionen vara en privatsak.

Statliga bidrag till religiösa friskolor?
– Stoppa dem! Den offentligt stödda skolan ska inte vila på religiös grund, den ska vara konfessionslös och sekulär.

Själv tillhör Bo Rothstein en judisk familj. Hans pappa kom till Sverige som flykting 1939. Han växte upp i Malmö, gick i synagogan nästan varje lördag och gick i den judiska lekskolan.

– Jag kände aldrig att jag och mina vänner var hotade. Då behövdes inga säkerhetsåtgärder, inga vakter, inga staket, inga avspärrningar. Det är med stor sorg jag ser den nuvarande utvecklingen, där man känner sig tvungen att ställa poliser med automatvapen utanför synagogorna och de judiska skolorna.

Bo Rothstein vill inte kommentera den dagsaktuella politiken eller ge sig in i rent partipolitiska frågor. Men när det gäller Sverigedemokraternas framgångar och hur de övriga partierna hanterat SD gör han historiska paralleller.

Vad hände när nazismen växte sig stark på 1930-talet? De demokratiska krafterna dukade under i Tyskland och Italien, delvis i Frankrike. Men inte i de nordiska länderna.

– Här erkände de demokratiska partierna den problematik som de antidemokratiska krafterna pekat på, framför allt på arbetsmarknaden. Och man kom med lösningar som vred frågan ur deras händer.

Så kom till exempel Saltsjöbadsavtalet till stånd. Och folkhemsretoriken ersatte klasskampsretoriken.

En liknande strategi efterlyser Bo Rothstein i dag gentemot Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna flåsar Löfven i nacken

– Gå inte Sverigedemokraterna till mötes, men erkänn problemen de pekar på och kom med lösningar, i stället för att trycka ”rasister” och andra stämplar på dem. Väljarna vill att politikerna ser de problem som de själva ser. Den beröringsskräck vi sett är inget svar.

Mycket av Bo Rothsteins forskning har handlat om välfärdssamhället. En av de centrala iakttagelserna är den här:

– Välfärdsstaten bygger inte på altruism, som många inom vänstern tror. Den bygger på ett slags kontrakt om ömsesidighet, eller med ett finare ord reciprocitet: Vi är beredda att ställa upp för andra om vi tror att andra är beredda att ställa upp för oss.

Om folk börjar uppfatta att det finns människor som överutnyttjar systemet, till exempel tillskansar sig otillbörligt mycket bidrag, fräter det på reciprociteten, menar Bo Rothstein.

– Jag förnekar inte att det finns altruistiska människor, men antalet Moder Theresa i världen är dessvärre för litet för att bygga samhällssystem på. Solidaritet bygger på ömsesidighet.

Han illustrerar med några åtgärder som regeringen Reinfeldt vidtog. De generella välfärdssystemen blev i huvudsak kvar, men man gjorde om arbetslöshetsförsäkringen till ”en av Europas sämsta” och skruvade i sjukförsäkringen.

– Dessa nedskärningar kunde regeringen Reinfeldt göra utan att världens starkaste fackföreningsrörelse, LO och TCO, lyckades ställa 100 000 demonstranter på gatorna. Min tolkning är att de flesta uppfattat att det förekommit överutnyttjande och missbruk av systemen.

När det gäller dagens snabbt växande problem med fattiga och tiggande EU-migranter på gatorna har Bo Rothstein en kontroversiell lösning.

– Förbjud gåvor till tiggare!

Resonemanget bygger på att det ska förekomma så lite förnedring av andra männi­skor som möjligt, och att tiggeri är en förnedrande verksamhet.

– Att ge pengar till gatutiggarna är att underbygga den fortgående förnedringen. Vi ska inte ge oss på den svagare parten och förbjuda själva tiggeriet.

Men vad är lösningen? Ge gärna pengar via organisationer som Röda Korset och Stadsmissionen, rekommenderar Bo Rothstein. Men framför allt handlar det om att ”sätta enorm press på Rumänien”.

– Här har EU sålt ut principen om mänskliga rättigheter av maktpolitiska skäl, för att få en buffert mot Ryssland. Man har accepterat medlemsstater som sysslar med massiv etnisk diskriminering. Stäng pengakranen!

Debatt: Sverige sviker tiggarna

Rumänien är ett fattigt land, konstaterar han. Men det finns många mycket fattigare länder utan gatutiggeri.

– Jag har själv rest i sådana länder. Nej, i Rumänien handlar det om ren och skär diskriminering.

Bo Rothstein röstade själv ja till svenskt EU-medlemskap, men anser i dag att EU är ”ett moraliskt kollapsat projekt”.

Den enda alternativa lösningen på tiggeriproblemet är, som Rothstein ser det, att ge de fattiga EU-migranterna fullständiga välfärdsrättigheter i Sverige. Men för det finns ingen politisk acceptans, bedömer han.

En av Bo Rothsteins käpphästar är den tilltagande ”identitetspolitik” han noterat i Sverige. Det betyder att den självvalda identiteten är styrande, till exempel kön, etnicitet, religion eller sexuell läggning.  Personer som inte delar denna identitet kan inte vara legitima beslutsfattare, då uppstår diskriminering.

– Om det här tänkandet slår igenom på allvar skadas grundbulten i den nordiska samhällsmodellen. Den helt centrala idén om opartiskhet hos till exempel domstolar och andra beslutsfattare uppfattas då som en chimär, den sociala tilliten i samhället undergrävs.

På det utrymme som återstår kan ännu två frågor som Bo Rothstein engagerat sig i nämnas. I dagarna presenterades boken Makt utan mandat – de policyprofessionella i svensk politik. Med Bo Rothstein som en av de tre författarna. Det handlar om den växande skaran makthavare som bedriver politik utan att vara folkvalda.

– Jag tycker det är min skyldighet att vara med och vifta med en liten flagga när det sker saker i demokratin som inte varit förutsedda, och när det kanske börjar fungera lite oskönt.

Kritiken mot ”de policyprofessionella” vilar ofta på lösa grunder

Tidigare har han bland annat lyft fram att statliga myndigheter mer och mer börjat syssla med ideologiproduktion.

– Det blev faktiskt en viss uppstramning.

Och framåt? Bo Rothstein vill se en ny stor maktutredning som belyser de stora förändringar som skett genom globaliseringen och IT-revolutionen, på arbetsmarknaden, genom partiernas försvagning, i välfärdspolitiken  …

Hur påverkar det ditt renommé i forskar­världen att du titt och tätt sticker ut hakan i debatter och kontroversiella frågor?
– Jag får mycket inbjudningar att föreläsa och vara gästforskare vid de främsta lärosätena i världen. Bland svenska statsvetare är jag nog den som fått mest forskningsanslag, både från svenska och europeiska forskningsråd.

– Så trots mina förgripligheter i den offentliga debatten har jag klarat mig rätt så hyfsat!

Källahttp://www.dagenssamhalle.se/nyhet/vaelfaerdsstaten-bygger-inte-pa-altruism-15360
Refhttp://www.dagenssamhalle.se/nyhet/folkpartist-att-tillata-tiggeriet-aer-cyniskt-15295
Refhttp://antropocene.se/2015/may/det-importerade-tiggeriet.html

                            Vårt "nya Sverige"...






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar