Jan Tullberg: 'Största demokratihotet finns inte i Sunnansjö'

I söndags drog Dagens Nyheter igång en massiv kampanj. På första sidan, i ledaren samt i reportage på tio sidor målades hotbilden upp: Nazisterna har slagit till mot Dalarna, ”det ockuperade landskapet”. Idyllen har blivit "tagen som gisslan". Dagen därpå följdes kampanjen mot "nazifiering" upp med två sidor med synpunkter, huvudsakligen från Mona Sahlin.

- Det som har hänt är att en handfull nazister slagit sig ner i Sunnansjö i Dalarna. En av dem har kuppats in i kommunalfullmäktige genom att 18 personer skrivit in honom på en öppen lista. Till bilden av förändring hör också ett asylboende på 180 personer. Är den gamla bruksorten hotad av motsättningar? Det närliggande ABB föreslås som lösning. Där visas på en framtida harmoni bestående av en dynamisk och lönsam global mångkultur.

Vad chefredaktör Peter Wolodarski förespråkar i sin ledare är oklart, men hans språkbruk är repressivt och i det närmaste militärt. Det är inte invandrarna som "invaderat" Sunnansjö utan nazisterna. De har "infiltrerat" och "ockuperat". Wolodarski manar till att "bekämpa nazisterna" med "nationella insatser" och "systematiska insatser för att freda Ludvika från hat och våld". Det låter som en begäran om att den nationella insatsstyrkan ska luftlandsättas kommande natt.

Ledaren är extremt otydlig: "Demokratin och alla människors lika värde är den enda möjliga kompromissen. Utanför den ramen finns inget utrymme för dialog." Kompromissen? Dialog? Det senare är ett slirigt ord som antyder en vilja att komma överens. Men i en demokrati för man ofta inte dialog utan debatterar. Det är den demokratiska metod där man strävar efter att synliggöra åsikter och visa varför motståndaren har fel; man söker inte nödvändigtvis komma överens. Wolodarski utesluter ytterligare en gång "sedvanlig dialog". Men är han för debatt eller polisingripanden?

Wolodarski hävdar att "[d]et minsta man kan begära" är att "man upphör att tiga, se åt sidan och i värsta fall spela med". Detta är ett minst sagt insinuant påhopp på människorna i Sunnansjö. Vill han att lokalpolitikerna ska "ta debatten"? De berörda personerna kommenterar möjligheten i reportaget, men tror inte så mycket på sin egen förmåga att göra detta på ett framgångsrikt sätt. Kommunchefen ställer frågan: "Hur ska vi förhålla oss till en person som egentligen vill döda oss alla". Han tycks inte lida brist på en antinazistisk inställning, men det är tveksamt om en sådan fantombild räcker för att klara en debatt. Risken är stor att kommunchefen är lika dåligt förberedd för att ta debatten mot nazisten som Mona Sahlin var mot Jimmie Åkesson. Det är en sak att propagera oemotsagd och att mötas i en duell. Då handlar det om att kunna bemöta argument, inte att ha en egen berättelse. Mona Sahlin valde själv i flera år att inte debattera med SD och när hon sent omsider, efter valet, tog debatten så förlorade hon den. Hon borde därför förstå svårigheten. Många hävdar att det är en lätt debatt att vinna, att det är som att peta in bollen i öppet mål, men just därför drar sig de flesta för att stiga fram och ta risken att offentligt misslyckas med den skenbart enkla uppgiften.

Det verkar som om Sahlin mest är för ett unisont kollektivt fördömande: "Alla kommuner kommer att tvingas att bemöta dem som en del i demokratiarbetet, det blir en nationell strategi". Det tycks finnas obligatoriska åsikter och förhållningssätt. Ska man vinna genom demokratiska argument så måste man själv stå för demokratiska principer. Om man visar att motståndaren är emot yttrandefrihet, men samtidigt erkänner att man är det själv, så förtjänar man inga poäng. Men över hela världen använder demokratiska och odemokratiska regimer argumentet att eftersom regimkritiker är intoleranta och antidemokratiska så ger det regimen fria händer att inskränka den demokrati som finns i landet.

Sahlin framför en uppfattning som är minst sagt diskutabel: "Det vi i själva verket måste våga prata om är problemet med de högerextrema snarare än med invandringen". På samma uppslag i DN som detta uttalande citeras finns en nyhetsnotis om att Svenskarnas parti lägger ner. Partiet lyckades inte uppnå ens hälften av de röster man satt som mål och fick inte ett enda mandat i de 34 kommuner där man ställde upp. Denna motgång för nazismen i verklighetens Sverige motsvarar inte Wolodarskis och Sahlins hysteriska hotbild. I den är nazisterna den största faran för den svenska demokratin och att skapa det intrycket tycks vara den primära avsikten med kampanjen. Många i etablissemanget är trötta på att reagera mot det ökade hotet från islamisering och muslimsk terrorism. Det känns mer bekvämt att söka flytta över allmänhetens intresse och oro mot ett mindre problem  – ”nazifieringen” av Dalarna.

Källa: http://www.friatider.se/st-rsta-demokratihotet-finns-inte-i-sunnansj