BEFRIA PALESTINA FRÅN HAMAS!

- Den islamistiska terrorgruppen Hamas har i ny rapport från Amnesty International gjort sig skyldig till krigsbrott. Under kriget i Gazaremsan sommaren 2014 avrättade man minst 23 personer utan rättegång. Enligt rapporten genomförde Hamas en terrorkampanj av kidnappningar, tortyr och mord mot den egna befolkningen. Sex avrättningar skedde vid en moské inför en folkmassa. Jag tycker det påminner om Islamiska Staten i Irak och Syrien.

En gång i tiden hade jag blundat för den här rapporten. Jag hade låtsas som om den inte existerade och istället talat om något dåligt som Israel hade gjort. Jag var antisionist och stödde Hamas. I januari 2009 skrev jag på Expressens kultursida att den dåvarande krisen i Gaza hade gjort mig ”radikal”.

Liksom Palestinaaktivisten Andreas Malm stod jag snart på Sergels torg och skrek ”Allahu akbar!” och hyllade ”motståndet”. På debattsajten Newsmill skrev Malm att vi bör stödja Iran och Hamas i kampen mot Israel. Det gjorde jag. Det låg något hysteriskt i luften januari 2009. Adrenalinstinna demonstrationer och flaggbränningar till ropet av ”Allahu akbar!”, trotskister, syndikalister och stalinister som tågade ihop med ultrakonservativa salafiter och kadrer från det fascistiska Muslimska Brödraskapet.

En massdemonstration i Stockholm som tågade till Israels ambassad samlade mellan åtta och tolv tusen människor under parollerna ”Stoppa massakern”, ”Bryt blockaden” och ”Stöd det palestinska folkets frihetskamp”. Den svenskpalestinska poeten Rawia Morra myntade uttrycket ”Gazakammaren”. Det pågick ett folkmord, en ny Förintelse rentav, och Andreas Malm höll tal och varnade för att det ”imperialistiska system som står bakom Israel finns överallt”.

Det kändes som en slags islamistiskt 68, med Palestina istället för Vietnam, och Hamas istället för FNL. Jag inte bara hakade på, jag blev något av en ledare. Min grupp var väldigt liten, men ändå. Vi var minst lika radikala, kanske mer, som mina föräldrars generation när revolutionära Uppsalastudenter hade hängt en USA-docka i ett träd i Slottsbacken. De hade sin Mao, vi vår Ahmadinejad.

En framträdande 68-profil i Uppsala var författaren och upptågsmakaren Torbjörn Säfve, som sedan konverterade till islam började kalla sig Ali Touba. I sin memoarbok från 1993, Jag har valt att dyrka kvinnorna, skriver han att ”68 var en festlig tid. Jag var ju Uppsalas (och förmodligen Skandinaviens) enda anarkostalinist.” På demonstrationståget den 1 maj det året ”var det givetvis jag som bar Stalins bild. (Eftersom ingen kommunist vågade.)”

Säfve ville förena islam med sin ”anarkostalinism”; som symboler för denna förening valde han ”hammaren och månskäran”. Och det var väl delvis vad jag och min grupp gjorde. Vi hade den tredjevärldenromantiska, antiimperialistiska radikalismen, eller tiermondismen som den också kallas – och så hade vi islamismen. Den norske författaren Karl Ove Knausgård gick nyligen i en stor artikel i Dagens Nyheter till angrepp mot Sverige – ”cyklopernas land”. Ja, jag var en sådan cyklop. Jag var enögd och såg bara Palestinakonflikten ur ett perspektiv.

Vi talade bara om vad som var dåligt med Israel och var helt okritiska mot Hamas och det så kallade ”motståndet”. Vi anklagade Israel för att vara rasistisk mot araber utan att nämna ett ord om den pandemiska antisemitismen i arabvärlden, som vi dessutom bidrog till att underblåsa och sprida genom att liksom Omar Mustafa på Islamiska förbundet erbjuda antisemitiska konspirationsteoretiker en plattform.

Vi beskyllde sionister för att göra skillnad på judar och icke-judar och behandla icke-judar som lägre stående samtidigt som våra vänner islamisterna betraktade sig själva som en grupp utvald av Gud och stod för en ideologi som diskriminerade icke-muslimer. Vi anklagade Israel för att kränka mänskliga rättigheter – utan att säga ett ord om Hamas’ övergrepp – och om hur sharialagar i islams namn förtrycker muslimer över stora delar av världen.

Vi anklagade den israelska staten för att vara islamofobisk och ”sionister” i allmänhet för att samarbeta med islamofoba högerpopulister i väst. Detta samtidigt som vi själva alltså samarbetade med personer som gav uttryck för ett fruktansvärt förakt för judendomen. Apropå islamofobi, varför talar vi aldrig om muslimernas hat och förföljelse av andra muslimer? I januari 2012 rapporterade till exempel tidningen Haaretz om hur Hamasfolk brutalt misshandlade palestinska shiamuslimer med påkar. Den ”frihet” som Hamas lovar ska komma när man väl utplånat Israel innefattar med andra ord inte religionsfrihet – inte ens för muslimer.

Våra islamistiska vänner ville bojkotta Israel – men också Danmark – på grund av att det i sharia är förbjudet att avbilda Muhammed – fast danskarna inte är muslimer och inte tror på sharia. Vi anklagade Israel för att vara imperialistiskt samtidigt som vi inte hade något emot Hamas och andra islamiströrelsers drömmar om ett panislamistiskt imperium, som enligt vissa dessutom ska expandera genom erövringskrig.

På vilket sätt skulle Hamas befria Palestina? Är ett Hamasstyrt Palestina fritt? En av vännerna som fanns med i utkanten av vår antisionistiska grupp reste till Israel för att hälsa på släktingar. När han kom tillbaka förväntade sig alla att han skulle berätta hur hemskt det var. Men han var märkligt tystlåten. Sedan, i förtroende, berättade han för mig att araberna i Israel trivdes ganska bra. I korthet: syntax error.

I januari 2009 sade jag Befria Palestina med Hamas! Idag säger jag Befria Palestina från Hamas!

Källa: http://detgodasamhallet.com/2015/05/28/befria-palestina-fran-hamas/


- Intressanta synpunkter, som jag kan förstå men i ett övergripande perspektiv inte dela. P g a "Palestina" inte är en stat, ett land, det är ett arabiskt påhittebegrepp. Men givetvis godkänt av Sveriges sämsta regering genom tiderna, via svetsarlärlingen, Papegoj-Löfvén, och dennes handgångna värmlandskatastrof-fruntimmer, snålvargen Maggot Wallström, en helt obegripligt utnämnd utrikesminister.