Ilan Sadé: ”En egen riksdag i riksdagen”

Decemberöverenskommelsen visar hur lite konstitutionella frågor betyder i Sverige. I stället för att följa regeringsformen leker partierna rollspel.

- Decemberöverenskommelsens apologeter börjar bli hårt trängda, sedan kritiken mot det demokratiföraktande rollspelet har tilltagit i styrka. Det argument för pakten som ständigt återkommer lyder att det var Sverigedemokraterna som inledde den svarta decembermånaden med att förkunna att partiet skulle komma att fälla varje framtida regering som verkar för ökad invandring. Så sade faktiskt Mattias Karlsson. ”Give ’em hell”, messade Jimmie Åkesson från sjukbädden. Därför, påstås det, var det nödvändigt att ändra förutsättningarna för beslutsfattande och lagstiftning i Sveriges riksdag.

De som stödjer överenskommelsen borde stanna upp ett slag och begrunda det ovan sagda. Ser ni inte att svansen viftar med hunden? Har ni inte i själva verket tillmätt ett politiskt utspel vid en febrig presskonferens i riksdagen större vikt än den grundlag som sätter spelreglerna för samma riksdag?

På förekommen anledning tar vi det från början. I riksdagen fattas beslut med enkel majoritet bland samtliga 349 ledamöter, om inte kvalificerad majoritet är föreskriven. Enligt regeringsformens nionde kapitel har riksdagen finansmakten, vilket innebär att den bestämmer över skatter, avgifter och budget. Med ”riksdagen” menas, fortfarande, alla 349 folkvalda ledamöter.

Dessa regler är någonting som väljarna känner till inför valet. I september 2014 valde hundratusentals väljare att lägga sin röst på SD av maktpolitiska skäl. Tillströmningen dit var störst från den borgerliga sidan. För många av dessa väljare var tanken bakom deras val att tvinga fram en förändring av migrationspolitiken, som är på väg käpprätt åt skogen. Hela poängen för dem var just att sätta ett parti som vill minska asyl- och anhöriginvandringen i en stark vågmästarställning, för att framförallt förmå Alliansen att kompromissa och sansa sig. Om detta kan man tycka vad man vill, men väljarna bestämde sig utifrån en given författning och ett givet parlamentariskt läge.

Då ändrades spelreglerna, genom den frivilliga överenskommelsen som innebär att de sammansvurna låtsas att en svag minoritetsministär har egen majoritet, vilket kan åstadkommas genom kollektiv självsnöpning från den sida som leker opposition. Folket valde en riksdag som inte ansågs beslutsfähig, varför de sammansvurna helt enkelt gjorde sig en egen riksdag i riksdagen.

Regeringsformens bestämmelser finns bland annat till för att skapa förutsägbarhet för väljarkåren. En riksdagsmajoritet kan mycket väl träffa en överenskommelse om att den framgent blint ska följa vad en enda ledamot beslutar sig för. Ger regeringsformen formellt en sådan möjlighet? Ja. Men vore det ett agerande som stämde överens med den anda och de ändamål som regeringsformen ska främja?

Decemberöverenskommelsen visar hur lite konstitutionella frågor betyder i Sverige. Svansen viftar med hunden, med hänvisning till att Mattias Karlsson faktiskt har sagt si och så. Och här kommer vi till det mest löjeväckande av allt i denna tragiska historia: hur politikerns ord plötsligt ges en extrem tolkning, som sedan förutsätts vara lika orubblig som budord nedkonkade från Sinai berg. Kännetecknas politiska utspel annars av hållfasthet? Om Karlssons ultimatum nu ska uppfattas som att han hotade att fälla varje regering som inte gick med på SD:s krav till punkt och pricka (vilket han faktiskt inte sade), vad är det som talar för att detta inte kan bli föremål för kompromiss i en rimlig migrationspolitisk uppgörelse?

Riksdagen har en mitten-högermajoritet. Det normala vore att detta avspeglades i regeringen, som sedan hade fått arbeta hårdare än vanligt för att få stöd genom hoppande majoriteter och blocköverskridande uppgörelser.

I stället valde man rollspel. Och resten är ännu inte historia, ty den skrivs nu.

Källa: http://detgodasamhallet.com/2015/05/10/en-egen-riksdag-i-riksdagen/