Den postmoderna sanningsrelativismen

Svik inte de unga. Vi behöver göra upp med den postmoderna sanningsrelativismen inom akademien och i den offentliga debatten. Annars blir det omöjligt för staten att upprätthålla grundläggande moraliska anspråk, skriver Martin Ingvar, Christer Sturmark och Åsa Wikforss.

- Nyligen kunde vi läsa i Dagens Nyheter (26/2) om en elev som på en SFI-kurs i Helsingborgsskolan hade förnekat Förintelsen och påstått att den var ett påhitt och en judisk konspiration. Läraren reagerade och upplyste eleven om att resonemanget var nonsens.

Läraren fick en reprimand av utbildningssamordnaren; eleven hade känt sig kränkt av att få sin utsaga ifrågasatt. Samordnaren menade att eleven inte borde ha tillrättavisats: ”Du får också ha i bakhuvudet att det vi betraktar som historia är den historia som vi har tagit del av. När vi har andra elever som har tagit del av andra historieböcker är det ingen idé att vi diskuterar fakta mot fakta” (vår kursivering).


Handlade det här om en enskild tjänsteman som inte tänkte? Vi önskar att det hade varit så. ”Anything goes” är det som gäller. Det som är sant för dig behöver inte vara sant för mig. Frågan är vad som händer med statsmaktens legitimitet på sikt om ingenting är sant eller falskt. Den antiintellektuella avgrunden är nära när den postmoderna sanningsrelativismen infekterar det offentliga samtalet på alla nivåer, inklusive den akademiska världen.

I Sverige tycks den pedagogiska disciplinen vara värst smittad. En docent i pedagogik fick för några år sedan Skolverkets uppgift att skriva en rapport om fysikundervisningen i den svenska skolan, samt komma med förslag på hur den skulle attrahera fler flickor.

Ur rapporten:

”Föreställningen om det vetenskapliga tänkandets självklara överhöghet rimmar illa med jämställdhets- och demokratiidealen. […] Vissa sätt att tänka och resonera premieras mera än andra i naturvetenskapliga sammanhang. […] Om man inte uppmärksammar detta riskerar man att göra missvisande bedömningar. Till exempel genom att oreflekterat utgå från att ett vetenskapligt tänkande är mer rationellt och därför borde ersätta ett vardagstänkande.”

Vad står det egentligen här? Uppfattningen att vetenskapligt tänkande är bättre än ovetenskapligt tänkande är odemokratiskt och inte jämställt. Man tar sig för pannan. Föreställningen om att vetenskapligt tänkande är något annat än vardagstänkande är en myt. Till och med småbarn använder den vetenskapliga metoden (oftast utan att veta om det) när de upptäcker och undersöker världen. Att försöka förespegla människor att vetenskapligt tänkande är väsensskilt från annat tänkande är ett uttryck för ett vetenskapsförakt och en intellektuell lättja som allvarligt skadar allmänhetens förtroende för vetenskapen.

Pedagogen skriver vidare i rapporten: ”En genusmedveten och genuskänslig fysik förutsätter en relationell infallsvinkel på fysiken samt att en hel del av det traditionella vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken plockas bort.”

Det vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken ska alltså ”plockas bort” för att ”underlätta” för flickor. Inte nog med att detta är en förfärlig kunskapssyn, det är dessutom kränkande att betrakta flickor som oförmögna eller sämre på att ta till sig kunskap i fysik.

Författaren till rapporten heter Moira von Wright och är numera professor i pedagogik och rektor för Södertörns högskola. När nu en sådan kunskapsteoretisk grundsyn slagit rot i våra högre lärosäten har vi ett problem.

Utfärdande av examen, särskilt för legitimationsyrken, bygger på gemensam specifik kunskap. Men om kunskap och fakta bestäms av individen försvinner möjligheten att ställa krav inför examen.

Varför är detta så upprörande? Att många människor har en antiintellektuell och ovetenskaplig hållning till kunskap, och hellre halkar fram till sina slutsatser än grundar dem i fakta, är knappast något nytt. Problemet är inte i första hand att dessa attityder är falska, problemet är att de omsätts i allmän utövning av makt. Om ingenting är sant eller falskt på riktigt blir det omöjligt för staten att upprätthålla ens de mest grundläggande moraliska anspråken eller kontrollera individens rättigheter och skyldigheter.

Det postmoderna socialkonstruktivistiska tänkandet, bland annat inspirerat av den franske filosofen Michel Foucault (1926–1984), ser vetenskaplig strävan efter kunskap som ett verktyg för vita, heterosexuella, borgerliga, medelålders, ekonomiskt välmående män att marginalisera fattiga, homosexuella, etniska minoriteter, kvinnor och utomeuropeiska kulturer.

Bakom denna filosofi låg en insikt som i och för sig är värdefull: Vi får inte förväxla kunskap med makt. Historiskt har viktig kunskap kommit i skymundan eftersom den inte behagat makten. Men att gå därifrån till att förneka skillnaden mellan åsikter och fakta är att underminera själva utgångspunkten - att makt inte är kunskap.

Den socialkonstruktivistiska analysens perspektiv är förvisso värdefull och befogad i vissa fall. Vi omges faktiskt av sociala konstruktioner hela tiden; exempelvis när vi handlar med mynt i mataffären använder vi en sådan konstruktion. Myntet är ju bara en liten präglad metallbit; dess värde och funktion som verktyg i vardagliga transaktioner är helt och hållet socialt konstruerade. En kung eller en präst är också socialt konstruerade, och det är intressant att också ställa frågan i vilken utsträckning genus är en social konstruktion.

Men att applicera idén om sociala konstruktioner på alla kunskapsområden leder till intellektuellt haveri. Även inom naturvetenskapen arbetar vi med beskrivningar av verkligheten som förvisso är approximativa. Men de extrema versionerna av postmodernismen vill hävda att naturvetenskapen helt och hållet är en social konstruktion, en ”berättelse” likvärdig med varje annan berättelse.

I skolvärlden möter vi ibland pedagoger som hävdar att den vetenskapliga evolutionsteorin och den bibliska skapelseberättelsen bara är två olika paradigm, två alternativa berättelser om människans historia. Det går inte att påstå att den ena är mer ”sann” än den andra.

Sådan argumentation blir intellektuellt undermålig. Att påstå att det inte existerar sanna och falska utsagor om verkligheten är både ohederligt och omoraliskt. Det är att röra sig på mycket djupt och grumligt vatten. Den som applicerar postmodernt tänkande på gravitationen kan ju försöka gå ut från ett hus från femte våningen istället för bottenvåningen. Tillrättavisningen blir omedelbar.

Vi behöver göra upp med den postmoderna sanningsrelativismen inom akademien och i den offentliga debatten. Annars riskerar vi att svika våra framtidshopp; alla de unga som faktiskt längtar efter verklig bildning och kunskap.

Martin Ingvar, professor i integrativ medicin vid Inst. för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet

Christer Sturmark, bokförläggare och författare, aktuell med boken Upplysning i det 21:a århundradet

Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet

Källa: http://www.dn.se/debatt/den-postmoderna-sanningsrelativismen-leder-oss-ner-i-en-antiintellektuell-avgrund/