Vänstern och islamismen

Oviljan från flertalet vänsterdebattörers sida att ta övertygande avstånd från den fanatiska islamism som ger terrorismen näring är påtaglig. Man relativiserar problemet och ser mest islamismen som ett utslag av hur förtryckta människor i utvecklingsländer reser sig mot det västliga kapitalistiska förtrycket. Självklart vill man gärna se problemet på det sättet, eftersom man själv för en kamp mot kapitalismens och marknadsekonomins fri- och rättigheter och gärna vill tro att den islamistiska rörelsen är en nära bundsförvant i detta sammanhang.

 

Den svenska socialdemokratin har gått på den här myten med hull och hår, ständigt manifesterat av bl.a. utrikesministerns obalanserade klavertramp mot judarna och en tilltagande allmän antisemitism inom partiet. Man tar ensidigt parti för raketskjutande palestinier och lojaliserar sig på det sättet med den muslimska rörelsen. På liknande sätt förhåller sig den av vänsterpolitiker styrda Svenska Kyrkan till islamismen. Kyrkan vill tro sig om att kämpa för världens förtryckta genom att släppa in mullorna i kyrkorna. Stockholms vänsterbiskop Brunne går t.o.m. så långt att hon vill sätta ut muslimska symboler i kristna kyrkor.

Jag tror att den svenska vänstern står inför ett obehagligt och ytterst pinsamt uppvaknande. Wallströms konflikt med det Saudiska kungahuset är ett första vittnesbörd. Jag är övertygad om att det som driver den millitanta islamismen nog inte i första hand är politisk övertygelse, utan fanatisk religiositet och tro på Allah. Men detta förstår inte vänstern eftersom djup religiositet och gudstro inte är närvarande i deras föreställningsvärld. De klarar inte att förstå islamismen som något annat än utslag av en politisk kamp – en vänsterrörelse. De begriper inte innebörden av att islamistiska terrorister utan att tveka offrar sina liv som självmordbombare. Det gör man om man har en blind tro på att komma till ett gudomligt paradis. Vi som innerst inne tror att filmen går av när vi dör, kämpar med näbbar och klor för att hålla oss vid liv.

Jag har själv ofta förvånats över, hur väldigt mycket mer gud och religion är närvarande hos vänner som vuxit upp i Mellanöstern än hos oss etniska svenskar. Detta är f.ö. oberoende av om dessa är muslimer, judar eller kristna. Det som är mest förvånande, är att även svenska kyrkans biskopar inte verkar förstå trons betydelse hos dessa människor. Varför bjuds inte de själva in att predika i moskéerna, borde de fråga sig?

Jag tror den svenska vänsterrörelsen kallt räknar med att de människor som kommer hit som flyktingar från Mellanöstern eller som lycksökare från fattiga länder i Afrika, kommer att känna en stark lojalitet till vänstern och därför bli lojal röstboskap i en framtid. Man vill inte inse att alla de sekulära värderingar som man med framgång slagits för, kommer att utmanas av människor som tror blint på patriarkala religiösa skrifter. Och får de inte gehör så kommer de att etablera sina egna partier med dess värderingar. Bl.a. kommer feminismen att möta ett snabbt ökande motstånd efter decennier av framgång i det sekulära Sverige. De infödda feministernas tendens att se bort från problemen med hedersvåld inom de patriarkala grupperingarna bär sitt tydliga vittnesbörd om vänsterns självbedrägeri.

Det allvarligaste i vänsterns naiva föreställningar beträffande djupt troende invandrare från muslimska länder, är dock att man inte förstår vad som faktiskt driver de få fanatiker som blir islamistiska terrorister. Man förstår inte att dessa människor ser oss andra som otrogna utan rätt att existera i en av guden styrd värld, trots vår oändliga generositet och välvilja. Det innebär att de riskerar att föra helt fel politik för att bemöta det, just nu eskalerade hotet från sådana terrorister.

En rad uttalanden från den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism Mona Sahlin bär vittnesbörd om denna förvillelse hos den svenska vänstern.

Källa: http://antropocene.se/2015/november/vanstern-och-islamismen.html
 
-------------------------------------

- Vänstern... jag är utled på att ständigt bemöta denna cancersvulst i samhället. Det finns tillräckligt med historiska referenser för att säga NEJ.