Krig, flyktingar och USA

"God bless Sweden!” utbrast en amerikansk politiker en gång när jag träffade henne på en tillställning till förmån för afghanska kvinnor.

- Hon uttryckte det som liberala amerikaner med världssamvete brukar göra ibland när de träffar svenskar: Att det är ju tur att något land är generöst med att ta emot flyktingar i alla fall.

Jag har börjat tycka att det är något provocerande när just amerikaner klappar mig lite på axeln sådär.

Det kanske verkar grundläggande att när det blir krig någonstans så flyr folk därifrån. Men krig och flyktingar anses vara två helt skilda saker i USA. Bombningarna mot de som kallar sig Islamiska staten kostar amerikanska skattebetalare motsvarande 72 miljoner svenska kronor om dagen, sedan ett drygt år tillbaka. Det anses helt nödvändigt. Men bara 1 500 syrier som flytt från kriget har släppts in i USA.

Att miljoner människor är på flykt från Mellanöstern kallas i USA numera oftast för den ”europeiska flyktingkrisen”. För här i USA räknas det som ett europeiskt problem.

I synnerhet blir det ett europeiskt problem eftersom det är tydligt att det är varje land för sig självt i EU, eftersom flyktingar är något som varje nationell politiker helst vill undvika. Så nej, där i Europa kan de ju som vanligt inte komma överens om någonting, skrockar amerikanska ledarskribenter och politiker, och konstaterar lite förmanande att kontinenten borde ta tag i sina problem.

"USA har hittills tagit emot lika många syrier totalt som Sverige tar emot flyktingar varje dag".

Till amerikanska problem, å andra sidan, räknas krig och terrrorism. Men lika angelägna som USA är av att bekämpa terrorister utanför landets gränser, lika skräckslagna är de för att något ska hända på hemmaplan.

Efter 2001 är alla från Mellanöstern misstänkta terrorister, och de som söker asyl till USA måste genomgå en extremt
omständlig utredning innan de ens får sätta sin fot på amerikansk mark.

Inte ens de afghaner eller irakier som har arbetat nära amerikansk militär och hotas till livet får visum i någon större utsträckning. Det är oftast bara lycka till och ta er till Europa bäst ni vill.

USA har hittills tagit emot lika många syrier totalt som Sverige tar emot flyktingar varje dag. När USA nu har sagt att de ska sträcka sig till att ta emot 10 000 syrier under 2016 är det fortfarande mindre än en tiondel av alla asylsökande som kommer till Sverige bara i år.

Det följer ett känt mönster i min generation: USA sköter krigen, Sverige är bland de västländer som tar emot flest flyktingar som flyr från dem. Afghanistan, Irak, Syrien. Och nu från IS, som till stor del växte fram ur det misslyckade Irakkriget.

Sverige har haft soldater i Afghanistan i mer än ett decennium, på amerikansk begäran, och nu även i den USA-ledda insatsen i Irak. Men när USA talar om gemensamma insatser och hur viktigt det är att solidariskt delta, så handlar det mindre om de mänskliga konsekvenserna av kriget, när folk desperat försöker ta sig därifrån.

Så ja, 'God Bless Sweden'. Det kan vi behöva.

Källa: http://www.svd.se/krig-och-flyktingar-hanger-inte-ihop-for-usa/av/jenny-nordberg

---------------------------

- Krigshetsarnation No #1, inte minst genom muslimdyrkaren och mulatten Obama. Som de kroniskt barnsliga norskarna gav Nobels fredspris, innan han ens suttit in sig i Vita  (!) huset 2009. Minst ett femtontal  krig/konflikter står på Obamas meritlista, ändå är de mest konservativa i landet mycket missnöjda med hans soft policies, bl a Obamacare, socialreformer är sprängstoff i det "förlovade landet".

- 'Satans mördare', sa Palme, när USA-bomberna kreverade i Nord-Vietnam som värst, under julen -72 om jag minns rätt. Uttrycket kan appliceras även idag, Uncle Sam har skapat massvandringarna mot Europa. Och ändå framhärdar den svenska Alliansen, den självvalt icke-oppostionella partigruppen, att Sverige "måste" gå med i Nato. Och bli ytterligare en stridslakej i den sjuka sammanslutning, som inte haft nån legitimitet öht, seda Warszawapakten upplöstes 1989, efter Sovjetimperiets kollaps.