Den svenska fascismen

I vinterns skymning faller skuggorna i vårt land allt längre.

- Ironiskt nog började det hela med de bästa och mest hedervärda intentioner. Att ge människor som flyr krig och förföljelse en fristad. Och – för allt i världen – att ge människor som söker en ny start i livet en chans i Sverige. (Som bonus fick svenska folket massor av godhetspoäng som huvudkudde.)

Men nu har den svenska självbilden fått sig en törn. Vår välvilja, som är större än alla andra länders välvilja, har blivit en magnet som drar till sig fler flyktingar och ekonomiska migranter än vad vårt land rimligen kan klara av. Migrationsverket, kommunerna, polisen, sjukvården och de sociala myndigheterna sänder ut allt fler och allt mer högljudda signaler om att man håller på att tappa greppet. Plus att de rent fysiska möjligheterna att inkvartera folk är på väg på att ta slut, lagom till vintern.

Dessutom kan man notera att det offentliga Sverige – som mer eller mindre har monopol på att hantera saker i vårt land – befinner sig i ett eländigt tillstånd. Byråkrati har trängt ut kärnverksamhet. Trams, metafrågor och politiska symbolhandlingar har blivit viktigare än att ge skattebetalarna valuta för pengarna. Alla duckar ansvar – och ingen tycks vara beredd att upprätthålla de regelverk som ändå finns. Den offentliga sektorns förfall är ett gigantiskt problem i sig. Flyktingfrågan var bara droppen som fick bägaren att rinna över.

God vilja, önsketänkande och politiskt storhetsvansinne har samtidigt fört oss allt längre bort från principen om att människor i görligaste mån måste kunna försörja sig själva. Insikten om att man i långa loppet inte kan leva på andras bekostnad tycks aldrig riktigt ha fått fäste i vårt land. Och de som skapar de resurser som i slutändan används, de behandlas allt mer styvmoderligt och ibland rent av föraktfullt – trots att det är de som håller landet flytande.

Vägen till helvetet är, som bekant, stenlagd med goda föresatser.

Så, vart är vi på väg?

Det finns de som tror att ett systemsammanbrott skulle bana vägen för ett rimligare Sverige där spontan ordning fixar biffen. Om det ändå vore så väl. Ur något mer av ett tomrum skulle det kanske kunna ske. Då skulle enskilda individer, civilsamhället, marknaden, frivilligt samarbete och spontan ordning säkert kunna skapa ett alldeles utmärkt samhälle att leva i.

Men det är inte där vi befinner oss. Allt kommer inte att nollställas över en natt. Detta kan bli en mycket utdragen, smärtsam och möjligen också stökig process. System kommer att bryta samman partiellt och det kommer att uppstå all slags obalanser i samhället.

Sverige är ett högskattesamhälle med en omfattande generell välfärdsstat, politisk ängslighet och ett stort mått av inlärd hjälplöshet. Vad som händer i ett sådant samhälle när folket plötsligt tappar förtroendet för sina ledare och deras funktionärer är svårt att förutse. Men det kommer knappast att bli hjärtlig stämning. Och när inte bara polisen slutar fylla sin samhällsfunktion – utan även pensionssystemet dör sotdöden, utbildningsväsendet kapitulerar och människor upplever att samhällskontraktet är på väg att brytas – då får vi se hur tålig det anständiga, civiliserade samhällets fernissa är.

Sverige befinner sig just nu i ett metastabilt tillstånd, där små händelser och förändringar kan få stora och dramatiska konsekvenser.

Det är förmodligen så att det är strunt samma om förändringar av input är verkliga eller bara upplevda. Bilden av verkligheten är oftast viktigare än verkligheten. Och den bilden målas just nu med stora, dramatiska penseldrag – av allehanda krafter.

Kommer det en "tipping point"? Och vart bär det av då?

Min gissning är att Sverige kommer att gå mot något slags märklig, modern form av fascism. Det är oklart om det kommer att vara vänsterfascism eller högerfascism. Det kan rent av komma att bli politiskt korrekt fascism. Möjligen folkhemsfascism. Kanske fascism med feministiska förtecken?

Eller ett mer totalitärt samhälle under formellt sett demokratiska former – utan bestämda ideologiska förtecken över huvud taget? Som endast bygger på att individen är helt underställd statens, samhällskroppens behov.

Vi har ju redan hunnit en bit på vägen. Wikipedia:

Den svenske historikern Carl Grimberg (1875-1944) definierar det fascistiska systemet så här: (...) Systemet var likaledes totalitärt: staten inskränkte sig inte till att leda förvaltningen utan ville även behärska andra områden, som organisationslivet, barnuppfostran, kulturlivet och så vidare..."

(Just här upplever jag något slags kontextuell koppling i tid och rum till Miljöpartiets utkast till kulturpolitiskt program.)

I takt med att landet och samhällskontraktet vittrar sönder kommer med nödvändighet de totalitära tendenserna att bli starkare. Det är den härskande politiska och byråkratiska klassens enda chans, under rådande omständigheter. Det handlar om fortsatt makt och kontroll.

Det kommer att etableras nya konfliktzoner mellan folket och Maktapparaten, snarare än mellan makthavare med olika idéer och visioner. (Det finns redan tecken på en sådan utveckling. Som DÖk.) Den officiella åsiktskorridoren kommer att vara smal och ha höga väggar.

Och den totala övervakningsstaten har ju våra politiker redan rullat ut. Den svenska fascismen kommer så att säga att levereras nyckelfärdig.

Allt detta administrerat av människor som Gustav Fridolin och Annie Lööf. Säkert med uppbackning av en stor och entusiastisk del av svenska folket.

Själv tänker jag göra motstånd mot det hela.

Av HAX

Källa: Den svenska fascismen kommer att komma från oväntat håll

-------------------------

- Mörkret faller, Sverige är riktigt ILLA ute.7Partiet sitter i skruvstäd, regering och ämbetsverke krackelerar, gammelmedia vrider sig i vanmakt. Sanningens ögonblick nalkas allt mer, lögnerna avslöjas på löpande band.