VAD ÄR DET SOM PÅGÅR?

- Samtiden verkar tro att flyktingströmmarna till Europa i huvudsak beror på krigen i Mellanöstern och kanske på andra håll. Jodå, krigen och de umbäranden stridigheterna medfört har naturligtvis sin betydelse, men jag tror endast som utlösande faktor. I grunden handlar det om något annat och mycket större.

När jag arbetade i biståndssvängen för nästan fyrtio år sedan fanns tydliga skillnader mellan den första (industrialiserade) och den tredje (som då kallades underutvecklade) världen. Den mest påtagliga skillnaden var förstås att den första världen var rik medan den tredje var fattig. En annan skillnad var att den första världens länder var rätt homogena. Det rådde rätt stor intern jämlikhet inom dem. Visst fanns det ekonomiska skillnader mellan människor i länder som Belgien och Danmark, men med dagens ögon var dessa häpnadsväckande små och dessutom fanns offentliga välfärdssystem som hjälpte till med utjämningen.

Sådan homogenitet fanns inte i tredje världen. Dess medlemsländer kännetecknades i stället av enorma klyftor. En del människor åkte i Mercedes Benz medan andra bodde på soptippar eller var självhushållande bönder. Det kallades för dualekonomi. Mercedesåkarna hade mer gemensamt med den första världen och dess livsstil och levnadsmönster än med sina landsmän på soptipparna.

När jag var chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau förklarade landets president för mig att hans land inom tjugofem år skulle ha utraderat dualekonomin och blivit som ett av den första världens länder, Sverige till exempel. Jag svarade att jag trodde det skulle bli tvärtom, alltså att den första världen skulle utveckla samma slags klyftor som i dåtidens tredje värld. Att presidenten hade fel är uppenbart. Tyvärr finns det tecken på att jag hade rätt.

Två avgörande förändringar har sedan dess inträffat i tredje världen (om man djärvt bortser från att befolkningarna blivit allt större, något som jag emellertid tror inte påverkar vad vi nu ser omkring oss).

Den första förändringen är att tredje världens folk har kommit mentalt allt närmare den första världen. Kommunikationsexplosionen med teve, filmer, twitter, internet, facebook och så vidare är en stor grej. Tredje världens massor kan betrakta hur vi i-länningar lever. De har kanske felaktiga föreställningar om vad detta liv innebär, men de vet hur det ser ut på ytan. De har kanske sett reklam om katter som får sin kattmat på silverfat. En helt ny tanke har därmed uppstått i deras sinnen, en tanke som en normal u-länning tidigare aldrig kunnat tänka, nämligen ”sådär skulle jag också kunna leva”. I all sin enkelhet representerar detta tankesprång en oerhörd metamorfos.

Den andra förändringen är att livet blivit så mycket bättre för tredje världens folk. Fattigdomen minskar, sjukdomarna trycks tillbaka, fler får utbildning, snart har alla mobiltelefon.

Om den första förändringen rimligtvis leder till att allt fler u-länningar kan tänkas söka sig till i-världen skulle man kunna tro att den andra förändringen utgjorde en återhållande faktor. Varför flytta till Tyskland om jag på sikt ändå för det bättre hemma i Kamerun? Men det fungerar inte så. Människans liv är inte oändligt. Få människor har lust att vänta på något som ska inträffa på sikt. (Som Keynes sa: på sikt är vi alla döda.) I själva verket har den andra förändringen snarast underlättat migration eftersom den gjort tredje världens människor mer kapabla att genomföra sådana äventyr.

Den första världen har nästan en miljard människor och resten av jorden mer än sex miljarder. När en andel av dessa sex miljarder börjar nära drömmar om att leva den enskilda miljardens liv, att ha en egen katt som äter på silverfat, då startar en rörelse med obändig kraft. Det är den rörelsen vi nu ser. Krigen i Mellanöstern är bara en detalj.

Den första världen undrar yrvaket om den ska bejaka eller värna sig mot denna rörelse. Det är ingen lätt fråga. Om man ska värna sig måste man nog bedriva en mer resolut och beslutsam politik än vad åtminstone Europa, med undantag för vissa länder, är beredd att ge sig in på.

Om man å andra sidan bejakar rörelsen måste man räkna med att djupgående ekonomiska, sociala och kulturella förändringar inträffar i de gamla i-länderna. Den första och tydligaste blir sannolikt att de traditionella välfärdssystemen kraschar i takt med att andelen behövande klienter kraftigt ökar. Om välfärdssystemen bryter ihop så kastas människor ut i misär och utanförskap. Klyftorna ökar dramatiskt och vi får, även i ett land som Sverige, just den dualekonomi som jag förutspådde i min diskussion med Guinea-Bissaus president för nästan fyrtio år sedan.

Källa: http://detgodasamhallet.com/2015/09/18/vad-ar-det-som-pagar/#more-2343


----------------------------------------

- Att man tilltror lata Afrika att höja sig på den svarta kontinenten är naivt. Ända sedan Lamco (Gränges gruvbolag) under dåtitda mediatryck dubblerade gruvarbetarlönerna, och som resultat fick 50% arbetsfrånvaro, så är det nedärvda psyket en så djupt sittande egenskap hos negrerna, att man inte kan tilltro dom att tänka i dom banor som civiliserade vita européer..