"Ställd inför två handlingsalternativ väljer vi alltid det hårdaste". Detta citat fångar Ungerns premiärminister i ett nötskal. Fotbollsspelare, maktmänniska och kristen patriot. Viktor Orbán är van vid att vara före sin tid, van vid att gå emot strömmen – och van vid att vinna.
- Det var en solbränd och självsäker Viktor Orbán som i början av september framträdde inför Bryssels journalister. Bredvid honom stod en frustrerad Martin Schulz, EU-parlamentets tyske ordförande och Europas högste ledare om man så vill. Nyss hade de båda dryftat flyktingfrågan mellan fyra ögon. Schulz hade insisterat på att Orbán ska infoga sig i en ”ansvarstagande, europeisk lösning” med ”bindande kvoter”. Orbán hade iskallt svarat att den så kallade lösning som Schultz talat om inte är något annat än en organiserad handlingsförlamning. De båda männens kroppsspråk sade mer än tusen ord: Orbán var i sitt esse, hela hans uppenbarelse lät förstå att här stod en man som vet vem han är och vet vad han gör. Schultz däremot såg ut som om han ville komma ut ur rummet så fort som möjligt. I korta, tydliga meningar förklarade Orbán för de församlade journalisterna att Europas ledare har förlorat kontrollen. "De saknar varje lösning, de följer inte överenskomna regler för gränskontroll och nu vill de till råga på allt hindra Ungern från att följa reglerna. De borde åtminstone inte hindra oss från att göra vårt arbete", sade Orbán.
En grundligare nedvärdering av dem som vill vara Europas ledare är svår att föreställa sig. Schulz å sin sida såg ut som en olycklig boxare som hemskt gärna vill få in en smäll på motståndaren, men inte kan. Tysken fick nöja sig med att leverera förtäckta hotelser: "Nu hotar den djupaste splittring som den europeiska unionen någonsin har upplevt", sade han. Och menade uppenbarligen att andra EU-länder skulle ”ge igen” mot Ungern på något sätt eftersom landet inte deltar i den teaterföreställning som går ut på att det ena landet efter det andra låtsas som om de inte kan kontrollera sina egna gränser.
I sitt livs bästa form
Att företräda sitt eget folk utan kompromisser ger inga poäng inom EU. I tyska Bild-Zeitung blev Orbán utnämnd till ”Europas överskurk”. Österrikes förbundskansler Faymann var så upprörd över Orbáns agerande att han tillgrep förintelseretorik. “Att stapla flyktingar på tåg och hoppas att de ska resa långt, långt bort väcker minnen från vår kontinents mörkaste perioder", förklarade förbundskanslern efter ett möte med Orbán den 14 september. Idel motgångar således – men Viktor Orbán verkar aldrig ha mått bättre. Journalisten Boris Kálnoky i schweiziska Weltwoche har följt den ungerske premiärministern i hälarna och försäkrar att han är i ”sitt livs bästa form”. Vid Viktor Orbáns årliga picknick med väljare i den lilla byn Kötcse gav flera deltagare liknande beskrivningar. Under mötet hade han berättat för de församlade att polens regeringschef Donald Tusk hade svurit på att han bara skulle hålla ut i tre månader. ”Viktor, tills dess kommer stämningen att vända”. Enligt sina anhängare i Kötcse ser Orbán det pågående spektaklet mer som en ledarskapskris än som en flyktingkris. Framför allt ser han det hela som en möjlighet: Han tror det eskalerande asylkaoset kan stärka Europa genom att rikta uppmärksamhet mot de politiska krafter som delar hans egen världsbild. Mer nationalstat, mindre EU. Mindre liberalism, mer familj, fler barn och mer social sammanhållning.
De som lyssnar noga på Orbán märker att han fäster stor vikt vid hur Ungerns ståndaktighet påverkar den bredare europeiska allmänheten. Orbán ser sig som talesman för den "tysta majoriteten" och detta en bra bit utanför Ungerns gränser. Knappast någon annan av EU:s regeringschefer flyger så ofta till Bryssel. Orbán håller presskonferenser och tal utomlands så ofta som möjligt. Han ger intervjuer till vänster och höger. Han vill göra verkan på djupet, inte bara i Ungern utan också i andra europeiska samhällen.
"En ny Thatcher"
Den polske författaren Igor Janke skriver att Victor Orbán är en man som har vad som krävs för att "skaka om Europa", som en gång Margaret Thatcher gjorde. Janke menar samtidigt att Orbán är sin egen värsta fiende. Detta eftersom han, enligt Janke, saknar tålamod för att söka efter samförstånd och att han därför har svårt att bygga breda allianser. Han trivs i konfrontationen. Gillar strid mer än harmoni.
Orbán är en kämpe, en segrartyp. Han har förvisso förlorat flera strider, men i slutändan brukar han dra det längsta strået. Han ställde sig mot kommunisterna medan diktaturen fortfarande var kraftfull och han själv verkade ung och chanslös. Numera håller han extremvänstern under noggrann bevakning. Han har råkat i luven på internationella storföretag och för detta har har blivit idiotförklarad av ekonomer och mediehus världen över. Han är hårdhänt vid beskattningen av multinationella företag, och gör vad han kan för att hindra dem från att ta hem några större vinster från sin verksamhet i Ungern. Men hans väljare gillar det, framför allt på grund av idén att de extra skattepengarna ska användas för att stödja småskaliga och medelstora delar av näringslivet. Mer besvärligt är det nog att slåss med den monopolliknande, vänsterliberala mediemakt som tog de kommunistiska partimegafonernas plats i Ungern efter befrielsen 1989. Medierna och deras ägare har Orbán redan hunnit utkräva viss hämnd på men än är inte sista ordet sagt. I dessa dagar är Orbáns favoritfiende de politiska påtryckarna från Bryssel. EU har använt alla sorts maktmedel för att hindra Orbán från att omvandla sitt Ungern i nationalistisk riktning – förgäves.
Orbán mot Merkel
Orbán verkar tro att han kommer att vinna även den här gången, i den stora kampen om att öppna eller stänga Europas gränser för invandrare från tredje världen. Det är en kraftmätning vars utgång kommer att vara avgörande för Europas öde och identitet. Orbáns motpol är förbundskansler Angela Merkel. Samtidigt är hon den som alltid håller en diskret skyddande hand över honom när han attackeras som ”oeuropeisk” i Bryssel. Nu angriper Orbán den tyska förbundskanslern och kallar hennes flyktingpolitik "oansvarig". I denna avgörande fråga, där de flesta europeiska politiker finner det bäst att ducka, är Orbán och Merkel de två europeiska ledare som höjer sina stämmor och kämpar för sin sak. Merkel vill öppna gränserna. Orbán vill stänga dem. Båda får såväl beröm som ovett för sitt ställningstagande – och båda tar de stora risker.
Merkel blev, som väntat, bejublad av de tyska medierna. Men Donald Tusk kan fortfarande få rätt – stämningen kan vända allteftersom folket får stifta närmare bekantskap med sina nyanlända grannar. Orbán blir också bejublad – åtminstone i Ungern. Ungrarna gillar skarpt hur han använder alla medel för att stänga landets gränser. De gillar också när han säger saker som att ”denna folkvandring innebär slutet för den europeiska kulturen”. Orbáns popularitet stiger och de inre sprickorna i hans Fidesz-parti är som bortblåsta. Men även han tar risker. Varken Martin Schultz, Birgitta Olsson eller EU:s övriga intrigmakare vill låta Ungern komma undan med en självständig politik. Hur skulle det se ut? Vem sticker upp härnäst? Någonting kommer de att hitta på för att tvinga Ungern in på sin linje. Vad det än blir kan det komma att göra ont.
Tillräckligt konservativa
Orbán är van att gå mot strömmen – eller vad som ser ut att vara strömmen. Han känner ofta ett annat och djupare flöde. Angela Merkel har som vanligt valt den mjukare strategin, Viktor Orbán som vanligt den hårdare. Detta är tydligen hans personliga motto. "Vi är konservativa i så motto att vi alltid väljer den hårdare av två lösningar", sade han en gång i ett hemligt möte med en grupp konservativa chefredaktörer. Anledningen till att det kontroversiella yttrandet blev läckt kan ha varit att Orbán vid samma möte hade berättat för redaktörerna att deras tidningar skulle få mindre statliga annonsintäkter i fortsättningen. De var visserligen konservativa, men inte tillräckligt konservativa. De hade rapporterat alltför kritiskt om hans politik och staten skulle nu kanalisera om sina annonspengar till nya medier som skötte sig bättre i den delen. Orbán liknar den amerikanske presidentkandidaten Donald Trump på så vis att han ofta råkar säga saker som borde innebära politiskt självmord, men – som det visar sig – ändå bara stärker honom. Idag är Orbán inne på sin tredje mandatperiod som premiärminister. Han är referenspunkten som allt kretsar kring i Ungern. Utan den förhatlige Orbán hade landets vänsteropposition inte vetat vad de skulle prata om.
"Utan kultur"
Viktor Orbán föddes 1963 och tillbringade sin barndom i två småstäder väster om Budapest. Han växte upp i ett enkelt hem, enligt honom själv "utan kultur". Fadern var en hård man, inte bara vad gäller att arbeta hårt utan även vad gäller och uppfostringsmetoder för sin son. Pojken tillbringade därför mycket tid med sin farfar, även han arbetare och dessutom en glödande patriot. Lille Viktor ägnade även mycket tid åt fotboll som har förblivit hans passion. Även som premiärminister är han registrerad som spelare i sin hemmaklubb Felcsút. En bieffekt av fotbollsintresset är sångerna: Viktor Orbán kan många folksånger utantill. "I bussen på väg till bortamatcher sjunger vi en hel del", säger han. För böcker fanns det föga tid. Men under den kommunistiska tiden var både fotbollen och folkmusiken i hög grad politiska verksamheter. Allt användes av patrioterna som indirekta protester mot kommunistiska tabun mot nationella referenspunkter. "Det var ett nationellt motstånd", enligt Orbán.
Efter gymnasiet följde två års militärtjänst. Det som upprörde Orbán mest med denna verksamhet var den kommunistiska arméns ineffektivitet. Än idag avskyr han mest av allt det som inte fungerar. Under Orbán tid i det militära växte den polska solidaritetsrörelsen mot kommunismen. Orbán tjänstgjorde i en elitstyrka som skulle försvara kommunismen i "broderländerna". Soldaterna sattes i beredskap och väntade på sina marschorder till Polen. Orbán hade blivit vän med en rekryt från en intellektuell familj, Gábor Fodor, och de båda beundrade den polska motståndsrörelsen. Fodor grubblade mycket över vad han skulle göra om han skulle förpliktas att skjuta mot polackerna. Han bestämde sig för att i så fall desertera. Orbán, å sin sida, bestämde sig för att inte oroa sig. Eftersom problemet inte fanns ännu. Han skulle få tillfälle att besluta sig om och när situationen uppstod. Han var inte orolig för att han då skulle sakna kraften att välja rätt väg.
Studentnationen
Efter militärtjänsten följde juridikstudier. För Viktor Orbán blev den tidigare lumparkompisen Gábor Fodor allt viktigare. Fodor var en andlig man; liberal, beläst, från medelklassfamilj. För den lågutbildade Orbán blev han en mentor. Fodor rekommenderade böcker, inledde diskussioner om historia, andra länder, litteratur och filosofi. Orbán sög i sig allt. Ovanpå hans pragmatiska, patriotiska och ordningsorienterade uppfostran kom nu ett lager av liberalt tänkande.
Under kommunismens sista år experimenterade Ungern med frihet i små portioner. I den studentnation där Orbán och Fodor bodde introducerades så kallat självstyre. För studenterna blev självstyret ett försökslaboratorium: Debatterna, kampen om styrelseposterna, strategibesluten – allt tog de på blodigt allvar. De hävdade sig och de tränade sig på att vinna makt, behålla den och utöva den. Orbán blev naturligtvis ordförande och han och hans vänner styrde studenthemmet. Idag regerar denna vänkrets hela Ungern. Parlamentets ordförande (János Áder), dess talman (László Kover) och premiärministern (Orbán) har alla blivit varandra trogna sedan tiden i studentnationen. Även Orbáns framtida fru Anikó Levai. Orbán-kritikernas vanligaste (och förmodligen sannaste) anklagelse mot Orbán är just vänskapskorruptionen. Liksom i fallet med Rysslands Vladimir Putin, med sina gamla KGB- och judokompisar, kännetecknas Viktor Orbáns vänkrets av en häpnadsväckande affärsmässig framgång – ofta med bolag som är beroende av skattepengar. Men åter till 1980-talet.
Mot främmande herrar
Snart grundade Orbán och hans vänner ett studentbrödraskap som senare blev partiet Fedez. Polisen kom snart på besök. Man levde ju under kommuniststyre och de styrande förväntade sig att även den unga studentföreningen skulle lyssna noga till varningar, åtminstone från polisen. Men kommissarien fick sig istället en ordentlig föreläsning av studenten, och blev ganska förlöjligad. Den unge Orbán hade ingen som helst respekt för makten. Den politiska karriären började den 16 juni 1989.
Kommunismen hade fallit, eller rättare sagt avskaffat sig själv. Orbán blev nu utvald att hålla tal som företrädare för den ungerska ungdomen. Han fick tala inför hundratusentals människor medan miljontals såg det på TV. Texten var inte överenskommen. Tillfället var ombegravningen av den ungerske premiärministern i 1956 års revolt, Imre Nagy, som 31 år tidigare hade avrättats av
kommunisterna. I ett brandtal krävde Orbán fria val, att ryssarna skulle dra sig tillbaka och han talade om Ungerns långa kamp för frihet – från österrikarna 1848 och från Sovjetunionen 1956. Nu, efter de kommunistiska åren av nationell uppgivenhet, var det dags att äntligen återuppta kampen för friheten och för "nationens mål". Talet elektrifierade Ungern.
Även västeuropeiska liberaler tog vid den här tiden Orbán till sina hjärtan. Eftersom de inte hade förstått: Frihet var för Orbán inte bara liberalens individuella frihet, utan även den kollektiva friheten – den demokratiska nationens frihet från utländsk dominans. För västvärldens ledarskribenter dög Orbán bra än så länge. Idag försvarar Orbán den ungerska nationen mot omfamningen från Bryssel. Detta gillar "väst" naturligtvis mindre – nu sätter frihetens man i Budapest plötsligt käppar i hjulen för deras egna projekt. 1989 beskrev sig Orbán fortfarande som liberal, kanske delvis av vördnad för Ronald Reagans USA som höll Sovjetunionen stången. Men i de djupare skikten av hans själ dominerade ledmotiven från hans stora debuttal: Nationell självinsikt och nationellt självbestämmande.
Prästen och bondflickan
Fyra år senare, år 1994, var allt färre av Orbáns vänner intresserade av liberalism. Det receptet hade nu prövats. Dessutom fanns det i Ungersk politik ingen plats bredvid de andra, starkare liberala partierna SZDSZ och MDF.
Källa: http://www.friatider.se/europas-siste-f-rsvarare
-----------------
- Vår tids motsvarighet till Margaret Thatcher. Hoppas Orbán blir tändgnistan som till slut demolerar och knäcker den sjuka Sovjetkopian, imperiekolossen på lerfötter, EU. Och därmed krossar mångkulturimperialismen, vilket återbördar araber, negrer och andra oönskade bidragsparasiter, till sina islamska klanländer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar