Jag ser en video med Anders Borg. Den är från år 2012 och han håller föredrag inför en amerikansk publik om hur bra Sverige har klarat sig i den globala finansiella krisen. Han konstaterar att vi tar emot fler invandrare än Frankrike, Tyskland och England, trots att Sverige inte ens har tio miljoner invånare. När han säger detta ser han mycket nöjd ut. Det är alldeles uppenbart att invandringen till Sverige ser ut som Anders Borg vill att den ska se ut. För att han inte ska verka för skrytsam tar han upp den höga svenska ungdomsarbetslösheten, som han säger ligger över tjugo procent. Och värst är det för unga invandrare med en ännu mycket högre arbetslöshet. Därefter skämtar han till det och säger att det finns ett samarbete mellan USA och Sverige. ”You make war and we get refugees”. Publiken skrattar. Anders Borg fortsätter: Nu är irakierna den största etniska minoriteten i Sverige, vi har en mycket stor iransk grupp, en stor somalisk grupp, en ganska stor afghansk grupp och vi anser att detta är en grundläggande tillgång för Sverige.
Nu hoppar jag över till ämnet för dagens blogginlägg. Det är lite byråkratiskt torrt men mycket viktigt. Sambandet med Anders Borgs föredrag kommer förhoppningsvis att klarna.
En tjänsteman på regeringskansliet tog kontakt med mig för några veckor sedan. Han förklarade att jobbar man där så förstår man att det inte finns några utgifter i statens budget som inte Finansdepartement har full koll på. Arbetet i regeringskansliet är organiserat så, att varje departement består av ett antal enheter. Varje enhet har ansvar för någon eller några myndigheter, alternativt ett eller några anslag. Till varje enhet finns en så kallad kontaktperson som hör hemma på Finansdepartementets budgetavdelning (egentligen tre avdelningar). Kontaktpersonens enda arbetsuppgift är att ha koll på vad som sker på enheten, dess myndigheter, vad man hittar på, vad som kan tänkas kosta etc. På Finansdepartementets budgetavdelning finns det bortåt hundra tjänstemän som vakar över alla andra departement. Sedan finns det naturligtvis också andra enheter på Finansdepartementet, som bara jobbar med prognoser etc. Finansdepartementet hade förra året 501 anställda.
Varje enhet som för fram ett förslag till regeringen vet att ett regeringsbeslut måste genomgå en s.k. gemensam beredning. Skälet är att ingen minister kan besluta ensam, utan det måste regeringen göra samlat. Så för att förverkliga ett regeringsbeslut måste enheten till exempel tillsätta en statlig utredning, besluta om ett regleringsbrev för sin myndighet etc. Den måste också fråga alla andra departement/enheter som kan ha med saken att göra om synpunkter, något som kallas att ”GB:a sina beslut” (gemensambereda sina beslut). Ytterst måste alla andra lämna sitt godkännande, sitt så kallade ”Vidi”. Enhetens kontaktperson på Finansdepartemenets budgetavdelning har alltid och i alla sammanhang vetorätt. Med kontaktpersonen ska man alltid GB:a. Ingen kommer vidare förrän Finansdepartementets budgetavdelning godkänt.
Inför arbetet med höstbudgeten inkommer varje departements enheter med äskanden till sin kontaktperson på Finansdepartementets budgetavdelning. I de förslag enheten lägger fram ska den även redovisa hur den tänker finansiera sina förslag. Vill till exempel den ansvariga enheten på ”Näring” (före detta Landsbygdsdepartementet), satsa 100 miljoner kronor på Sveriges mjölkbönder, måste enheten redovisa hur detta ska finansieras. Ska det göras inom något av de anslag som Näringsdepartementet förfogar över, eller vill enheten ha en tårtbit från det eftertraktade ”reformutrymmet”? Detsamma gäller om skolenheten på Utbildningsdepartementet vill satsa på skolan. Och om en enhet till exempel vill satsa två miljoner kronor på att låta ett universitet i Norrland göra en kartläggning av en känslig biotop, så måste de få ett klartecken från Finansdepartementets budgetavdelning. Är det nej där, så blir det ingen undersökning. Inte ens om ett departement har en idé om finansiering, är det säkert att Finansdepartementets budgetavdelning godkänner detta.
Efter att den ekonomiska vårpropositionen lämnats till riksdagen inleder regeringskansliet arbetet med den så kallade ramberedningen. I början av maj lämnar alla departement förslag på hur utgifterna ska fördelas inom de utgiftsramar som beräknats i vårpropositionen. Departementen lämnar också in sina förslag till reformer som medför ökade utgifter, varvid departementen måste föreslå hur de ökade utgifterna ska finansieras, till exempel genom minskade utgifter på andra områden. Alla olika förslag granskas och analyseras av Finansdepartementets budgetavdelning och därefter lämnar de sin bedömning av förslagen till finansministern. Denna beredning avslutas på tjänstemannanivå i början av augusti, därefter vidtar politiska förhandlingar. Observera att alla förslag ska ha en finansiering. När Migrationsverket vill ha ökade anslag etc. har man äskat detta i ramberedningen. År efter år har anslagshöjningarna accepterats. I årets höstbudget begärdes 19 miljarder för migrationen och 21 miljarder för integration och nyanlända invandrares etablering. Men siffrorna är redan inaktuella. Nu annonserar Migrationsverket att det behövs ännu mer pengar än de som äskats. Det är ganska säkert att de kommer att få dem.
Alltså: inte en endaste krona betalas ut som inte Finansdepartementet godkänt och detta godkännande bygger ytterst på att det finns en politisk vilja hos regeringen – främst finansministern. Detta var mycket tydligt under Alliansen. Egentligen var Anders Borg statsminister för hela bygget, och det ryktas att Hillevi Engström fick gå som arbetsmarknadsminister, därför att hon inte ville gå i Anders Borgs ledband utan hade egna uppfattningar.
Vad betyder dessa regeringskansliets rutiner, med avseende på migrationspolitiken? Svaret är att finansministern har hundraprocentig koll på alla utgifter. Om finansministern ställer frågan ”Undrar hur utvecklingen sett ut de senaste åren för invandringens kostnader” samt ”Hur ser prognoserna ut för kommande 3-4 år?” så ringer han sin enhetschef på Finansdepartementets budgetavdelning och inom några timmar har han ett PM på sitt bord (d.v.s. i mailen) om detta. Det är till och med så att Finansdepartementet gör utredningar för sina politiska meningsmotståndares budgetförslag. Det är alltså inte alls så att utvecklingen de senaste 15-20 åren ”bara hänt” p.g.a. politikernas enfald, dumhet eller blindhet. Liksom sina föregångare på posten hade Anders Borg full koll på allt som hände och det var bara ett område där han godkände alla kostnadsökningar: migrationen.
Regeringskansliet har en ytterst kompetent tjänstemannakår. Det betyder att flera av tjänstemännen där är på det klara med hur migrationspolitiken styrs ekonomiskt. Frågan är bara vad det kostar för den som väljer att bli en ”whistle blower”.
För även om vi i staten har vårt ”grundlagsskyddade” meddelarskydd så är det nog inte vatten värt när det väl gäller. Särskilt inte om informationen skickas till någon inom klustret ”näthatare”.
För att dölja den samlade kostnaden för invandringen har den spridits ut på så många utgiftsområden som möjligt. Migrationsverket ligger under Justitiedepartementet, Arbetsförmedlingen ligger på Arbetsmarknadsdepartementet (Utgiftsområde 14), integration under utgiftsområde 13, bidrag till kommuner för flyktingmottagande ligger visst också under utgiftsområde 13 etc. För en utomstående är det i princip omöjligt att skaffa sig en överblick. Däremot har finansministern och finansdepartementet full koll på alla kostnader, alla prognoser och all viktig information. Finansdepartementets budgetavdelning tar som sagt in alla rapporter från alla myndigheter, d.v.s. Migrationsverket, Arbetsförmedlingen etc. och där lägger de alltid det stora pusslet om alla statens utgifter.
Der finns en särskild ”interdepartementiell” arbetsgrupp, förkortad till IDA. Där samlas flera departement för att samarbeta kring en viss fråga. Där ska analyser och förslag tas fram, som ganska oförändrat kan läggas in i höstbudgeten. Den slutrapportering som görs skickas till Finansdepartementet, som avgör vilka frågor man politiskt vill gå vidare med. Det som är slående är att i dessa slutrapporter omnämns inte invandring alls. Särskilt upprörande är detta i arbetet om sjukförsäkring, eftersom vi vet att invandrare är överrepresenterade vad gäller sjukskrivning och förtidspension, jämfört med deras relativa antal.
Summan av kardemumman är att allt det som hänt inom migrationspolitiken med avseende på insatser och kostnader under åtminstone de senaste tjugo åren är medvetet och planerat. Visst kan det hända att det något eller några år drar iväg med någon ogenomtänkt utgift, men aldrig att detta kan pågå under längre tid. Det håller därför inte att påstå att politikerna är dumma, blinda, inte har koll, inte vet hur vi har det, inte vet vad det kostar etc. för är det något de har full koll på så är det kostnaderna. Den fråga man därför bör ställa är vem detta gynnar, vem drar fördel av den dolda men högst medvetet genomförda agendan för migrationspolitiken?
Det enda rimliga och trovärdiga svaret är att den svenska politiken är en del i EU-arbetet med att bryta ner nationalstaterna. Det handlar om att skapa den sociala oro som gör att medborgarna kräver att EU måste samordna sig när det gäller flyktingpolitiken. Detta i sin tur förutsätter att staterna samordnar utrikespolitiken, försvarspolitiken, finanspolitiken etc. tills man skapat en ny kontrollstat, inte olik Sovjetunionen. Man ska inte glömma att EU-bygget har samma ideologiska grundstenar som det havererade USSR. Min källa avslutar:
- See more at: http://www.exponerat.net/karl-olov-arnstberg-morkrets-hjarta/#sthash.5WMoA6ZT.dpufNåväl, det blev en kort resumé om jobbet i det som jag och många kollegor numera kallar för Mörkrets hjärta på grund av den högst medvetet förda strategin att fördärva landet.
Karl-Olov Arnstberg
Källa: http://www.exponerat.net/karl-olov-arnstberg-morkrets-hjarta/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar