KRÖNIKA Äntligen är lösningen på vår tids största utmaning här: EU har slagit sönder den gordiska flyktingknuten genom att komma överens med Turkiet och deras pan-islamska premiärminister Ahmet Davutoğlus om hur migrantflödet till Europa ska regleras. Med flyktingavtalet gör Europa sig till Turkiets egen lilla sprattelgubbe och sätter sig helt frivilligt i knät på den lynniga despoten Erdoğan – en islamist som bland annat vill inskränka pressfriheten och kvinnans rättigheter.
Precis som vid klimatmötena rådde det vid EU-Turkiet-mötet också oenighet in i det sista, och bara i kraftödande nattmanglingar lyckades man i absolut sista sekunden komma överens om ett gemensamt avtal. Champagnen flöt sedan nästan lika flott som de utnötta floskler som det brukar skålas för i sådana sammanhang: ”Vi har räddat klimatet, vi har räddat världen, vi har räddat Europa.” Med beslutet att outsourca sin framtid och säkerhet till en semi-diktatur kommer EU att göra sig själv lika handlingsförlamat som ett ackusativobjekt och är fortsättningsvis helt utlämnat åt Erdoğans och hans premiärministers subjektiva nycker.
Som vanligt i EU-sammanhang är det den professionella folkförstöraren
Angela Merkel som går i täten för en storvulen, utopisk lösning enligt den tyska devisen ”varför göra det enkelt för sig när man kan göra det komplicerat?” Merkels fallenhet för att låta andra länder lösa hennes problem har tradition. Som ”Klimakanzlerin” har hon kidnappat flera av de Grönas bärande idéer och kastrerat partiet på förbundsnivå genom att eliminera deras hjärtefråga: avskaffandet av kärnkraften. Kärnkraftsbortfallet kompenseras bland annat med import av olja och gas från Ryssland och uppgår numera till 36 % respektive 35 % av totalinförseln. Putin kan, precis som med Ukraina, använda gasen i utpressningssyfte när han vill sätta ett utropstecken bakom en politisk fordran gentemot Tyskland. Oj, tänkte inte på det.
Merkel upprepar nu samma misstag för att få stopp på eroderingen av det kristna Europa och undvika en förödande flyktinfarkt genom att lägga kontrollen över kontinentens hela framtid i händerna på ett muslimskt land. Nu kan Erdoğan sitta och stänga av och på flyktingkranen till Europa beroende på hur nöjd han är med de villkor EU för tillfället erbjuder. EU kommer att få tassa på tå runt honom som en gårdstomte runt het julgröt för att undvika högre volymer.
Att göra Turkiet till Europas dörrvakt är så utomjordiskt korkat, verklighetsfrånvänt och historielöst naivt så att det nästan får Luffarnas nekrofilliberaliseringsförslag nyligen att framstå som ett under av intellektuellt skarpsinne. I utbyte för äran att bestämma över vår migrationspolitik ska turkar få resa till EU utan visum, och som ytterligare sås på kebaben återupptas förhandlingarna om ett fullvärdigt turkiskt EU-medlemskap.
Merkels ledarstil har fått så maktfullkomliga drag att man börjar ifrågasätta om hon verkligen förstår att hon är förbundskansler i en demokrati. Hon verkar inte begripa inte att hon utan väljarnas stöd hänger lika löst som strupskinnet på en kalkontupp.
Från att ha varit Tysklands mest omtyckta politiker befinner sig hennes popularitet nu i fritt fall. Den aldrig sinande finansinjektionen till Grekland och hennes välkomstkultur och envisa vägran att sätta ett tak för flyktingmottagandet har gett att alltfler tyskar en Merkel-överdos. Dessutom har regeringen Merkel tänkt ut allt mer skurrila förslag, som att begränsa eller helt avskaffa hanteringen av kontanter. En sådan idé skulle kanske inte vara så omstridd i Sverige, men i ett land där man för runt hundra år sedan körde med skottkärror fulla med
riksmark för att kunna köpa en bit bröd är det onekligen kontroversiellt och gränsar till politiskt harakiri.
Hur reagerade då de andra partierna på AfDs sensationsval? Jo, det var som om de hade anställt
Reinfeldtsom motivationscoach. Avståndstagandena haglade som het pimpsten efter ett vulkanutbrott: ”Inget samarbete med AfD! Vi ska inte ta i dem med tång” och så vidare. Och så bäddar de, precis som i Sverige, för att ett uppstickarparti kör om de konservativa på högerkanten och i nästa val kanske fördubblar sina siffror. Att Merkel inte reflekterar över att någonting måste vara fel när hennes flyktingpolitik får mer beröm från ultraliberala miljöpartister, som på åttiotalet fortfarande ville legalisera incest, än från sina egna led säger lite om hennes verklighetsuppfattning.
Under senaste veckan har man kunnat ta del av den allt hårdare kritiken mot henne från höga företrädare inom systerpartiet CSU. Speciellt
Peter Ramsauer, före detta kommunikationsminister i Merkels regering, har drivit på den verbala upprustningen och
jämfört henne med pianisten på Titanic som obekymrat spelade vidare på sin fungerande flygel medan skeppet sjönk.
En passande liknelse: Den enda som inte verkar ett dugg skärrad över Tysklands kraftiga slagsida är nämligen Merkel själv. Inte heller ser hon AfDs framgångssaga som ”
ett existentiellt problem” för sitt parti. Hon sätter hela sin tillit till dealen med Turkiet och att hon kommer att kunna kandidera som kanslerkandidat också vid nästa val 2017 trots att hon även utanför Tyskland blir alltmer omstridd. I Frankrike kallas migranterna i Calais konsekvent för ”
les Merkels”.
Hitlers Bagdad-Bob, chefsdemagogen
Göbbels, hade i Berlins Sportpalast 1943 i alla fall den relativa hederligheten att fråga tyskarna om de ville ha ”
Det totala kriget”. En retorisk fråga som besvarades med ett rungande ”ja”, och folket fick precis som de ville. Hade Merkel frågat tyskarna om de vill ha totalinvandringen hade det besvarats med ett öronbedövande ”nej”. Men det skulle hon förstås aldrig göra eftersom det skulle vara detsamma som att skriva under sin avskedsansökan.
Med EUs kollektiva självmordsbeslut sitter förstås också Sverige i samma sönderskjutna båt som Tyskland. Medan politikerna i riksdagen under 40 års tid experimenterat lite som de vill och bedövat svenskarna med dyrt välfärdsgodis har de avlägsnat sig från folket och blivit alltmer elitistiska. Ledaren för det svenska arbetarpartiet framstår knappast längre som en knegartyp tagen direkt ur spåren på en Bruce Springsteen-platta, och det enda Löfven jobbat med är att svetsa ihop en ny verklighet som ingen känner igen sig i. Han är exakt lika naiv och förbländad som Merkel, och de passar ihop som hand i handske. De är lite som EU-politikens svar på Helan och Halvan.
Också Löfven har satt hela sitt hopp till fördelningskvoter inom EU och Turkiet som entrévärd. I likhet med Merkel öppnade också han på flyktingdörren tills gångjärnen gick av. Visserligen har hans inrikesminister
Ygeman aviserat att 80 000 personer ska ut, men det är förstås ett fullständigt teoretiskt resonemang. Hur det kan gå till i praktiken såg vi när en enda migrant med avvisningsbeslut knivmördade två personer på IKEA.
EUs politiker hoppas att det snart blir fred i Syrien så att situationen normaliseras. Det är inte så mycket som tyder på det i nuläget, men även om det scenariot skulle slå in löser det inte kärnproblemet. Endast 20 % av migranterna beräknas komma därifrån. Hur gör vi med migranterna från de andra härkomstländerna?
Summa summarum är dealen med Turkiet landsförräderi på högnivå och kommer inte att lösa EUs flyktingproblem utan bara förvärra dem. Turkiet kan nu bestämma exakt vem de vill släppa in för att ytterligare försvaga vår kontinent. Snacka om att låta räven vakta hönshuset. Och även om det skulle funka med Turkiet kan det leda till att många av migranterna i stället väljer den så kallade
Kaukasus-rutten in till Europas välfärdsparadis.
Så fortsätter vi ner för det sluttande stupet, och det går fort nu. Ytterligare ett år med liknande invandringstal som 2015, plus anhöriginvandring, innebär ingenting annat än en säker undergång för det Europa som vi känner och älskar.
Är det förresten någon som tvivlar på att Turkiet hade ett finger med i spelet under den koordinerade migrationsvåg som svepte över Europa i slutet av förra året?
Källa:
http://avpixlat.info/2016/03/23/europas-dorrvakt/
- Uppgörelsen med diktatatur- och sunniextrema staten Turkiet är ett fatalt anti-demokratiskt panikbeslut. Det blir Schengens sorti, och indirekt EU:s fall. Organisationen kan inte själv hantera det den skapat, på dessa grunder överlever inga imperier, ej heller vansinnesprojektet EU.
