VILSE

Det heter att Staffan Westerberg förstörde en generation av svenskarna, de som växte upp med Syster Yster, Lillstrumpa och Vilse i Pannkakan. Miljöpartiets födelse och etablering i svensk politik bär definitivt sina spår av Westerbergs eskapader i TV-rutan. De mest naiva och kvaddade människorna bildade ett parti vars första insats i Almedalen hade fått Staffan Westerberg att känna sig stolt. Ännu stoltare borde Westerberg vara idag, när Miljöpartiet sitter i en regering som är verklighetens Vilse i pannkakan, där Stefan Löfven är Vilse och de mest hela tiden…

Det kommer heta att Stefan Löfven förstörde en generation av sossarna, de som växte upp med Tjoller, Käbbel och Wrong papers. Stefan Löfvens inträde i svensk politik, i socialdemokratin och på Rosenbad känns definitivt som en karbonkopia av Vilse i pannkakan. Det är naivt, det är billigt och det är löjligt så det gör ont. När Löfven framträder med ett gäng nordiska och baltiska ministrar och bara kommer ihåg namnet på den danska blondinen bredvid sig för att sedan hamna vilse i ett papper som inte stämmer så blir det Westerbergskt uselt. När Löfven åker till Indien och tror att han är i Kina blir det riktigt vilse på världskartan, och inte så lite Westerbergskt taffligt. När Löfven gör TV och pratar flyktingar så heter det att “många döda försöker fly…” När Löfven idag åker till Göteborg, pratar miljömål och skall berätta vilka tre statsråd som skall jobba med det så kommer han bara ihåg namnen på två.

Namnet på trean har Löfven glömt bort, det enda statsråd som förutom Löfven ingår i statsberedningen – som borde vara Löfvens side-kick i allt som handlar om framtiden. Trean är Kristina Persson, statsråd med ansvar för strategi och framtidsfrågor plus fattig torparhustru under 1800-talet. Att Löfven glömde namnet på det enda statsråd som huserar i Statsrådsberedningen förutom han själv kan möjligtvis förklaras med någon variant av förträngning, eller så är Löfven vara vilse igen.

Att följa regeringens och regeringschefens arbetsinsatser är som att se på en nyinspelning av Vilse i pannkakan. Löfven är Vilse. Magdalena Andersson är Vilja, som sannolikt vill mer än hon klarar av i sällskapet. Kaplan och Fridolin delar på rollen som Trashanken, där de snickrar på sin skorv för vidare resor mot Gaza. Baylan gör sig utmärkt som Älgen Laban medan Morgan Johansson är regeringens dödskalle Galileo Galilei. Ygeman får spela Brandkapten Holm, och släcka varenda brasa som tänds av någon de andra. Storpotäten blir Peter Hultqvist, bildligt och träffande – missnöjd och butter över att behöva vara där med de andra stolpskotten.

Stefan Löfven är så vilse att året med Juholt framstår som en orgie i ordning, reda och kompetens. Stefan Löfven är så vilse att man när man skriver socialdemokratins historia från 2010-talet inte kommer att se mer än stora, feta, svarta rader i det kapitlet. Så illa är det, och det är nog det som får Löfven att hamna vilse mest hela tiden. Alla symptom finns där, när minnet sviker och när man inte får ut orden rätt. Det är några tecken på att statsministern är på väg in i väggen i 220 kilometer i timmen och utan säkerhetsbälte eller krockkudde. Det blir lätt så när man tvingas inse att man inte är uppgiften mogen, och måste överprestera varenda dag bara för att hålla näsan över pannkakskanten. Det kan inte vara roligt, eller ungefär lika kul som valfritt avsnitt av Vilse i pannkakan…

Källa: http://www.6mannen.se/vilse/

---------------------------

- Egentligen borde man tycka synd om en dårpippi och jubelidiot av Stefan Löfven's kaliber. Men det går inte. Hen, feministen, har hoppat i alla galna tunnor som går att uppbringa. Från att låta sig övertalas att bli partiledare, och än värre, ikläda sig rollen som Sverige statsminister. En komplett nolla, styrd av VU-maffian på Sveavägen 68, som trumpetar ut sitt gift, via en karl, som knappt kan uttala en förståelig mening, som framstår som den katastrof han är, i det sammanhang han hamnat.