Kärringstaten

- Sverige har gått från att vara ett land till att bli ett skämt. Det kan då vara befriande att skratta åt eländet. På samma sätt som Akif Pirincci till många tyskars glädje drev med det offentliga Tyskland i Deutschland von Sinnen har Lars Holger Holm skrivit en satir av det officiella Sverige med den träffande titeln Kärringstaten. Den som tidigare stött på Holm vet redan att han är en både skicklig och kunnig skribent, Kärringstaten är inget undantag. Politisk satir blir ofta tendentiös och tråkig, endast givande för de närmast sörjande, men vid läsningen av Holms senaste bok skrattade åtminstone jag högt vid flera tillfällen. När Holm avser att skriva underhållande satir blir det underhållande satir, när han avser att skriva en idéernas genealogi för att förklara hur det blivit såhär lyckas även det väl.

Vad gäller satiren beskriver Holm de olika varianter av människan som förekommer och nyligen upptäckts av antropologer. Här är den politiskt korrekta Homo correctus en fascinerande bekantskap. Holm delar generöst med sig av forskningens senaste rön:

I moderna civiliserade miljöer är hon ymnigt förekommande och även för den antropologiske amatören lätt igenkännbar då hon i mörkröd fjäderskrud häckar på universitet och ledarredaktioner.

Holm följer denna människoarts historia, från det svassande hovfolket i tidigare kungadömen till dagens Sverige (vilket Holm beskriver som Homo correctus Serengeti). Sverige har genomgått en lyckosam utveckling för Homo correctus, Holm beskriver hur de:

…med tiden förvandlats till en skränande folktribun på den jordiska offentlighetens torg. Från denna utstöts i gutturala läten den korrekta människans lock- och parningsrop.

Det är elakt och roligt, men det finns också en djupare analys i Holms satir (exempelvis jämförelsen med svassande hovfolk). Så genomför han också en genealogisk studie av hur Sverige blivit dagens politiskt korrekta och feministiska samhälle, där bland annat Luther, den absoluta monarkin och SAP spelar olika roller. Det är intressant läsning och fångar sannolikt många av orsakerna. Mindre uppmuntrande är att svensken till sitt väsen framstår som något av en egalitär sosse, vilket antyder att hen idag fått precis vad hen förtjänat och önskat. Men det finns fler intressanta spår i Holms idéhistoriska analys, bland annat hur socialdemokratins ledning inte dominerats av arbetare utan hur bland annat den gamla adeln fått höga poster inom rörelsen.

…först som sist måste Sverige genomgå sin första politiska revolution någonsin i den meningen att hela den intellektuella och politiska ”elit” som nu, och sedan ett halvsekel tillbaka, censurerar vår åsiktsbildning och fattar beslut som i alla avseenden inte bara är skadliga, utan rentav ödesdigra, för nationen, berövas sin maktställning på ett sådant sätt att eftervärlden alltid ska minnas vilka som tillhörde detta tidigare frälse och inte tro ett ord av vad de säger… de ljuger och de kan inte annat än ljuga…
– Holm

Av värde är också Holms beskrivning av hur systemet för ideologiproduktion fungerar och finansieras. Han avslöjar här samma ”kompiskapitalism” som inom den lukrativa sektorn för mottagande av ”ensamkommande”. Relationen mellan Bonnier och staten framstår som intim. Bland annat domineras Författarfondens styrelse av Bonnierförfattare, det är dessa som delar ut de olika stipendierna och författarpenningen. Istället för att bidra till mångfald i kulturen brukar dessa pengar gå till andra Bonnierförfattare, eller rentav till styrelsemedlemmarna själva. Holm noterar att i princip ingen av dessa någonsin yttrat en etablissemangskritisk tanke, vilket också framstår som idén med systemet. Man biter inte den hand som föder, eller skulle kunna föda, en. På liknande vis håller presstödet en sektor vid liv som uppenbarligen uttrycker en världsbild medborgarna inte är intresserade av att betala för. En viktig punkt i Holms ”vad bör göras” är därför presstödets och författarpenningens avskaffande. Han skriver:

Till det intellektuella tillnyktrandets fromma förordar jag därför att Sveriges författarfond avskaffas i samma veva som Kulturrådet, Sveriges Radio och Sveriges Television, alla de tre sistnämnda statsfeministiska fästen som på skattebetalarnas bekostnad enbart ägnar sig åt att sprida propagandistisk dynga.

Holm tar också upp sådant som hur storkapitalet finansierat feminismen och liknande rörelser, samt behovet både av europeisk solidaritet och en manlighetens renässans. Han går också på djupet i feminismens psykologi, här för hans resonemang tankarna till Nietzsches ressentiment redan genom titeln på avsnittet (Den underlägsnes överlevnadsstrategi som ett resultat av offrets psykologi). Det är kort sagt en på samma gång underhållande och värdefull skildring av Sverige 2015, som varje systemkritiker bör läsa.

Källa: http://www.motpol.nu/oskorei/2015/11/22/lars-holger-holm-karringstaten/
Ref: http://www.friatider.se/k-rringstaten-inifr-n

-------------------------

- Fruntimmersstat också ett faktum. I bemärkelsen känslosåsens godhetsmadamer, inkl feminismragatorna. Som skall inkvoteras i alla tänkbara sammanhang, då deras brist på duglighet inte räcker till, så kommer inkvoteringskrav som ett brev på posten. Det har gått för långt, när det skall vara kvinnliga brandmän, ett typiskt katastrofexempel. En av få som tagit upp saken, är gamle SAS-Janne Carlsson, som försiktigt framhållit att en (minst) 50%-andel män vore en viktig, nödvändig markering.

Vad som alltför sällan diskuteras är chefsskap, där tycks myndighetssverige numera ha beslutat sig för att generaldirektörer skall vara kvinnor. Det finns ett fåtal, med tillräckligt mycket manliga hormoner i skalet, som klarar av att agera tufft chefsaktigt, därutöver är det illa ställt. Chefer skall var hårdföra, logiska personer, med ett kompletterande inslag av känsloaspekter. Inte kramarfruntimmer, känslostyrda, med noll eller mycket begränsad logisk analysförmåga och kyla.