Om 'låglönejobb' och dess omöjlighet

 
- Desperat kommer utspel från de politiska partierna, dom är i desperat behov av att hitta lösningar på den katastrofala situationen dom själva initierat och skapat. En enorm folkmängd av okunniga utlänningar, bottenskrap från de sämsta av länder, Mena-träsket plus Afghanistan, Irak och en del mellanafrikanska avgrundsnationer.

Det senast aktuella är införandet av s k "enkla jobb". Dvs de skitjobb som vi alltid strävat efter att minimera, och till stor del lyckats med, de skall nu av nån slags "omsorg" förpassa stora delar av Sverige tillbaka till dräng- och pigsamhället.

Stenhårt motstånd från facken, LO givetvis, och ett avsteg från den omhuldade (t o m av Reinfeldt, iaf uttryckt offentligt) "svenska modellen". Det försöker nu t ex det famlande, utopiska centerpartiet driva, genom ett alltmer förvirrat fruntimmer som partiledare, Annie Lööf.

Jag har saxat följande inlägg från en kommentator, signaturen 'Jocke A', på sajten Det Goda Samhället. Det ger fler argument och infallsvinklar, varför det politiska förslaget är ett naivt och omöjligt hopkok, baserat på okunnigheten bland dagens pratkvarnspolitiker. Läs och begrunda:

- Det räcker inte heller med ”att vi öppnar upp för låglönejobb”. För att det ska gå att leva på sådana inkomster krävs det billiga bostäder av sämre kvalitet än de vi har idag – vilket i sig är omöjligt, eftersom vi bor i ett vinterland, och behöver rejäla bostäder – samt ett lågprisutbud av hushållsbasvaror som får LIDL att likna NK. Dessutom vill svensken inte ha ett avgrundsdjupt klassamhälle, med alla spänningar och sociala problem och den allmänna otrygghet som det medför. Det är ju sådant vi ägnat de senaste hundra åren åt att utradera – men som nu tyvärr återkommer i allt större skala. 

Fakta måste inses: Det kommer aldrig gå att integrera alla de lågutbildade invandrare som kommit till Sverige de senaste decennierna. Det finns bara en lösning: repatriering. Och de asylinvandrare som är här har ofta hur som helst inget intresse av att jobba. Om den skattebetalande allmänheten anade hur asylinvandrare från tredje världen hårdexploaterar välfärdssystemen, så skulle det bli ramaskri.

Standardförfarandet i alla år har varit att föräldrarna skiljs – på papperet – så snart uppehållstillstånden är i land. Då kan kvinnan, som sällan jobbar eftersom hon saknar kvalifikationer för att överhuvudtaget utföra det enklaste arbete, ta hela vårdnaden av de tre, fyra, eller fem barnen, och maxa alla bidrag. Det blir en rejäl slant. Mannen får i egenskap av nyskild en egen lägenhet, som socialen betalar hyran för, samtidigt som han själv också lyfter bidrag. Men han bor inte i den nya lägenheten – han hyr ut den svart till två landsmän som befinner sig illegalt i landet, och bor kvar hemma med familjen. Nu har de maxat bidragen för båda föräldrarna, samtidigt som de har ett par tusen extra i inkomst från mannens socbekostade lägenhet. Kanske kör mannen lite svarttaxi, gör några timmar på någon pizzeria, dealar lite kath, eller frilansar som människosmugglare, för att dryga ut kassan ytterligare. De lever ganska gott utan att anstränga sig alls. Och betalar exakt noll kronor i skatt. Men de har gratis sjukvård, gratis skolgång för barnen, garantipension. Börjar någon svensk myndighetsperson ställa frågor är det bara att skrika RASIST, så ryggar genast ämbetsmannen i fråga tillbaka, i rädsla för EXPO och värdegrundsfascisterna. Majoriteten av invandrarna skiter fullständigt i den svenska välfärden, de tycker bara svenskarna är lättlurade och korkade som ger dem en massa pengar.

Så har det sett ut i alla år. Men nu börjar resurserna tryta, lägenheterna är slut, och de annars så tålmodiga svenskarna har fått nog. Det är dags för ett invandringsstopp. Det är dags att ta bort alla bidrag för de som inte är svenska medborgare. Det är dags att gå igenom alla de där medborgarskapen och uppehållstillstånden som delats ut till personer som aldrig identifierat sig (dvs 90% av fallen). Det är dags för åtskilliga av de utomeuropeiska invandrarna att åka hem till sig.