Det är ingen tvekan att journalister vinklar all
samhällsbevakning till vänsterns fördel. Men när det kommer till
USA-bevakningen är vinkligen så tung och uppenbar att man skrattar åt
eländet.
- Idag skriver förre Dagens Industri-medarbetaren Mikael Törnwall om den politiska debatten med anledning av att en ny domare i Högsta domstolen ska utses. Han kallar det “en dramatiskt förvärrad förtroendekris i amerikansk politik” därför att republikanerna deklarerat att man kommer att förhala godkännandet av en ny domare som nomineras av president Obama så här nära presidentvalet.
Detta ska inte ha hänt sedan inbördeskriget, hävdar Törnwall upprört. Nej, det var demokraterna som i modern tid började obstruera och rösta ner republikanska presidenters nominerade domare. Törnwall behöver inte gå längre än till Barack Obama, som under sin korta tid i senaten gjorde allt, inklusive filibustertalade för att hindra omröstning (senator kan ockupera talarstolen i många timmar, för att förhindra votering) om den av George W Bush nominerade domaren Samuel Alito. När Obama påminns om hans eget agerande, säger han nu att han “ångrar” sin obstruktion, Obama ‘regrets’ his filibuster of Supreme Court nominee.
Så, bäste Törnwall, hur kommer det sig att det är så fruktansvärt upprörande när republikaner vill fördröja godkännande av ny domare till efter valet, men inga problem när Obama försökte stoppa en utnämning för alltid? Demokraterna har agerat så som republikanerna gör nu. De har inget att komma med. Men det är ju en objektiv analys, något journalister aldrig ägnar sig åt.
Nyligen skrev Fokus-medarbetaren Johan Anderberg att det amerikanska primärvalet, på grund av många kandidater, ”garanterar forsatt kaos bland republikanerna”. Jasså? Det är “kaos” när väljarna får avgöra. Demokrati är kaos. Utan demokrati skulle man alltså slippa “kaos” och istället ha lugn och ro. Men vem ska då utse president? Journalistkåren?
Att kalla ett öppet val – betydligt mer öppet val än något parti någonsin haft i Sverige – för kaos avslöjar ett djupt förakt för demokrati och folkstyre. Jag tror nu inte skribenten förstod vad han skrev, utan var förblindad av sitt hat mot republikanernas konservatism.
Det är genomgående i svensk journalistik att man hatar och hånar de politiska ståndpunkter man själv inte omfattar. Att man privat tycker något är oundvikligt, men att låta det lysa igenom i arbetet är inte bara inkompetent och omoget, det är anitdemokratiskt. Svenska journalister skulle trivas mycket bra i gamla Sovjet, där man fick tala om “sanningen” för medborgarna och där de som sa emot kastades i fängelse.
Men det är en allvarlig förtroendekris, för att använda formuleringar ovan, för svensk demokrati att journalister i så hög grad agerar som om vi levde i en diktatur där en ståndpunkt var godkänd och andra ska tryckas ner, hindras, stoppas.
- Idag skriver förre Dagens Industri-medarbetaren Mikael Törnwall om den politiska debatten med anledning av att en ny domare i Högsta domstolen ska utses. Han kallar det “en dramatiskt förvärrad förtroendekris i amerikansk politik” därför att republikanerna deklarerat att man kommer att förhala godkännandet av en ny domare som nomineras av president Obama så här nära presidentvalet.
Detta ska inte ha hänt sedan inbördeskriget, hävdar Törnwall upprört. Nej, det var demokraterna som i modern tid började obstruera och rösta ner republikanska presidenters nominerade domare. Törnwall behöver inte gå längre än till Barack Obama, som under sin korta tid i senaten gjorde allt, inklusive filibustertalade för att hindra omröstning (senator kan ockupera talarstolen i många timmar, för att förhindra votering) om den av George W Bush nominerade domaren Samuel Alito. När Obama påminns om hans eget agerande, säger han nu att han “ångrar” sin obstruktion, Obama ‘regrets’ his filibuster of Supreme Court nominee.
Så, bäste Törnwall, hur kommer det sig att det är så fruktansvärt upprörande när republikaner vill fördröja godkännande av ny domare till efter valet, men inga problem när Obama försökte stoppa en utnämning för alltid? Demokraterna har agerat så som republikanerna gör nu. De har inget att komma med. Men det är ju en objektiv analys, något journalister aldrig ägnar sig åt.
Nyligen skrev Fokus-medarbetaren Johan Anderberg att det amerikanska primärvalet, på grund av många kandidater, ”garanterar forsatt kaos bland republikanerna”. Jasså? Det är “kaos” när väljarna får avgöra. Demokrati är kaos. Utan demokrati skulle man alltså slippa “kaos” och istället ha lugn och ro. Men vem ska då utse president? Journalistkåren?
Att kalla ett öppet val – betydligt mer öppet val än något parti någonsin haft i Sverige – för kaos avslöjar ett djupt förakt för demokrati och folkstyre. Jag tror nu inte skribenten förstod vad han skrev, utan var förblindad av sitt hat mot republikanernas konservatism.
Det är genomgående i svensk journalistik att man hatar och hånar de politiska ståndpunkter man själv inte omfattar. Att man privat tycker något är oundvikligt, men att låta det lysa igenom i arbetet är inte bara inkompetent och omoget, det är anitdemokratiskt. Svenska journalister skulle trivas mycket bra i gamla Sovjet, där man fick tala om “sanningen” för medborgarna och där de som sa emot kastades i fängelse.
Men det är en allvarlig förtroendekris, för att använda formuleringar ovan, för svensk demokrati att journalister i så hög grad agerar som om vi levde i en diktatur där en ståndpunkt var godkänd och andra ska tryckas ner, hindras, stoppas.
Källa: http://erixon.com/blogg/2016/02/vill-alla-journalister-ha-diktatur/
-------------------------
- Ja, är svaret. Den form av vänsterpopulism som kännetecknar den kulturmarxistiska mångkulturen, inkl etniskt-nationellt självmord, som påprackas folk och land, med trumpetfostrar-hären av villiga gammelmedia-journalister, en nutida 68-vänster, med kommunistisk prägel, no doubt. I riksnattens och Löfven+mp-regeringens sold.
Sverige behöver ett eget Fox News! Snarast! Vad sysslar kapitalet med i denna marxistiska demokratur?
SvaraRadera