”Många i vänstern och vissa liberaler
hoppades nog i hemlighet på att deras absurda krav på i princip öppna
gränser inte skulle realiseras”. Så skriver Ivar Apri, ledarskribent på
SvD om hur vänsteretablissemanget nu fått sin fria invandring, men ändå
inte verkar helt nöjda.
- ”Åsa Romson och Gustaf Fridolin är de
tydligaste exemplen på radikaler som innerst inne hoppas bli hindrade”,
fortsätter han och gör jämförelsen med upproriska tonåringar som kan
leva ut sin rebelliska image för att de litar på att mamma finns där och
låter sig axla rollen av den tråkiga nej-sägaren och ser till att inget
spårar ur.
Det politiska samtalet i Sverige har sedan
länge slutat handla om att få den egna politiken att verka rimlig.
Istället är det självgoda posörer med bara ett enda mål, att framställa
sig själv som godare och mer visionär än den andra. För dem spelar det
ingen roll om Jimmie Åkesson får rätt i sak. Han är fortfarande den
tråkiga – elakingen med taskig människosyn som råkar ha fakta på sin
sida.
Problemet för vänstern är att bortsett från
Åkesson är det ingen annan som längre har lust att spela rollen som den
utskällda, bespottade realisten. Högern har hoppat ner i poolen
tillsammans med gubbarna och tanterna på vänstersidan, och vill också
leka ungdomsrebeller.
Det var vad vänstern minst av allt önskade.
De förlorade när motståndarna kapitulerade. De förlorade sin syndabock.
En pappa som säger nej, så att de kan vara visionärer och någon annan
ser till att det stannar vid just visioner. För de vill kunna tala om
att riva murar och låta alla komma in, men då krävs att någon annan
upprätthåller EU:s gränser så att slagorden aldrig förverkligas.
Det samhälle som byggts upp av just dem som
vänstern spottar på; vita, heterosexuella, män, har varit så starkt och
så fritt att det likt en tålmodig förälder inte bara tillåtit sig bli
bespottat, utan även skyddat och försörjt dem som spottar. Feminister
har kunnat gå barbröstade i badhus för att göra någon poäng om
jämställdhet, utan att bli överfallna av sexgalna män, just för att det
vita västerländska samhället är jämställt. De har kunnat bränna svenska
flaggan eftersom Sverige tillåter det, och förnedra kristendomen med
Ecce homo-utställningar eftersom det inte leder till halshuggningar och
massavrättningar.
Problemet för vänstern är att de nu börjar
få vad de ropat efter. Nationen är avskaffad, svenskarna är snart en
minoritet i sitt eget land. Försvaret är avskaffat och polisen har
tvingats ge upp flera områden, de kan inte göra annat än att grilla korv
och försöka bli polare med invandrargängen som bränner bilar. Åtta av
tio poliser säger att de funderar på att byta yrke. Våldtäktsmän
straffas med några månaders ungdomsvård när förståelsen är ledstjärna.
Vänstern har fått vad de ropat efter. Men
inte vad de önskat. Det är viktigt att göra denna skillnad. För det är
dags att sluta bemöta dem som naiva tonåringar som vill väl men är lite
orealistiska. Det är vuxna människor som är fullt medvetna om det
orimliga i de egna slagorden. De har inte ens kunnat genomföra sina egna
ändringar i samhället utan att ironiskt nog vara tvungna att
tillfälligt bortse från vad de själva predikar. För att införa etnisk
kvotering måste de erkänna något de förnekar existensen av. Och för att
kunna kvotera kvinnor måste de tillfälligt erkänna att det finns två kön
och att man föds till det, innan de kan återgå till att teoretisera om
att alla är det kön de definierar sig som och att det finns lika många
kön som människor.
Det är dags att sluta spela med i charaden
och börja benämna dessa vänsterliberaler för vad de är.
Självförhärligande egoister som aldrig brytt sig om vare sig invandrare,
svenskar, jämställdhet eller något annat. Som vräker ur sig ord de inte
själva tror på med enda syftet att vårda den egna imagen och hoppas
någon annan sätter stopp. När ingen gjorde det lät de offra världens
kanske bästa land. En egoism som får den kapitalistiska storföretagaren
att framstå som Robin Hood.
------------------------
- Intressant teori. Undrar om vänstern ens tänkte så långt som antas i krönikan. Deras starka sida är ju inte att tänka, som Göran Persson frankt uttalade om en icke-tänkande slagordsmaskin vid namn Mona Sahlin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar