Asylrätt på dekis

Det svenska etablissemanget hoppas att ”flyktingkrisen” övergår till ett ”andrum” och att man sedan ska kunna fortsätta som förut med ”utmaningarna”. Men makthavarna har inte förstått vidden på de problem som de har skapat. De har nu motvilligt insett att det finns praktiska problem, men de ser inte att roten till dessa är att det är fel på deras högaktade principer. De har en lång läroprocess framför sig. Novemberutspelen är inte slutet på den galna migrationspolitiken, det är inte ens början på slutet, men det är måhända slutet på början.

Den kanske heligaste av dessa högaktade principer som måste revideras radikalt är den om asyl. DN:s ledare 15 juli 2015 visar på en paradoxal insikt i problemet och en rigid oförmåga att föreslå en förändring:

”Även om 20 svartklädda män med blodiga sablar, som ser ut att komma direkt från någon av IS propagandafilmer, dyker upp i Sverige och söker asyl så kan vi inte visa dem på porten. Istället för ett permanent uppehållstillstånd får de ett ettårigt som förlängs ända till deras hemland skaffar sig en rättsordning utan dödsstraff i straffskalan.”

Den befintliga lagen uppfattas som helig och oföränderlig. Den absurda situationen uppfattas inte som ett argument mot befintliga principer, utan DN:s ledare uppmanar istället politikerna att lägga ner projekt som går emot dessa högaktade fördomar. Förslag om införande av regler mot landsförräderi för att stoppa hemvändande terrorister påstås vara rättsligt omöjliga att införa och beskrivs som ”stickspår som leder ut i ett populistiskt mörker”. Slutsatsen blir att DN föreslår att man ska fortsätta att vara självdestruktiv, men klaga lite över att rådande principer får så negativa konsekvenser, att situationen inte känns helt bra, utan som ett ”dilemma”; ett sådant som man inte kan lösa utan bara kvida lite över.

Med ”rättssäkerhet” menar juristerna goda möjligheter att överklaga för att undvika att en oskyldig fälls. Men detta är inte rättsapparatens primära uppgift. Att stävja brott är det primära och kallas ofta ”rättstrygghet” för att särskilja det från rättssäkerhet i denna begränsade betydelse. När rättstryggheten fungerar kan polis och domarmakt trappa ner vedergällningen enligt principen att inte ”använda mer våld än nöden kräver”. Men om våld krävs måste statsmakten kunna prestera med kraft. Rättssäkerheten riskerar att urarta till att bli en juristernas mänskliga rättighet till välavlönat arbete. Detta utgör ett problematiskt särintresse som riskerar att skada allmänintresset. Herbert Spencer hade rätt när han ansåg att jurister och militärer var jäviga vad gäller lagstiftning och därför inte borde få påverka parlamentsbeslut. Idag har vi en ökande juridikalisering som utgör ett problem för demokratin.

Både rätten att få asyl och rätten att söka asyl har skenat iväg och nu tarvas det att heligheten avfärdas och konsekvenserna skärskådas. Människor från Syrien som vill vidarebosätta sig i Sverige i stället för i ett grannland till hemlandet ”flyr inte för sina liv”. En folkvandring från Mellanöstern till Europa löser inte problemen där, men skapar problem här. Därtill kommer en effektivitetsskillnad på 1 till 50; för samma pris som det kostar att försörja en person i Sverige kan vi hjälpa 50 till livets nödtorft i närområdet. Det saknas rim och reson i migrationspolitiken. Det finns däremot en pseudoreligiös hysteri kring det magiska ordet asyl.

Vare sig regler kallas principer eller tumregler bör de utvärderas: Vilka blir effekterna? Detta är alltid den centrala frågan. Tumregler gäller när inget speciellt talar emot regelns rekommendation medan principer bör följas även om det finns skäl som talar emot. Dessa invändningar får sparas till ett tillfälle där regeln utvärderas. Om en princip systematiskt får absurda konsekvenser måste den ersättas med en bättre. Dessvärre uppfattas internationella konventioner som gudomliga stentavlor vilka ska tolkas och genomdrivas av det nya prästerskapet, juristerna. Reglerna är dock inga gudsord som står över revision och avgränsning.

Sverige säger sig vara för soft power, vilket får sättas i kontrast till att bara vara soft eller bara visa power. När det gäller kampen mot terrorism krävs ett större ansvar. Sverige kan inte gärna fungera som rastplats för IS-förband. Här behövs inte medkänsla med terroristerna utan internationell solidaritet. När det gäller att utvisa kriminella till länder som har dödsstraff visar Sverige en oförmåga att hålla sig till soft power, utan tror sig besitta någon sorts extra-territoriell rätt.

Tredje världen härmar gärna Europa om vi har system som fungerar. Vi har möjlighet att argumentera för att avskaffa dödsstraff, men de beslutar själva om sina lager. Våra argument har inte övertygat och de har inte heller övertygat en stor del av den europeiska befolkningen. Lite ödmjukhet från vår sida skulle öppna för möjlighet att västerlandets rådande regler inte alltid är mer utvecklade, utan ibland sämre. Framförallt kan vi inte som en självutnämnd supermakt kräva att andra länder ska anpassa sina straffskalor till den svenska. Det finns många personer som på olika sätt drabbas av tillkortakommanden i tredje världen, men den grupp vi knappast ska hjälpa i första hand är de kriminella, och definitivt inte på ett sätt som i praktiken leder till straffrihet för grova brott. Det är stötande när Sverige förklarar sig vara emot ”brott mot mänskligheten”, men inte kan skicka hem en misstänkt för folkmord om han riskerar dödsstraff. Det finns ju också en rad andra övergrepp som förbises och Sverige sviker såväl andra länder som utsätter sin egen befolkning för risker. En kriminell som säger asyl är fortfarande en kriminell.
I många länder råder diktatur, men även under brutala förhållanden finns det goda skäl att inte hemfalla år revolutionsromantik då erfarenheten av långa inbördeskrig förskräcker. Regimen får då goda skäl att ta till våld i självförsvar och har ofta mycket mer kraft än den optimistiska oppositionen tillskriver den. Men även om oppositionen slår in på en fredlig väg kan den behandlas hårdhänt och brutalt. Regimfientlig verksamhet innebär alltid personliga risker, men hur ska ett regimförändring kunna lyckas om alla i oppositionen ges möjlighet att hoppa av och söka asyl i andra länder? I ett globalt perspektiv leder en individuell omtanke till en destruktiv policy. Att utrymma ett land kan knappast vara en konstruktiv politik. I det sentimentala perspektivet ses diktaturen som permanent och det gäller att hjälpa åtminstone några av dess medborgare till ett värdigt liv. I ett mer analytiskt perspektiv krävs det att personer utsätter sig för risk för att det ska kunna ske en förändring. Då finns inga skäl att erbjuda vägar ut för ”smitare”. Det blir märkligt när Sverige skickar unga män till Afghanistan för att slåss mot Talibanregimen medan en strid ström av unga män hälsas välkomna till Sverige. Ska vi verkligen acceptera och uppmuntra sådan smitning? I en mer genomtänkt än känslomässig bedömning blir asyl ett undantag, inte huvudregeln.

Ett ytterligare problem med sökande av asyl i nuvarande form är att det öppnar dörrar till Sverige också för dem som inte kommer att få asyl, men kommer in i landet genom ansökningsprocessen. Med dagens usla system så fungerar avvisningen mycket bristfälligt. Förutom alla de som nu får asyl, men enligt denna analys inte borde ha fått det, så finns de som inte fått asyl men ändå stannar kvar. Det räcker inte med att strama upp möjligheterna att få asyl utan också möjligheterna att söka. Asylpolitiken behöver inte bara ett ”andrum” utan en radikal revision.

Källa: http://www.friatider.se/fel-ge-kriminella-asyl-och-bidrag