Vems mänskliga rättigheter?

“Imagine there’s no countries
It isn’t hard to do
Nothing to kill or die for
And no religion too
Imagine all the people living life in peace…”

Drömmar som formade 68-rörelsen

1971: John Lennons megahit “Imagine”  är en perfekt sammanfattning av de drömmar som formade 68-rörelsen. En sakralt pretentiös och samtidigt trallvänlig uvertyr till globaliseringens era med upphävda nationsgränser, hopp om fred, rätt att bo var man vill i hela världen, avskaffad religion, avskaffad äganderätt (“Imagine no possessions”) och ett broderskap som sluter alla i sin famn. Låten speglar de visioner om universell världsgemenskap, mänskliga rättigheter och antirasism som har präglat hela efterkrigstiden.

Universialismens absoluta credo
Hur många tårar har fällts under årens lopp till tonerna av “Imagine”, detta godhetens och universialismens absoluta credo? En poplegend tar politisk ställning; Lennons sångtext är ett kommunistiskt manifest, och han besväras inte av motsättningen mellan kommunism och mänskliga rättigheter. John Lennon hade tur: han fick behålla sina drömmar intakta ända in i döden.

När han mördades 1980 var han 40 år gammal. Han fick aldrig uppleva sammanbrottet tio år senare för världskommunismen och dess katastrofala försök att konstruera Den Nya Människan och avskaffa äganderätten. Han klarade sig också undan islams erövringståg i Väst med sin naivitet i behåll. (“And no religion too…”).

Läs Julia Caesars söndagskrönika den 28 februari 2016. Knivskarpa analyser, klarlägganden och avslöjanden. 

Ref: http://snaphanen.dk/2016/02/28/sondagskronika-vems-manskliga-rattigheter/

---------------------

PS. Lennons motsvarigheter i dagens Sverige, består av en ynklig "artist"-grupp, med noll insikt och kunskap i politik öht, nämligen Malena Ernman, Kjell Bergqvist, Magnus Betnér, Henrik Schyffert, Johan Rheborg. Kanske jag missat nån mer pellejöns, som hängt ut sig själv, i något tragikomiskt, intelligensbefriat och totalpatetiskt utspel.

En vanlig dag... i Australien

This was pulled off AUSTRALIA’s Today Tonight and never aired!
This clip was made by Today Tonight, Channel 7 a while ago.
Due to political correctness it was decided not to broadcast it.
However it has been leaked out.
Judge for yourself, and pass it on ... to EVERYBODY!
How despicable is this????????? Damn cheek of it!!!

https://www.facebook.com/dino.constantinou.9/videos/10152480384712716/

-----------------------------

- En muslimsk svinpäls av värsta sort. Ge honom en gratis simtur bland saltvattenkrokodilerna, dom vet hur man tar hand om överflödiga.

VILSE

Det heter att Staffan Westerberg förstörde en generation av svenskarna, de som växte upp med Syster Yster, Lillstrumpa och Vilse i Pannkakan. Miljöpartiets födelse och etablering i svensk politik bär definitivt sina spår av Westerbergs eskapader i TV-rutan. De mest naiva och kvaddade människorna bildade ett parti vars första insats i Almedalen hade fått Staffan Westerberg att känna sig stolt. Ännu stoltare borde Westerberg vara idag, när Miljöpartiet sitter i en regering som är verklighetens Vilse i pannkakan, där Stefan Löfven är Vilse och de mest hela tiden…

Det kommer heta att Stefan Löfven förstörde en generation av sossarna, de som växte upp med Tjoller, Käbbel och Wrong papers. Stefan Löfvens inträde i svensk politik, i socialdemokratin och på Rosenbad känns definitivt som en karbonkopia av Vilse i pannkakan. Det är naivt, det är billigt och det är löjligt så det gör ont. När Löfven framträder med ett gäng nordiska och baltiska ministrar och bara kommer ihåg namnet på den danska blondinen bredvid sig för att sedan hamna vilse i ett papper som inte stämmer så blir det Westerbergskt uselt. När Löfven åker till Indien och tror att han är i Kina blir det riktigt vilse på världskartan, och inte så lite Westerbergskt taffligt. När Löfven gör TV och pratar flyktingar så heter det att “många döda försöker fly…” När Löfven idag åker till Göteborg, pratar miljömål och skall berätta vilka tre statsråd som skall jobba med det så kommer han bara ihåg namnen på två.

Namnet på trean har Löfven glömt bort, det enda statsråd som förutom Löfven ingår i statsberedningen – som borde vara Löfvens side-kick i allt som handlar om framtiden. Trean är Kristina Persson, statsråd med ansvar för strategi och framtidsfrågor plus fattig torparhustru under 1800-talet. Att Löfven glömde namnet på det enda statsråd som huserar i Statsrådsberedningen förutom han själv kan möjligtvis förklaras med någon variant av förträngning, eller så är Löfven vara vilse igen.

Att följa regeringens och regeringschefens arbetsinsatser är som att se på en nyinspelning av Vilse i pannkakan. Löfven är Vilse. Magdalena Andersson är Vilja, som sannolikt vill mer än hon klarar av i sällskapet. Kaplan och Fridolin delar på rollen som Trashanken, där de snickrar på sin skorv för vidare resor mot Gaza. Baylan gör sig utmärkt som Älgen Laban medan Morgan Johansson är regeringens dödskalle Galileo Galilei. Ygeman får spela Brandkapten Holm, och släcka varenda brasa som tänds av någon de andra. Storpotäten blir Peter Hultqvist, bildligt och träffande – missnöjd och butter över att behöva vara där med de andra stolpskotten.

Stefan Löfven är så vilse att året med Juholt framstår som en orgie i ordning, reda och kompetens. Stefan Löfven är så vilse att man när man skriver socialdemokratins historia från 2010-talet inte kommer att se mer än stora, feta, svarta rader i det kapitlet. Så illa är det, och det är nog det som får Löfven att hamna vilse mest hela tiden. Alla symptom finns där, när minnet sviker och när man inte får ut orden rätt. Det är några tecken på att statsministern är på väg in i väggen i 220 kilometer i timmen och utan säkerhetsbälte eller krockkudde. Det blir lätt så när man tvingas inse att man inte är uppgiften mogen, och måste överprestera varenda dag bara för att hålla näsan över pannkakskanten. Det kan inte vara roligt, eller ungefär lika kul som valfritt avsnitt av Vilse i pannkakan…

Källa: http://www.6mannen.se/vilse/

---------------------------

- Egentligen borde man tycka synd om en dårpippi och jubelidiot av Stefan Löfven's kaliber. Men det går inte. Hen, feministen, har hoppat i alla galna tunnor som går att uppbringa. Från att låta sig övertalas att bli partiledare, och än värre, ikläda sig rollen som Sverige statsminister. En komplett nolla, styrd av VU-maffian på Sveavägen 68, som trumpetar ut sitt gift, via en karl, som knappt kan uttala en förståelig mening, som framstår som den katastrof han är, i det sammanhang han hamnat.

Vår tids häxeri

Den oroväckande attityden i Sverige är att ett etablissemang med myndigheternas assistans ska uppfostra folket och skydda ömkansvärda minoriteter mot den ondskefulla majoritetens övergrepp. Den svenska befolkningen ska sättas på plats och uppfostras av överheten, skriver Jan Tullberg.

- Våld mellan olika grupper i samhället är laddat och leder ofta till en kontroversiell fråga: Vem angriper vem? De flesta personer ser sin egen grupp som våldsutsatt snarare än som våldsutövande. Det är därför viktigt att få fram ett empiriskt välgrundat svar på frågan. Att våld i den ena riktningen kallas för något extra förkastligt är enkel propaganda som inte bör påverka, men tyvärr ofta gör det. Det gäller att skilja reella problem från fördomar om vem som är förövare respektive offer. Schabloner bör inte bara accepteras eller förkastas utan analyseras på ett seriöst sätt.

Gårdagens schabloner påstod att Häxan hörde till en ond kvinnogrupp. Häxorna kan ha utfört ett och annat våldsbrott, men den generella förståelsen idag är att de utpekade utsattes för våld och därför är offer fast de då utmålades som en hatande grupp besatta av den onde själv. Vår tid har sina häxerianklagelser och de anklagade försäkrar liksom de tidigare utpekade att de inte är häxor. Men är de helt utan synd? Har de någon gång tänkt en syndig tanke eller använt ett förbjudet ord? Inför denna dunkla anklagelse rullar de anklagade sig i stoftet och lovar bot och bättring. Samhällets stöttepelare fördömer häxeriet, som idag kallas fobier, och utlovar krafttag mot ondskan, som idag kallas för "hatet".

En institution som ska undersöka såväl brott som hat är Brottförebyggande Rådet (brå). Dagens uppjagade tonläge och polisens återkommande deklarationer att de prioriterar hatbrott ger intrycket att hatbrott är allvarliga brott. Flera polismyndigheter har inrättat speciella brottsofferjourer för hatbrott och de tre storstadsregionerna har speciella kommandon mot hatbrott. Brå granskar över 200.000 polisrapporter med 390 sökord i sin jakt på hatbrott. Brås beräkning är att över 6.000 hatbrott begicks under 2014 vilket var en ökning med 14 procent från 2013. Det vanligaste hatbrottet är främlingsfientlighet/rasism följt av fobibrott mot sexuell läggning. På tredje plats återfinns religionsfobier av olika slag. Men frågan kvarstår om hat och hatbrott är ett stort problem och om verkligheten ser ut som den bild Brå skissar fram?

Läser man deras rapport 2015:13 så väcks misstankar mot denna alarmism. "Hatbrott" är faktiskt inte ens ett egentligt brott. Det är endast motsatsen till ”förmildrande omständighet” vilket kallas för ”straffskärpningsregeln”. Denna innebär att om någon begår ett brott med ett hatmotiv så kan åklagaren yrka på ett något strängare straff än om samma handling utförts utan tillägget hatbrott. Men om det inte finns ett egentligt brott som grund så faller anklagelsen för hatbrott per automatik. I den senaste Brå-rapporten framkommer att åklagarna under ett enda år endast vid 42 tillfällen yrkade straffskärpning på grund av hat. Vanligt och viktigt eller ovanligt och oviktigt?

Brås siffror redovisar faktiskt inte hatbrott utan, enligt deras egen terminologi, ”hatbrott och hatbrottsincidenter”. De senare blir inte ett hatbrott förrän en domstol dömer att ett hatbrott är begånget. Men endast 5 procent av incidenterna ”personuppklaras”, vilket innebär att en specifik gärningsman ställs till svars för anklagelsen. I en del av dessa fall döms att det inte finns något brott och då faller frågan om hatbrott. Domstolen kan också bedöma att ett brott är begånget, men att det inte dessutom föreligger ett hatbrott. En skattning är därför att endast 3 procent av hatbrottsincidenterna är hatbrott och Brå vet inte vilka, då man registrerar anmälningar, inte domslut. Vore Brå lite mer verbalt återhållsamma skulle man rubricera sin rapport ”Hatbrottsincidenter 2014” – inte ”Hatbrott 2014”.

Den som begår ett hatbrott anses enligt Brå ha en ”fobi”. De noterar att deras användning av den psykiatriska termen fobi är en egen avvikande tolkning. En person som lider av ormfobi söker inte upp och provocerar ormar, utan undviker dem så mycket det går. Brå's beslut att använda termen fobi är inte heller verbalt återhållsam.

Sammanfattningsvis: Fobikern som begår ett Brå-registrerat hatbrott har inte en egentlig fobi, han har inte begått ett brott utan är inblandad i en hatincident som, även om den bekräftas i domstol, inte är ett brott, utan en försvårande omständighet.

Hat som motiv till brott kan vara en rimlig misstanke. Men för att visa sig vara relevant måste hatet förknippas med högre brottslighet eller grövre brott. Annars är det snarare så att begreppet ”hatbrott” endast visar på en bias hos myndigheterna; de fångar upp visst hat samt bortser från annat. De väljer också att ignorera hat vid riktigt allvarliga brott. Kriminellas misshandel vid indrivning av skulder och våldtäkter anses inte vara hatbrott, oavsett vilka hatfulla förolämpningar som utslungas, utan anses drivna av andra motiv. Filtrerar man bort den överdrivna retoriken så står hatbrott inte för mer än en eventuell avoghet mot en annan grupp än den utövaren själv tillhör.

Brå-rapporten kommenterar att en mördad person inte kan rapportera om hat till polisen. Man påpekar dock att eftersom antalet mord är så lågt påverkas inte statistiken nämnvärt. I rapporten är det anmälarens uppfattning som dokumenteras och om denne är starkt etnocentrisk så ökar sannolikheten att se sig som utsatt för grupphat av andra. Frågan är vems hat man mäter, förövarens eller anmälarens. Det förefaller rimligare att bedöma ett brott efter graden av våld istället för dessa psykologiska gissningar som dessutom bygger på endast en parts åsikt, medan motparten förblir ohörd.

När man läser igenom listan med sökord stöds misstanken att det framför allt handlar om vad utredarna anser ligga bakom hat. Väldigt få ord kan ses som hatiska utan är neutrala och korrekta: afghan, Afrika, alban, Algeriet, asiat för att utgå från bokstaven a. Inom religion är det lika korrekt: kyrka, moské, begravningsplats och minneslund. Den sexuella kategorin har också en rad neutrala och beskrivande begrepp. Kanske ett hundra av orden är kontroversiella eller nonchalanta, men få är mer än så. Det finns en funktion i sökprogrammet som gör att Brå kan söka efter en kombination på två ord i närheten av varandra, men detta lovande upplägg fullföljs inte. Det ger möjligheten att hitta ett negativt ord som indikerar hat och ett beskrivande ord för vad som hatas, men de kombinationer som valts av Brå tycks helt odugliga för det syftet: profet + Muhammed; svart + hud och regnbåge + flagg. Det är märkligt att ordet hora saknas då det är ett vanligt förekommande ord som kan visa på en negativ attityd till kvinnor hos en viss etnisk grupp. Det tycks istället som om Brå agerar som att det finns tre tabuområden – härkomst, sexualitet och religion – och myndigheten reagerar så snart någon av dessa områden alls berörs.

Om Brås uppgift är att ge underlag och bidra till en sansad debatt så måste man undersöka om organisationen fullgör sitt uppdrag eller om det är så att myndigheten bidrar med underlag till vår tids häxerikampanjer. De onda krafterna som utpekas är rasism och främlingsfientlighet. Tidigare stod det i Brås definitioner att minoriteten är offer för hatbrott och majoriteten förövare. I undersökningar sedan 2009 accepteras principen att också en majoritetsperson kan vara offer för ett hatbrott. Men märkligt nog blir denna grupp endast 4 procent av alla hatbrottsincidenter. Hat från en minoritet mot en annan blir 11 procent, men typbrottet, 84 procent, är person ur en majoritet som hatar en person ur en minoritet. Ser det ut så i verkligheten eller är detta blott gamla antaganden om offergrupper som lever vidare i myndighetens egna fördomar?

Diskuterar man våld mellan serber och kroater som exempel så blir det lätt för svenskar att hålla distans och förstå hur man skall mäta rätt och rättvist. Våldtäkter är kanske det mest tydliga hatbrottet. Vilken grupp är den som oftast låter sin antipati manifesteras i skändning av fiendegruppens kvinnor? Här behövs data om brott och våldsnivå. Vad som kan negligeras är stereotypa berättelser om vilken grupp som det är mest synd om enligt postkolonial teori eller freudiansk psykologi.

När det handlar om personer ur grupper som svenska konventioner ser som ”utsatta” respektive ”gynnade” så väger de klassificeringarna tungt och den reella kriminaliteten ges en biroll. ”Alla” vet ju vilka som utgör en offergrupp och vilka som hör till the usual suspects. Det interetniska våldet i Sverige skildras med en kraftig antisvensk emfas. En månad efter Ikeamorden i Västerås 2015 skrev SvD (21/9) allmänt om rasistiska hatbrott och gjorde en tillbakablick till Klippan där en svart person mördades 1995. Men journalisten övervägde inte ens om det aktuella morden på Ikea, med en svart förövare och vita offer, också var ett rasistiskt hatbrott. Varför gjordes ingen reflektion? Det tycks finnas både rasistbrott som benämns rasistbrott samt ”onämnbara” rasistbrott. Denna propagandavinkling löser inte reella problem, men bidrar med att skapa problem genom en vilseledande skenbild. De felaktigt utpekade reagerar negativt på anklagelsen och de som utmålas som utsatta uppfattar skenbilden som en bekräftelse på att de är offer. Båda blir åtminstone irriterade, kanske hatiska.

När extremistiska minoritetspersoner blir utsedda till experter ser de inga problem med att utse svenskars övergrepp mot ickesvenskar till det standardbrott som skall fokuseras och fördömas, samt avfärdar de mer flertaliga övergreppen av ickesvenskar mot svenskar som ickehändelser. Trots att verkligheten undergräver den bild av offer och förövare som skapas av nya antivita rasistiska idéer överlever schablonen och inkorporeras med den gängse terminologin.”Afrofobi” utgör det största problemet med hatbrott i Sverige påstår landets representant Annika Söder inför ett FN-förhör om eventuella brister i mänskliga rättigheter, (Gunilla von Hall SvD 27/1 2015).

Brå behöver ta sig ut ur sina egna fördomar. Idag utgör hatbrott ett marginellt etikettsbrott som myndigheterna går till offensiv mot, men det behövs forskningsresultat som visa att detta ”hat” är en reellt brottsförstärkande faktor. Det hela påminner om kampanjer mot svordomar för hundra år sedan. Att överträdelserna är oväsentliga är bara den ena nackdelen. Det stora problemet med den här typen av kampanjer är dess implicita kritik av demokratin. Enligt en demokratisk attityd är majoriteten ansvarsfull och kommer att behandla minoriteterna rättvist och tolerant. Demokratins kritiker hävdar å sin sida att demokrati leder till majoritetsförtryck varför det behövs en härskargrupp som skyddar olika minoriteter mot den onda majoriteten.

Situationen kan ses som en återlansering av den lutherska arvsynden i sekulariserat format. Vi bär alla på lite smärre synder så det finns alltid något för den ångerfulle att skämmas lite för. Detta går också för moralisten att hugga tag i, förstärka skammen och använda den till en anklagelse. Hela invandringen är kanske botgöring och omskolning av ett syndigt folk till en rasifierad mångkultur? Den oroväckande attityden i Sverige är att ett etablissemang med myndigheternas assistans ska uppfostra folket och skydda ömkansvärda minoriteter mot den ondskefulla majoritetens övergrepp. Det är inget demokratiskt ethos som skymtar under den empatiska ytan. Den svenska befolkningen ska sättas på plats och uppfostras av överheten.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare, forskare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.

Källa: http://www.friatider.se/hatbrott-r-v-r-tids-h-xeri

---------------------------

- Man kan kalla den svenska statens förfall, till demokratur alt semi-totalitarism, det finns dessutom en extremt obehaglig förföljelsekultur, där repressionen mot icke-PK:ister antagit former, som överträffar de som rådde i forna Sovjetunionen och DDR. 7Partiets unisona övergrepp mot svenskarna är ett rättsövergrepp av aldrig tidigare skådad dimension. Hur länge raseringen (!) av folk och land skall pågå står skrivet i (de röda) stjärnorna. Hursomhelst, sanningen segrar alltid till sist, de ansvarigas svek kommer att manisteras i kommande historieskrivningar. Fredrik Reinfeldt, den psykotiske hybriden och huvudanstiftaren, kan skatta sig lycklig han inte levde och försökte sig på samma agerande under t ex sjuttonhundratalet eller tidigare. Kölhalning, stegling, halshuggning och annan välförtjänt repression bestods landsförrädare med, på den tiden då ansvar utkrävdes.

"They say I don't like negroes and arabs. That's not true. I just hate them."

Palmemordet

”Den obekväma sanningen om mordet på Olof Palme”

 

 

 

 

 

 

- Nya uppgifter efter många års tystnad. Några år före mordet kom Christer Pettersson till statsrådsberedningens kommittélokaler och frågade personalen om Palmes vanor. Det berättade en av kanslihusets trotjänare för mig. I ett annat samtal med en person som stod Pettersson nära fick jag uppgiften att Pettersson arbetat som torped åt ”Bombmannen” Lars Tingström. Det är nu dags att vi i Sverige tar till oss att dådet var inhemskt och att det ytterst var hatet som dödade honom. Det är den obekväma sanningen om mordet på Olof Palme, skriver Ulf Dahlsten, Palmes statssekreterare 1983–1986.

Den 28 februari har det gått trettio år sedan Olof Palme mördades i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan på väg hem med sin fru från en sen bio, och spekulationerna kring mordet är åter i full gång. Många känner sig fortfarande osäkra på om mordet verkligen är uppklarat och på den verkliga orsaken. Med denna artikel vill jag bidra till att undanröja deras tvivel, delvis genom att delge okända fakta. Mordet är enligt min uppfattning uppklarat i alla andra avseenden än de rent juridiska och det senare kan det tyvärr aldrig bli, eftersom den misstänkte inte längre finns i livet.

Det första skälet att tro att mördaren är identifierad är det faktum att Christer Pettersson erkänt mordet och lämnat detaljerade uppgifter om vad som hänt.

Under åren efter frikännandet blev jag i likhet med många andra i Olof Palmes omgivning uppringd av personer som ville delge mig sina idéer och iakttagelser. De flesta berättade om något som polisen redan undersökt och kunnat avföra, andra om teorier som inte stämde med fakta. Men flera av dem som ringde hade hört Christer Pettersson i mer eller mindre påverkat tillstånd erkänna dådet, det kunde vara i fängelset, ja till och med på en pendeltågsstation.

Men inget samtal var så trovärdigt som det jag fick på min mobil under en helgpromenad. Den som ringde var närstående till en person som jag kände till både till namn och position. Christer Pettersson hade under lång tid anförtrott sig till vederbörande, som numera är bortgången. Jag kan inte med säkerhet veta att den som ringde var den hen uppgav. Jag vet inte heller och vill inte veta om hen ringde på eget bevåg eller om hen gjorde det på uppdrag. Vad som övertygade mig var samtalets detaljrikedom och att många av uppgifterna sedermera vidimerats, dels av ”Bombmannen” Lars Tingströms testamente publicerat några år senare, dels av det andra samtal jag strax ska berätta om. Uppgiftslämnaren berättade om hur Christer Pettersson hade arbetat som torped åt Lars Tingström. Denne hade haft några motgångar och inspirerad av det utbredda Palmehatet lastade han Palme för det som hänt. Han gav sin torped i uppdrag att döda honom. Jag fick uppgiften att Christer Pettersson tidigare erhållit den typen av uppdrag.

Christer Pettersson var på sitt sätt också ett offer och hans gärning en yttersta konsekvens av det inhemskt producerade hat som han och hans uppdragsgivare kommit att ta till sig.

Uppdraget från den kriminella ledaren blev inte utfört och Pettersson fick sparken som torped när han utvecklade ett missbruk som gick ut över hans användbarhet. Men när han upptäckte paret Palme på väg in på biografen såg han, enligt de uppgifter jag fick, en möjlighet att få pengar till sitt missbruk. Han kom ihåg sitt gamla uppdrag och han visste var de hade ett vapen gömt. När han hämtat vapnet väntade han på att paret Palme skulle lämna biografen.

Det andra skälet att tro att mordet är uppklarat är Christer Petterssons besök i statsrådsberedningens kommittélokaler.

Det andra samtalet jag vill berätta om kom från en av kanslihusets trotjänare. Hen ringde en tid efter frikännandet upp mig och berättade att den misstänkte kommit till Statsrådsberedningens kommittélokaler några år före mordet. Pettersson hade varit i betydligt bättre skick än vid domstolsförhandlingarna, men hen tvekade inte ett ögonblick om identifikationen. De hade inlett ett samtal och Pettersson förhörde sig om Palmes vanor och frågade hur ofta Palme kom till kommittélokalerna. Svaret hade varit att det var mycket sällan. Så hade samtalet utvecklats och de hade utbytt starkt kritiska kommentarer om Palme och hans politik. Det var därför hen inte velat träda fram offentligt. Hens egna värderingar var klart konservativa, men hen ville inte sitta i en rättssal och berätta om att hen delat negativa synpunkter om Palme med hans mördare.

Det tredje skälet är Lisbet Palmes starka utpekande.
Inget av det jag berättat har formellt bevisvärde, men det har Lisbet Palmes utpekande. Lisbet Palme är utbildad psykolog och har fotografiskt minne. Hon blev själv påskjuten och såg mördaren i ögonen på mindre än två meters avstånd när han övervägde om han skulle döda också henne. Hon följde honom med blicken när han på ett karakteristiskt vaggande sätt avlägsnade sig från mordplatsen.

På sjukhuset bad Lisbet Palme säkerhetstjänsten att ringa upp mig och be mig komma dit. Det var så jag fick veta om mordet. Men innan jag åkte till sjukhuset ringde jag Ingvar Carlsson och informerade honom om mordet och på hans uppdrag kallade jag samman regeringen.
Lisbet Palme berättade att hon trodde mördaren var en kroat och han hade onekligen ett utseende som ger sådana associationer. Att hon trodde det berodde nog mest på att familjen tidigare varit utsatt för hot från en kroatisk fascistisk organisation, Ustasja, och att regeringen några månader tidigare vägrat korta av straffet för en av dess mördare.

Lisbet Palme bad mig vara med på första förhöret och höll mig fortlöpande informerad om intervjuer och konfrontationer. Jag tror att Olof hade velat det, var hennes förklaring. Hans Holmér hade ett långt enskilt förhör med henne, som jag inte vet hur väl dokumenterat det är. Vi vandrade Djurgården runt, när hon berättade om det. Hon hade varit noga med att skilja på vad hon sett som vittne och de bedömningar hon gjort som utbildad psykolog, berättade hon. Som psykolog gjorde hon bedömningen att mördaren dödat förr och att han var missbrukare.

Lisbet Palme var med om flera konfrontationer, inte alla helt välorganiserade. Inför konfrontationen med den misstänkte begärde hon att den skulle ske via video. ”Och så var det han”, berättade hon när hon ringde mig. ”Och nu kommer de inte att tro på mig.”
Ett vittne som kände Christer Pettersson väl hade också sett honom i närheten av mordplatsen strax före mordet. På den bevisningen dömdes den misstänkte av tingsrätten, men friades av hovrätten. Hovrättens frikännande vilade på att domarna underkände Lisbet Palmes vittnesmål. Som stöd för sitt ställningstagande åberopade de ett expertvittne, professorn i psykologi Lars-Göran Nilsson. När jag ryktesvägen fått höra att han ansåg att rätten hade missförstått honom ringde jag upp honom. Det visade sig att han var både upprörd och förundrad över hur rätten kunnat tolka honom på det sätt den gjort. Han hade försökt förklara hur man kan lita på det centrala i en minnesbild, men inte på detaljerna omkring, som kan härröra från andra minnen. Det fanns inget i hans expertutlåtande som borde ha gett hovrätten skäl att underkänna Lisbet Palmes utpekande, menade han när vi talades vid.

Medier, som inte ville tro på Lisbet Palme, hyllade däremot domen. Mellan skål och vägg kallade de henne ”Änkenåden” för att hon inte ville gråta ut i medierna. Medier accepterade inte hennes två prioriteringar. Att få Olofs mördare identifierad och dömd och att skydda familjen. Riksåklagaren vek sig för trycket och avstod beklämmande nog från att överklaga.

Det var många som hade motiv och möjlighet att begå brottet. En irakisk säkerhetsagent befann sig vid tiden för mordet vid Sergels torg. Polisens undersökningar visade dock att han var i Stockholm för ett kirurgiskt ingrepp. En grupp poliser bedrev någon form av privat knarkspaning i omgivningen. Dömda mördare befann sig på permission på restaurang Kalevala i Tunnelgatans förlängning. Men det var bara en av alla möjliga gärningsmän som utförde dådet.

Det är dags att vi i Sverige tar till oss att dådet var inhemskt. Det var inte en främmande makt. Inte en säkerhetstjänst, inte Sydafrika, inte Irak, inte Iran och inte Israel. Och inte kurder eller kroater. Inte någon vi bekvämt kan skylla ifrån oss på.

Det fanns inte heller något rationellt motiv bakom mordet. Christer Pettersson var på sitt sätt också ett offer och hans gärning en yttersta konsekvens av det inhemskt producerade hat som han och hans uppdragsgivare kommit att ta till sig.

Det är, enligt min mening, många som har anledning till eftertanke, inte minst ansvariga utgivare som upplät en del av sin mediemakt till hatets kolportörer. Olof Palme var långt ifrån felfri. Ingen kan vara framgångsrik politiker i tjugo år utan att någon gång trampa fel och skaffa sig fiender. Men vad mordet på Olof Palme bör lära oss är att inte låta det offentliga samtalet spåra ur, att respektera andras rätt till åsikter vi själva ogillar och att aldrig förfalla till ett språkbruk som föder hat.

Olof Palme skulle ha haft skyddsvakter när han oplanerat gick till biografen enligt den överenskommelse som vi hade med säkerhetstjänsten. Han trodde, felaktigt, att han kunde känna sig säker när han avvek från sina rutiner. Han hade skickat hem livvakterna eftersom han visste att i alla fall en av dem skulle hem till sin familj en bra bit utanför Stockholm och ville inte förstöra deras kväll. Livvakterna är förtvivlade över att Olof Palme inte ringde, när han ändrade sina kvällsplaner. Men sådan var han. Omtänksam om människor.

Trots sin starka empati blev Olof Palme utsatt för en av de värsta hatkampanjer en svensk medborgare utsatts för och det var ytterst det hatet som dödade honom. Det är den obekväma sanningen.

 Källa: http://www.dn.se/debatt/den-obekvama-sanningen-om-mordet-pa-olof-palme/

-------------------------------------

 - En fatal kombination av några omständigheter innebar att mördaren, Christer Pettersson, undgick ansvaret för sitt dåd:

1. Sossiska partiet ville inte acceptera att en simpel A-lagare, tog deras helgonikon av daga. Det "dög inte", givetvis fanns högre skäl, politiska eller polishöger-anknutna hade passat bäst. I det mest självgoda parti som nånsin existerat i Sverige, det "statsbärande" som dom föredrog att se på sig själva under den oerhörda tid dom regerade landet.

2. En osannolikt usel polisutredning. Hur kunde åklagarväsendet låta en kronpajas som Hans Holmer, inte utbildad inom området, egensinnigt utnämna sig själv som utredningsansvarig? Med en homo-pajas som Ebbe Carlsson anlitad som "specialkunnig".

 3. Det fruktansvärt okvalificerade underkännandet av det enda direkta vittnet, Lisbeth Palme, i hovrätten. Efter att Pettersson fällts i tingsrätten. Det måste ha legat politi(s)ka påtryckningar bakom den fatala skandalen i hovrätten.

Slutsats, än en gång, jag har alltid ansett CP skyldig. Vilken annan mördare, skulle vara så urbota dålig skytt, att missa andraskottet på Lisbeth Palme, från nån dryg meters avstånd? Jo, en neddrogad Pettersson. Ett kyligt proffs hade avrättat henne enkelt. Pettersson omvittnade, lunkande sätt att förflytta sig, hur sannolikt är det att ett anlitat mördarproffs skulle vara en lunkande, hukande typ? Inte en chans, det var ett "fyllemord", utfört av en hatiskt inställd person, under starkt inflytande av sin vän, Tingström, vilket var ett obestridligt faktum, inifrån Kumla, med även senare efter Petterssons frigivning.

Christer Pettersson ÄR den skyldige. Det finns kvalificerade utredare som uttryckt att... "mordet är polisiärt uppklarat". Närmare kan man inte komma, utan teknisk bevisning, som saknas, tack Hans Holmér.

 Man skall också ha i åminnelse att Christer Pettersson redan hade ett mord på sitt samvete. Han knivade ned en person, sannolikt även då under drogpåverkan. 

 

 

 

 

Vill alla journalister ha diktatur?

Det är ingen tvekan att journalister vinklar all samhällsbevakning till vänsterns fördel. Men när det kommer till USA-bevakningen är vinkligen så tung och uppenbar att man skrattar åt eländet.

- Idag skriver förre Dagens Industri-medarbetaren Mikael Törnwall om den politiska debatten med anledning av att en ny domare i Högsta domstolen ska utses. Han kallar det “en dramatiskt förvärrad förtroendekris i amerikansk politik” därför att republikanerna deklarerat att man kommer att förhala godkännandet av en ny domare som nomineras av president Obama så här nära presidentvalet.

Detta ska inte ha hänt sedan inbördeskriget, hävdar Törnwall upprört. Nej, det var demokraterna som i modern tid började obstruera och rösta ner republikanska presidenters nominerade domare. Törnwall behöver inte gå längre än till Barack Obama, som under sin korta tid i senaten gjorde allt, inklusive filibustertalade för att hindra omröstning (senator kan ockupera talarstolen i många timmar, för att förhindra votering) om den av George W Bush nominerade domaren Samuel Alito. När Obama påminns om hans eget agerande, säger han nu att han “ångrar” sin obstruktion, Obama ‘regrets’ his filibuster of Supreme Court nominee.

Så, bäste Törnwall, hur kommer det sig att det är så fruktansvärt upprörande när republikaner vill fördröja godkännande av ny domare till efter valet, men inga problem när Obama försökte stoppa en utnämning för alltid? Demokraterna har agerat så som republikanerna gör nu. De har inget att komma med. Men det är ju en objektiv analys, något journalister aldrig ägnar sig åt.

Nyligen skrev Fokus-medarbetaren Johan Anderberg att det amerikanska primärvalet, på grund av många kandidater, ”garanterar forsatt kaos bland republikanerna”. Jasså? Det är “kaos” när väljarna får avgöra. Demokrati är kaos. Utan demokrati skulle man alltså slippa “kaos” och istället ha lugn och ro. Men vem ska då utse president? Journalistkåren?

Att kalla ett öppet val – betydligt mer öppet val än något parti någonsin haft i Sverige – för kaos avslöjar ett djupt förakt för demokrati och folkstyre. Jag tror nu inte skribenten förstod vad han skrev, utan var förblindad av sitt hat mot republikanernas konservatism.

Det är genomgående i svensk journalistik att man hatar och hånar de politiska ståndpunkter man själv inte omfattar. Att man privat tycker något är oundvikligt, men att låta det lysa igenom i arbetet är inte bara inkompetent och omoget, det är anitdemokratiskt. Svenska journalister skulle trivas mycket bra i gamla Sovjet, där man fick tala om “sanningen” för medborgarna och där de som sa emot kastades i fängelse.
Men det är en allvarlig förtroendekris, för att använda formuleringar ovan, för svensk demokrati att journalister i så hög grad agerar som om vi levde i en diktatur där en ståndpunkt var godkänd och andra ska tryckas ner, hindras, stoppas.

Källa: http://erixon.com/blogg/2016/02/vill-alla-journalister-ha-diktatur/

-------------------------

- Ja, är svaret. Den form av vänsterpopulism som kännetecknar den kulturmarxistiska mångkulturen, inkl etniskt-nationellt självmord, som påprackas folk och land, med trumpetfostrar-hären av villiga gammelmedia-journalister, en nutida 68-vänster, med kommunistisk prägel, no doubt. I riksnattens och Löfven+mp-regeringens sold.

600 miljarder i sjön

De framtida kostnaderna för asylinvandringen bara under år 2015 kommer att uppgå till svindlande 600 miljarder skattekronor – lågt räknat. Det skriver ekonomen och forskaren Jan Tullberg. Siffran motsvarar Sveriges nuvarande årliga försvarsbudget gånger 14.

- Vad kommer migrationen år 2015 att kosta de svenska skattebetalarna? Det centrala är knappast introduktionskostnaderna under 2016, utan de totala kostnaderna på längre sikt. Här följer en kalkyl med fem poster som är realistisk, men snarare optimistisk än pessimistisk.

1. Vad är kostnaden per person och år?
En första delfråga är: Hur många uppehållstillstånd leder de 163.000 asylsökningarna under 2015 till? Inrikesminister Anders Ygeman gör bedömningen att 60.000 – 80.000 invandrare kommer att skickas hem. Huruvida man verkligen kommer att lyckas med detta kan diskuteras. Den nuvarande kapaciteten ligger på 4.000 personer per år så det behövs i så fall radikala förstärkningar. Men låt oss utgå från den lägre siffran avvisade, vilken alltså innebär att 103.000 asylsökare får uppehållstillstånd.

Detta leder på sikt till en anhöriginvandring. Den historiska erfarenheten är att de anhöriga utgör 40 procent av den totala invandringen. Men då andra grupper, som arbetskraftsinvandrarna, importerar färre anhöriga blir anhöriginvandring knuten till asylinvandring ungefär lika stor. Nu kommer varsel om hårdare krav på att bevilja anhöriga – statsministern talar om ”en stramare anhöriginvandring” – men det återstår att se vad resultatet blir.

Nyligen presenterades ett undantag från den skärpning som utannonserades i november så att den inte berör större delen av asylsökarna 2015. Till problemen med rekordantalet asylsökare 2015 hör att det också rör sig om ett rekordstort manligt överskott, på 66.600 personer, det vill säga mer än det totala antalet män som föds i Sverige under ett år. Denna obalans talar för en hög anhöriginvandring. Här antas 97.000 anhöriga komma efter, vilket tillsammans med beviljad asyl för 103.000 personer ger 200.000 invandrare.

En utgångspunkt är Migrationsverkets kostnad för en asylhantering. I en efterkalkyl blev kostnaden 166.000 och tog 414 dagar (Årsredovisningen för 2012). Detta ger en årskostnad på cirka 150.000 kronor. Den stora kostnaden är att härbärgera de sökande under den tid processen pågår. Följande år ligger kostnaden inte på Migrationsverket, men torde ligga på samma nivå för andra delar av den offentliga sektorn.

Perioden utan arbete antas vara åtta år. Efter åtta år i landet har hälften av de nyanlända fått någon typ av arbete. En del har fått det tidigare, men många har ännu inte fått det och en del får det aldrig. Detta ger en ”etableringskostnad” på 200.000 personer x 150.000 kr x 8 år = 240 miljarder.

2. Hur stor är merkostnaden för "ensamkommande flyktingbarn"?
Under 2015 ankom 35.400 ensamkommande och en mycket hög andel får asyl. Uppskattningen är att 80 procent får asyl, det vill säga 28.000 personer.

Kostnaden för denna grupp är närmast bisarr, med en statlig ersättning på 1.900 kronor per person och dag bara för mat och logi. Jag sätter kostnaden till 800.000 kronor per person och år och med grundkostnaden 150.000 avdragen, enligt punkt 1, blir merkostnaden 650.000 per år. Jag räknar med tre års skolgång. 28.000 personer x 650.000 kr x 3 år = 55 miljarder.

3. Vad kostar de som inte får asyl?
Den grupp på 60.000 personer som får avslag kostar 166.000 om de ger sig av självmant. Ungefär hälften gör inte det och kostar samhället ytterligare. Skola och sjukvård för ”papperslösa” är en sådan post. Många håller sig undan för att återkomma med en ny ansökan efter fyra år när preskriptionstiden för den tidigare ansökan löper ut. Man kan då få uppehållstillstånd på grund av den långa ”anknytningen” till Sverige. En konservativ beräkning blir 300.000 kronor per person. Man kan fundera över det rimliga för en myndighet eller företag att betala så mycket för en bedömning av en ansökan som slutar med ett nej. Avslagskostnaden blir 60.000 personer x 300.000 kr = 18 miljarder.

4. Har invandraren betalat för sitt liv som pensionär?
Utifrån en studie om kostnaderna 2006 av Jan Ekberg räknade jag fram den totala offentliga kostnaden för en pensionär från 65 till 80 år. Den beräknades till 3,4 miljoner kronor och frågan är om invandraren har betalat för dessa kostnader under sina yrkesverksamma år.

Med utgångspunkt i den låga sysselsättningen så har invandraren knappast mäktat med att betala sina framtida kostnader. I åldersgruppen 20-65 har invandrarna en andel sysselsatta på 0,58, att jämför med 0,82 för svenskar. Denna differens på 24 procentenheter betyder att de har 30 procent lägre sysselsättning än svenskar. Estimatet här är att 30 procent av deras pensionskostnader kommer att betalas av de svenska skattebetalarna. Detta överskattar invandrarnas arbetsinsats och skattebetalningar då en hel del av sysselsättningen är subventionerad eller lågavlönad så att skatteintäkterna för de sysselsatta invandrarna är mycket lägre än för de sysselsatta svenskarna.

Detta blir 200.000 personer x 30 % x 3,4 miljoner kr = 204 miljarder.

5. Har invandraren betalat för sina barn?
Enligt samma mönster som i punkt 4 beräknas den totala offentliga kostnaden för ett barn från 0 till 20 år till 2,2 miljoner. Det finns en hel del barn bland asylsökarna och de räknas i kostnaderna punkt 1. Men barn som föds i Sverige finns inte med i tidigare kostnadsposter. Lite förenklat räknar jag med att det bli i snitt ett halvt barn till som ska finansieras. När invandraren kommit i arbete kan han bidra till viss del, men jag räknar, liksom för pensionärskostnaderna, med ett underskott på 30 procent.

200.000 personer x 0.5 ett halvt Sverigefött barn x 30 % x 2,2 miljoner kr = 66 miljarder.

Summering
De fem kostnadsposterna blir totalt 583 miljarder kronor, i runda tal 600 miljarder. Påminnas bör att siffrorna är åt det konservativa hållet. Pensionskostnaden är beräknad på en livslängd på 80 år, men den är redan längre och kommer att stiga ytterligare då livslängden ökar med ett år per decennium. Kostnaderna från Ekberg är från 2006 och Migrationsverkets från 2012, men de har inte räknats upp med inflation. En del ekonomer ökar framtida kostnaderna med inflation och diskonterar dem sedan till nuvärde. Jag ser den metodiken som diskutabel eftersom den minskar överskådligheten.

Hur rimlig är denna kostnadsberäkning?

Om vi fördelar de 583 miljarder på 200.000 personer blir det ca 3 miljoner kronor per person. Den kostnaden kan jämföras med andra studier för att ge underlag för en rimlighetsbedömning.

En studie (Holmøy och Strøm 2012) räknade fram en kostnad per utomeuropeisk invandrare till Norge. Deras kostnad hamnade på 4,1 miljoner norska kronor.

Forskarna Nilsson och Wadeskog har gjort beräkningar på vad en person i Sverige kostar från vaggan till graven om den inte bidrar med arbete utan lever på det offentliga. Den kalkylen användes i SOU 2010:55 vid beräkning av kostnaden för icke-integrerade romer, Observera att kalkylen inte gäller en ”värsting” som belastar kriminalvården och många medmänniskor utan en ”drop out” som varken gör något negativt eller något nyttigt. En sådan person kostar 14 miljoner under sin livstid. Man kan utifrån den siffran diskutera hur många år invandrarna bidrar och hur stor del av deras liv som de belastar det svenska samhället.

För det mesta handlar debatten om de omedelbara kostnaderna för Migrationsverket. Den långsiktiga diskussionen kan ge intryck av att invandrare efter åtta år går med vinst, men så är inte fallet. Vi går alla med en stor förlust under våra år som pensionärer och för att täcka de kostnaderna måste höga skatter ha inbetalats under många år. Det har invandrarna generellt sett inte lyckats med så ett stort underskott förväntas av alla insatta bedömare.

Men glädjekalkyler är efterfrågade och det finns många oseriösa personer som fabulerar. Ja, många menar att det snarast är personer som jag som borde ha samvetskval för vi stör retoriken om detta ”berikande” med obekväm information. Vi behöver dock inte kalkyler som är önsketänkande, utan realistiska siffror för att kunna hantera de verkliga problem som samhället utsätts för.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare, forskare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.

Källa: http://www.friatider.se/tullberg-asylkaoset-2015-kostar-sverige-600-miljarder-skattekronor

-------------------------

- Fullständigt bisarrt, nästan ofattbart. Ett politikerriggat landsförräderi av närmast astronomisk omfattning. En psykopatisk galning, Fredrik Reinfeldt, drog igång katastrofen, och hela etablissemangs-Sverige hoppade snällt på tåget, hur ofattbart korkat det
än borde förefallit. Hur kan de etablerade gammelpartierna leva med vetskapen, att dom förändrade och fördärvade ett framgångsrikt och välmående land, nu en soppa av problem, världens största etniska självmordsagerande? Ingen annan nation i närheten av dårskapet, inget mångkulturellt lyckat samhälle finns i historien, motsatsen finns det däremot massor av vittnesbörd om. Irreparabel skada vållad.

De politiker som varit direkt ansvariga borde faktiskt begå självmord frivilligt, när dom idag kan konstatera ett land i kaos och splittring. Där den inhemska urbefolkningen, svenskarna, negligeras, förringas och bespottas. Vad som hänt Sverige, kan jämföras med Pol Pots massmord på stora delar av landet Kambodjas befolkning, jag hittar inget annat på den här sveknivån. Må historien döma sjuklöverns landsförrädiska politiker till samma eftermäle som Pol Pot, det är den renommé som är välförtjänt och motiverad.

Ordbok i nysvenska

Ett lexikon för människor som inte förstår PK-svenska, nysvenska eller blattesvenska.

- I ”det nya Sverige” har en ny typ av betydelser för termer och fraser kommit omlopp, vars främsta syfte är att vilseleda allmänheten och skapa en bild av ett lyckligt och harmoniskt samhälle där eventuella problem förtigs eller döljs. Termerna har ofta en politisk anstrykning, och framhäver etablissemangets förkärlek för en kulturmarxistisk inriktning.

Från början är ordlistan från bloggen Aktualia eftersom det var lättare än att göra en egen ordlista. Senast publicerade i den för två år sedan och som ni vet förrändras språket ständigt.

Källa: http://petterssonsblogg.se/2016/02/17/ordbok-i-nysvenska-2/
Ref: petterssonsblogg.se/2016/02/17/rakt-pa/

------------------

"Naiv" har fått en nysvensk innebörd. En statministerskapad ursäkt för politisk dårskap och oduglighet. Tack Löfven, du tillhör dumvänstern, du har gett begreppet naiv ett ansikte.

  -----------------

Komplement:

- http://www.fnurra.se/2015/12/28/nyordslistan/

Men rätta då till EUs brister

Det är så tröttsamt att höra det politiska etablissemanget tala nedlåtande om “populistisk” kritik av EU, som i SVT:s Agenda på söndagskvällen. Miljöpartisten Peter Eriksson och libbpartisten Cecilia Wikström förfasade sig över möjligheten att brittiska folket röstar för utträde ur EU i den kommande folkomröstningen.

Men vad är deras alternativ? Var är de konkreta åtgärderna för att göra EU mer acceptabelt för medborgarna? Ingenstans. Bara svammel och undanflykter.

Om EU är så förbaskat viktigt, varför visar man inte ledarskap och lägger fram ett konkret, massivt reformpaket som åtgärdar alla de brister medborgare avskyr med unionen?

De lyfter gärna sina politikerlöner, men att göra något åt de katastrofala brister som präglar EU klarar man inte av. Istället pratar man strunt, som Peter Eriksson i Agenda:

– Helt uppenbart är det ju så att det EU vi har är på gott och ont. Det är mycket som man skulle behöva göra bättre, men det är den typ av samarbete vi har. Man får försöka satsa på det.
– Här har politiker och media under lång tid malt ner möjligheterna att skapa förtroende för ett gemensamt samarbete i Europa. Till viss del finns det ju sakliga skäl för det. Men att satsa på att göra det bättre borde vara den rimliga slutsatsen istället för att underblåsa de här populistiska hållningarna.

Men var är förbättringsförslagen? Ingen i Bryssel föreslår ens de minsta förbättringar. Ta bara parlamentets flyttkarusell mellan Strasbourg och Bryssel var tredje vecka som kostar två miljarder kronor årligen. Sluta upp med den!

Om EU-nomenklaturan vill få medborgarna med sig skulle detta lilla, enkla och snabbt genomförda beslut ge en liten, liten indikation på att halvgudarna i Bryssel tillmäter medborgarna något inflytande. Men icke. Prestigen går före. Man anser sig ha rätt att bränna skattebetalarnas pengar hur man vill.

Att en sådan organisation möts med förakt i folkdjupet är ett sundhetstecken. Folk är trötta på EUs maktarrogans. Därför är det etablissemangen själva som sätter hela samarbetet i gungning.

Källa: http://erixon.com/blogg/2016/02/men-ratta-da-till-eus-brister/

--------------------------

- Meningslöst käbbel. EU är till sin natur en omöjlighet, en konstlad umgängesvariant Dömd att misslyckas, vilket med all önskvärd tydlighet visat sig, från Greklandsfinansieringsfiaskot, till Dublin-/Schengen-kollapsen, till den famösa uppbackningen av USA/Nato, till,,,,, whatever. Det går inte att rätta till en patient med kronisk ocyh obotlig sjukdom, bara att acceptera och lägga ned.

EU = Titanics undergångsorkester

The sinking EU ship: Shock as Italian PM says: 'EU is like the orchestra on the Titanic'

ITALY’S prime minister Matteo Renzi has stunned Brussels by comparing crisis-hit EU bosses as “like the orchestra playing on the Titanic”.

 The spirited leader continued his attacks on Brussels chiefs yesterday over their failure to deal with the multiple crises afflicting the 28-member bloc.

The EU is currently beset by emergencies such as the global migrant crisis, eurozone debt timebomb, high levels of youth unemployment, the threat of terrorism and Britain’s EU referendum.

Related articles

• 
  Top Brussels chief warns crisis-hit EU is ‘like day before World...
• 
  Brussels’ push for EU army threatens Britain’s national security,...

Mr Renzi has fought a series of battles with Brussels taking office two years ago, while thousands of refugees have arrived on Italy’s shores from war-torn Libya and other parts of north Africa and the Middle East.

Support for the eurosceptic Five Star Movement has grown in Italy, while Mr Renzi has been fighting the eurozone’s strict austerity policies on member state’s budget deficits.
In an interview with Bloomberg, he made the comparison between the EU and a sinking ship but hailed Italy’s own domestic reforms.

He said: “The EU is like the orchestra playing on the Titanic."

“Today we have done reforms and we are in a position to say to EU partners: ‘friends, we can change this wrong, bureaucratic approach.’ ”

Despite economic problems, the Italian leader also claimed his country was in a much stronger position than other EU countries such as Germany, France and Britain.
He said: “One country is particularly affected by the migration crisis, another one has elections next year, another is focused on the referendum, another country is without a government.

“Italy has not solved all its problems but it has shown in the past two years that everything is possible.”

Mr Renzi’s comments on the health of the EU reflect similar recent statements from various Brussels bosses.

On Wednesday, European Council president Donald Tusk said the current climate in the EU was “like the day before World War One.”

Last week European Parliament president Martin Schulz described how the EU had “more than once come to the brink of catastrophe” over the last 12 months, with Brussels now “operating in permanent crisis mode”.

But European Commission president Jean-Claude Juncker has blasted those who comment “on a daily basis” of the “psychodrama where Europe is falling apart little by little”.

Mr Renzi’s comments came after his finance minister Pier Carlo Padoan warned Brussels many other member states, like Britain, could soon hold their own referendums on EU membership due to rising euroscepticism across the continent.

Commenting on the threat of Brexit, he told Politico.eu:  “Britain has consistently been different and original.

“This happens at a time in which the foundations of European integration may be a bit more shaky, in the economic area but also in the Schengen story.

“This is the very relevant challenge."

He added: “Anyone could say ‘let’s do Brexit, it works’.”

“And since there is a lot of anti-European feeling in many if not all countries, this would provide, indirectly, a very strong weapon to the anti-European feeling in many countries.
“I can imagine a country where there is an anti-European government coming in saying ‘You know want? I want to do a Brexit too.’”

The EU's craziest decisions

 Ref: http://www.express.co.uk/news/politics/643286/Italy-prime-minister-Matteo-Renzi-EU-orchestra-on-Titanic-Brexit

Söndagskrönika: Främling i eget land

Lästips. Missa inte denna veckas betraktelse av Julia
Caesar. En tragisk berättelse, vemodigt och gripande
beskrivet.

"Känslan smyger sig på. Den tar god tid på sig. Flera år. Man förnekar och stoppar undan den. Tills den växer till en skenande buffelhjord som inte går att hejda. Till slut går det inte längre att värja sig för insikten. Jag känner mig som främling i mitt eget land. En av många.

Det är en otäck känsla. Den äter sig inåt. Den lägger ett dovt grått raster över allting. Den tvingar på mig sjok av nedstämdhet och vrede, den tar bort den glädje som har funnits med mig hela livet."

Ref: http://snaphanen.dk/2016/02/14/framling-i-eget-land/

Kärringstaten

- Sverige har gått från att vara ett land till att bli ett skämt. Det kan då vara befriande att skratta åt eländet. På samma sätt som Akif Pirincci till många tyskars glädje drev med det offentliga Tyskland i Deutschland von Sinnen har Lars Holger Holm skrivit en satir av det officiella Sverige med den träffande titeln Kärringstaten. Den som tidigare stött på Holm vet redan att han är en både skicklig och kunnig skribent, Kärringstaten är inget undantag. Politisk satir blir ofta tendentiös och tråkig, endast givande för de närmast sörjande, men vid läsningen av Holms senaste bok skrattade åtminstone jag högt vid flera tillfällen. När Holm avser att skriva underhållande satir blir det underhållande satir, när han avser att skriva en idéernas genealogi för att förklara hur det blivit såhär lyckas även det väl.

Vad gäller satiren beskriver Holm de olika varianter av människan som förekommer och nyligen upptäckts av antropologer. Här är den politiskt korrekta Homo correctus en fascinerande bekantskap. Holm delar generöst med sig av forskningens senaste rön:

I moderna civiliserade miljöer är hon ymnigt förekommande och även för den antropologiske amatören lätt igenkännbar då hon i mörkröd fjäderskrud häckar på universitet och ledarredaktioner.

Holm följer denna människoarts historia, från det svassande hovfolket i tidigare kungadömen till dagens Sverige (vilket Holm beskriver som Homo correctus Serengeti). Sverige har genomgått en lyckosam utveckling för Homo correctus, Holm beskriver hur de:

…med tiden förvandlats till en skränande folktribun på den jordiska offentlighetens torg. Från denna utstöts i gutturala läten den korrekta människans lock- och parningsrop.

Det är elakt och roligt, men det finns också en djupare analys i Holms satir (exempelvis jämförelsen med svassande hovfolk). Så genomför han också en genealogisk studie av hur Sverige blivit dagens politiskt korrekta och feministiska samhälle, där bland annat Luther, den absoluta monarkin och SAP spelar olika roller. Det är intressant läsning och fångar sannolikt många av orsakerna. Mindre uppmuntrande är att svensken till sitt väsen framstår som något av en egalitär sosse, vilket antyder att hen idag fått precis vad hen förtjänat och önskat. Men det finns fler intressanta spår i Holms idéhistoriska analys, bland annat hur socialdemokratins ledning inte dominerats av arbetare utan hur bland annat den gamla adeln fått höga poster inom rörelsen.

…först som sist måste Sverige genomgå sin första politiska revolution någonsin i den meningen att hela den intellektuella och politiska ”elit” som nu, och sedan ett halvsekel tillbaka, censurerar vår åsiktsbildning och fattar beslut som i alla avseenden inte bara är skadliga, utan rentav ödesdigra, för nationen, berövas sin maktställning på ett sådant sätt att eftervärlden alltid ska minnas vilka som tillhörde detta tidigare frälse och inte tro ett ord av vad de säger… de ljuger och de kan inte annat än ljuga…
– Holm

Av värde är också Holms beskrivning av hur systemet för ideologiproduktion fungerar och finansieras. Han avslöjar här samma ”kompiskapitalism” som inom den lukrativa sektorn för mottagande av ”ensamkommande”. Relationen mellan Bonnier och staten framstår som intim. Bland annat domineras Författarfondens styrelse av Bonnierförfattare, det är dessa som delar ut de olika stipendierna och författarpenningen. Istället för att bidra till mångfald i kulturen brukar dessa pengar gå till andra Bonnierförfattare, eller rentav till styrelsemedlemmarna själva. Holm noterar att i princip ingen av dessa någonsin yttrat en etablissemangskritisk tanke, vilket också framstår som idén med systemet. Man biter inte den hand som föder, eller skulle kunna föda, en. På liknande vis håller presstödet en sektor vid liv som uppenbarligen uttrycker en världsbild medborgarna inte är intresserade av att betala för. En viktig punkt i Holms ”vad bör göras” är därför presstödets och författarpenningens avskaffande. Han skriver:

Till det intellektuella tillnyktrandets fromma förordar jag därför att Sveriges författarfond avskaffas i samma veva som Kulturrådet, Sveriges Radio och Sveriges Television, alla de tre sistnämnda statsfeministiska fästen som på skattebetalarnas bekostnad enbart ägnar sig åt att sprida propagandistisk dynga.

Holm tar också upp sådant som hur storkapitalet finansierat feminismen och liknande rörelser, samt behovet både av europeisk solidaritet och en manlighetens renässans. Han går också på djupet i feminismens psykologi, här för hans resonemang tankarna till Nietzsches ressentiment redan genom titeln på avsnittet (Den underlägsnes överlevnadsstrategi som ett resultat av offrets psykologi). Det är kort sagt en på samma gång underhållande och värdefull skildring av Sverige 2015, som varje systemkritiker bör läsa.

Källa: http://www.motpol.nu/oskorei/2015/11/22/lars-holger-holm-karringstaten/
Ref: http://www.friatider.se/k-rringstaten-inifr-n

-------------------------

- Fruntimmersstat också ett faktum. I bemärkelsen känslosåsens godhetsmadamer, inkl feminismragatorna. Som skall inkvoteras i alla tänkbara sammanhang, då deras brist på duglighet inte räcker till, så kommer inkvoteringskrav som ett brev på posten. Det har gått för långt, när det skall vara kvinnliga brandmän, ett typiskt katastrofexempel. En av få som tagit upp saken, är gamle SAS-Janne Carlsson, som försiktigt framhållit att en (minst) 50%-andel män vore en viktig, nödvändig markering.

Vad som alltför sällan diskuteras är chefsskap, där tycks myndighetssverige numera ha beslutat sig för att generaldirektörer skall vara kvinnor. Det finns ett fåtal, med tillräckligt mycket manliga hormoner i skalet, som klarar av att agera tufft chefsaktigt, därutöver är det illa ställt. Chefer skall var hårdföra, logiska personer, med ett kompletterande inslag av känsloaspekter. Inte kramarfruntimmer, känslostyrda, med noll eller mycket begränsad logisk analysförmåga och kyla.

Vart är Sverige på väg?

Ref: http://motpol.blogspot.se/2016/02/tino-vart-ar-sverige-pa-vag.html

Om 'låglönejobb' och dess omöjlighet

 
- Desperat kommer utspel från de politiska partierna, dom är i desperat behov av att hitta lösningar på den katastrofala situationen dom själva initierat och skapat. En enorm folkmängd av okunniga utlänningar, bottenskrap från de sämsta av länder, Mena-träsket plus Afghanistan, Irak och en del mellanafrikanska avgrundsnationer.

Det senast aktuella är införandet av s k "enkla jobb". Dvs de skitjobb som vi alltid strävat efter att minimera, och till stor del lyckats med, de skall nu av nån slags "omsorg" förpassa stora delar av Sverige tillbaka till dräng- och pigsamhället.

Stenhårt motstånd från facken, LO givetvis, och ett avsteg från den omhuldade (t o m av Reinfeldt, iaf uttryckt offentligt) "svenska modellen". Det försöker nu t ex det famlande, utopiska centerpartiet driva, genom ett alltmer förvirrat fruntimmer som partiledare, Annie Lööf.

Jag har saxat följande inlägg från en kommentator, signaturen 'Jocke A', på sajten Det Goda Samhället. Det ger fler argument och infallsvinklar, varför det politiska förslaget är ett naivt och omöjligt hopkok, baserat på okunnigheten bland dagens pratkvarnspolitiker. Läs och begrunda:

- Det räcker inte heller med ”att vi öppnar upp för låglönejobb”. För att det ska gå att leva på sådana inkomster krävs det billiga bostäder av sämre kvalitet än de vi har idag – vilket i sig är omöjligt, eftersom vi bor i ett vinterland, och behöver rejäla bostäder – samt ett lågprisutbud av hushållsbasvaror som får LIDL att likna NK. Dessutom vill svensken inte ha ett avgrundsdjupt klassamhälle, med alla spänningar och sociala problem och den allmänna otrygghet som det medför. Det är ju sådant vi ägnat de senaste hundra åren åt att utradera – men som nu tyvärr återkommer i allt större skala. 

Fakta måste inses: Det kommer aldrig gå att integrera alla de lågutbildade invandrare som kommit till Sverige de senaste decennierna. Det finns bara en lösning: repatriering. Och de asylinvandrare som är här har ofta hur som helst inget intresse av att jobba. Om den skattebetalande allmänheten anade hur asylinvandrare från tredje världen hårdexploaterar välfärdssystemen, så skulle det bli ramaskri.

Standardförfarandet i alla år har varit att föräldrarna skiljs – på papperet – så snart uppehållstillstånden är i land. Då kan kvinnan, som sällan jobbar eftersom hon saknar kvalifikationer för att överhuvudtaget utföra det enklaste arbete, ta hela vårdnaden av de tre, fyra, eller fem barnen, och maxa alla bidrag. Det blir en rejäl slant. Mannen får i egenskap av nyskild en egen lägenhet, som socialen betalar hyran för, samtidigt som han själv också lyfter bidrag. Men han bor inte i den nya lägenheten – han hyr ut den svart till två landsmän som befinner sig illegalt i landet, och bor kvar hemma med familjen. Nu har de maxat bidragen för båda föräldrarna, samtidigt som de har ett par tusen extra i inkomst från mannens socbekostade lägenhet. Kanske kör mannen lite svarttaxi, gör några timmar på någon pizzeria, dealar lite kath, eller frilansar som människosmugglare, för att dryga ut kassan ytterligare. De lever ganska gott utan att anstränga sig alls. Och betalar exakt noll kronor i skatt. Men de har gratis sjukvård, gratis skolgång för barnen, garantipension. Börjar någon svensk myndighetsperson ställa frågor är det bara att skrika RASIST, så ryggar genast ämbetsmannen i fråga tillbaka, i rädsla för EXPO och värdegrundsfascisterna. Majoriteten av invandrarna skiter fullständigt i den svenska välfärden, de tycker bara svenskarna är lättlurade och korkade som ger dem en massa pengar.

Så har det sett ut i alla år. Men nu börjar resurserna tryta, lägenheterna är slut, och de annars så tålmodiga svenskarna har fått nog. Det är dags för ett invandringsstopp. Det är dags att ta bort alla bidrag för de som inte är svenska medborgare. Det är dags att gå igenom alla de där medborgarskapen och uppehållstillstånden som delats ut till personer som aldrig identifierat sig (dvs 90% av fallen). Det är dags för åtskilliga av de utomeuropeiska invandrarna att åka hem till sig.

Dummare för varje dag

Västvärlden blir dummare för varje dag

De styrande är blinda för konsekvenserna av invandringen från låg-IQ-länder

Västvärldens politiker är i full gång med att förstöra sina egna demokratier och välfärdsstater. Genom den massiva invandringen av människor med betydligt lägre IQ rasar våra länder i rask takt ner mot den gräns där demokratin inte längre går att upprätthålla – ett genomsnittligt nationellt IQ under 90.

Skillnaderna i fertilitet och den massiva invandringen av lågintelligenta från syd till nord förklarar varför Europa och USA blir dummare för varje dag som går. Dessvärre förstår de tongivande politikerna och akademikerna inte orsaken och inser inte vilka katastrofala konsekvenser denna demografiska förvandling kommer att få.

Det är inte svårt att förklara hur de moderna demokratiska välfärdsstaterna uppstod eller varför välfärden och invandringen kan förstöra dem genom att göra världen dummare.

Ett par färska vetenskapliga rapporter har visat hur kalla vintrar eliminerade de svaga, dumma och skröpliga migranterna från den mänskliga genpoolen när människan i förhistorisk tid lämnade Afrika och vandrade norrut. Enligt den brittiske forskaren Richard Lynn har migranter med låg IQ en tendens att glömma att spara mat till vintern, ordna varma kläder och en bostad som skyddar dem mot kylan. Därför försvann de lågintelligenta efterhand, medan de intelligenta klarade sig bra i det kalla klimatet. Denna urskillningsprocess ligger bakom de intelligensskillnader vi ser i dag – med en genomsnittlig botten-IQ i Afrika på 70 och en topp-IQ på 105 i de nordasiatiska länderna.

Den genomsnittliga danska intelligensen låg på IQ 98 på 1960-talet, vilket fick viktiga effekter. Eftersom intelligenskvoten till 60-80 procent är ärftlig kunde danska skolbarn konkurrera med de bästa i världen. IQ är tätt knutet till BNP, som är det ekonomiska måttet för ett lands relativa internationella placering, och som en följd av sitt genomsnittligt höga IQ blomstrade Danmark och blev ett av de rikaste länderna i världen – trots avsaknaden av naturresurser.

Den finske forskaren Tatu Vanhanen har mätt skillnaderna i genomsnittlig nationell IQ och funnit att anmärkningsvärt få – om ens några – länder med en genomsnittlig IQ på under 90 någonsin har kunnat skapa en demokratisk välfärdsstat som den danska. Intelligens är ytterst viktig för personlig framgång, men också för länders utveckling.

Tragiskt nog, som min egen forskning visar, leder kombinationen av högt IQ, demokrati och välfärd även till självdestruktion. Glöm inte att det var det naturliga urvalet i områden med kallt klimat som skapade intelligensskillnaderna mellan länderna i norr och dem i det varma Afrika. Den olyckliga sanningen är att den moderna välfärdsstaten motverkar detta naturliga urval just eftersom det är humant att hjälpa de fattiga, de dumma och de skröpliga och därmed ge dem möjlighet att sätta många barn till världen.

Detta leder ofrånkomligen till att antalet gener som styr låg IQ, skadliga mutationer och disposition för psykopatologi ökar och att denna process kommer att gå ännu snabbare i kommande generationer.

De amerikanska forskarna Herrnstein och Murray har konstaterat att en växande välfärd leder till att mödrar med lågt IQ börjar skaffa fler barn och får dem tidigare än mödrar med högt IQ. Enkla uträkningar visar att detta gradvis kommer att leda till lägre genomsnittlig IQ. Gerhard Meisenberg från Dominica har räknat ut att dessa faktorer kommer att orsaka ett genomsnittligt intelligensfall på 1,34 poäng per årtionde. Det låter inte så mycket, men kommer med tiden att få dramatiska konsekvenser.

Utöver den moderna välfärdsstatens skadliga genetiska följder, lider ett land som Danmark också under en irrationell befolkningspolitik som innebär massiv låg-IQ-invandring från icke västerländska länder – en utveckling som tog fart 1983. En undersökning från 2011 visade att 98 procent av invandrarna till Danmark är helt utan yrkesutbildning. Det betyder att den genomsnittliga danska IQ:n kommer att minska och det av tre skäl.

För det första att ju fler lågintelligenta invandrare som kommer, desto lägre blir den genomsnittliga IQ:n. För det andra har Danmark länge lidit av en katastrofalt låg fertilitet, långt under de 2,05 barn per kvinna som krävs för att upprätthålla befolkningen, vilket betyder att antalet danskar ständigt minskar. För det tredje blir den danska befolkningen allt äldre. De två sistnämnda faktorerna medför att de etniska danskarna är på väg att försvinna från jordens yta.

Den första faktorn betyder att lågintelligenta invandrare kommer att fortsätta öka sin andel av befolkningen. Med tiden kommer de etniska danskarna att vara i minoritet i sitt eget land. Jag beräknar att det kommer att ske före utgången av det tjugoförsta århundradet. Då kommer den genomsnittliga danska IQ:n att ha fallit 5 procent till 93 och vara i fortsatt dalande. Mot den bakgrunden kan det vara värt att minnas att Tatu Vanhanen inte kunde hitta några verkliga demokratier med en genomsnittlig IQ under 90. Omkring 2050 kan vi förvänta oss att ickevästliga invandrares barn – med intelligenskvoter mellan 75 och 80 – kommer att vara i majoritet i danska grundskolor. Det är där framtiden avgörs.

Budskapet är att välfärdsstaten och dess låga fertilitet motverkar det naturliga urvalet och kommer att göra danskarna till ett dummare och krympande folkslag. Genetisk erosion och lägre IQ kommer att underminera alla demokratiska välfärdssystem. Faktum är att vi redan kan se de skadliga effekterna.

Medan danska skolbarn förr kunde tävla med de bästa i internationella studier, såsom PISA-undersökningen, har de nu fallit ner i listan. Tom Teasdale och David Owen från Köpenhamns universitets psykologiska institution har upptäckt att danska värnpliktigas intelligens växte från 1950-talet och framåt, men sedan millennieskiftet har den sjunkit med 1,5 IQ-poäng. Norska och brittiska forskarna har observerat en liknande utveckling. Fler och fler barn lämnar nu skolan utan fullständiga betyg. Många av dem kommer aldrig att få något arbete.

På ett mer generellt plan har Gerhard Meisenberg beräknat att en minskning på 5 IQ-poäng medför ett fall i BNP på 35 procent. Min egen forskning visar att en dramatisk nedgång i dansk ekonomi kommer att inträffa 2070. Det kommer att försätta hela välfärdsstaten i fara.

Situationen är inte unik för Danmark. Faktiskt är det värre i Sverige. Sverige har inte bara tagit emot fler immigranter från icke-västliga länder än Danmark, ledande politiker uppmuntrar dessutom ännu mer invandring. De första tecknen på en annalkande katastrof syns redan. I många svenska städer har socialbidragen till icke-västliga immigranter exploderat. I Växjö till exempel utnyttjar icke-västliga invandrare 23,5 gånger så mycket offentliga medel som etniska svenskar och det är sannolikt bara början. I alla större svenska städer kommer de etniska svenskarna att vara i minoritet 2050. Malmö är inte långt därifrån.

Den demografiska situationen är ännu värre i Storbritannien. Just nu är bara 20 procent av de barn som föds i London barn till etniska britter och 80 procent är barn till invandrare. Det är tydligt att icke-västliga invånare håller på att ta över Storbritannien i exponentiell hastighet, det vill säga de fördubblar sitt antal på ett givet tidsintervall. Inte många människor förstår de allvarliga konsekvenserna av denna exponentiella tillväxt, men de kommer snart att få känna av dess konsekvenser in på bara skinnet.

De dystra utsikterna gäller också resten av Europa, möjligtvis med undantag för Östeuropa. I de 14 största tyska städerna kommer vartannat barn från en invandrarfamilj. Etniska européer kommer snart att vara utrotade i sina egna länder som ett resultat av den jättelika demografiska omvälvningen, alltmedan den genomsnittliga IQ:n faller. Och när genomsnitts-IQ:n i ett land har sjunkit till 90 bryter de demokratiska välfärdsstaterna samman. Samma sak kommer att hända i USA.

Trots detta är ämnet tabubelagt överallt. En vetenskaplig undersökning av den svenska situationen skickades till alla de största tidningarna i landet, men ingen vågade skriva om saken. Absolut svensk tystnad, skulle man kunna säga. De politiska och akademiska eliterna har aldrig frågat de europeiska folken om de önskar de internationella avtal som blockerar varje försök att ändra situationen.

Det finns också en annan negligerad aspekt av den icke-västliga invandringen till Nordeuropa – den lågintelligenta afrikanska invandringen (genomsnitts-IQ mellan 68 och 75) kommer inte bara att sänka exempelvis den danska genomsnitts-IQ:n utan också medföra ett oförlåtligt brain drain från de icke-västliga länder som har ett skriande behov av intelligenta människor. Ett okänt antal emigranter har högre IQ än genomsnittet i sina länder och resultat blir alltså att såväl deras egna länder som västländerna blir förlorare.

Dessvärre är de flesta härskande eliter (oavsett om de är vänster- eller högerorienterade) offer för en illusion som negligerar biologiska realiteter. De kan inte se elefanten i rummet. Den dag de gör det har vi för länge sedan passerat the point of no return. Då har de redan underminerat de grundläggande förutsättningarna för demokratin och välfärdsstaten – en nationell genomsnitts-IQ över 90.

Frågan är om någon kommer att ställa dem till svars för deras förbrytelser mot demokratin och mänskligheten.

Helmuth Nyborg är prof. emer, AU (1968-2007) i utvecklingspsykologi vid Aarhus Universitet.

Källa: http://www.d-intl.com/2012/09/20/vastvarlden-blir-dummare-for-varje-dag/

----------------------------

- Den enda tänkande varelsen, människan, har uppenbart inte begåvats med klokskap, i sin unika egenskap. Tvärtom, vad beträffar etniciteter, rationalism, och nationalism, där naivt,  utopisk flum har accelererat näst intill självdestruktionens gränser.