Sverige: Från "humanitär stormakt" till misslyckad stat

Decemberöverenskommelsen kan rättvist beskrivas som en mjuk statskupp; den banar vägen för Sveriges undergång. Sex av de åtta partierna i riksdagen har helt enkelt bestämt sig för att exkludera det enda parti som motsätter sig massinvandring och försvarar svensk kultur, från den parlamentariska processen. Det nya systemet kan också beskrivas som en konsensusdiktatur.

- Prislappen är möjligtvis 110 miljarder svenska kronor (närmaste 14 miljarder dollar) per år. Det är mycket pengar för ett land med tio miljoner invånare. Politikerna insisterar emellertid på att invandring från Tredje världen-länder är en ekonomisk välsignelse. Frågan diskuteras heller inte i medierna. Alla som vågar nämna att det kan finnas problem stämplas som "rasist", "fascist" eller främlingsfientlig".

Man kan tryggt förutspå att Sveriges gås blir plockad långt innan Decemberöverenskommelsen löper ut 2022. Landets dagar som fri och demokratisk välfärdsstat kommer att vara över. En befolkning på cirka åtta miljoner svenskar kan inte hysa och betala för kanske fyra miljoner sådana invandrare på åtta år. Det är som om USA skulle ta emot 150 miljoner.

Medan Europa bävar för nya terrorattacker står dess politiska etablissemang inför ett val: Ska de äntligen börja lyssna till sina medborgares ökande farhågor för den muslimska massinvandringen och spridningen av politisk islam, eller kommer de att sätta hälarna i backen och försöka bevara decenniers felslagna mångkulturella politik?

Sverige, som kanske banar vägen, verkar ha valt det sistnämnda. Som en del i landets så kallade Decemberöverenskommelse, som meddelades 27 december, har sex av de åtta partier som finns representerade i riksdagen helt enkelt bestämt sig för att exkludera Sverigedemokraterna – det enda parti som motsätter sig massinvandringen och försvarar svensk kultur – från den parlamentariska processen.

Inget extraval

Rent tekniskt har de sex partierna (tillsammans med exkommunisterna som inte omfattades av överenskommelsen, men utan tvekan kommer att stödja den eftersom de är nära allierade med den socialdemokratiska regeringen) kommit överens om att den budget som läggs fram, oavsett vem som är statsminister, inte ska röstas ner av oppositionen. Detta var just vad som hände tidigt i december 2014 när den socialdemokratiske statsministern Stefan Löfvens budget föll eftersom Sverigedemokraterna röstade med den borgerliga oppositionen. Som en följd av det fann sig Stefan Löfvens minoritetsregering i den outhärdliga situationen att behöva regera på grundlag av oppositionens budget.

Löfven bestämde sig för att utlysa ett extraval som skulle hållas 22 mars 2015. Men olyckligtvis för såväl regeringen som oppositionen visade flera opinionsmätningar att det inte rådde några tvivel om att Sverigedemokraterna rusade fram. En del mätningar gav dem 18 procent (mot 12 i förra valet), vilket skulle betyda att varken det exkommunist-gröna-socialistiska regeringsblocket eller den borgerliga oppositionen kunde uppnå majoritet i det nya parlamentet.

Så de sex partierna gick samman i en gemensam front mot Sveriges enda verkliga oppositionsparti, Sverigedemokraterna. 27 december meddelade de att det inte skulle bli något extraval. Alltså får den dryga miljon svenskar som hade tänkt rösta på SD vänta i ytterligare fyra år, och även då kommer deras röster att bli betydelselösa eftersom Decemberöverenskommelsen löper fram till 2022.

Tills det osannolika händer att Sverigedemokraterna får 51 procent av rösterna, kan deras supportrar lika gärna yla mot månen. Inget annat parti vill förhandla med deras företrädare eller ens lyssna till deras argument.

Politik bakom stängda dörrar

Decemberöverenskommelsen kan rättvist beskrivas som en mjuk statskupp. På ytan är Sveriges demokratiska institutioner intakta, men från och med nu finns de bakom ett tomt skal. Decemberöverenskommelsen introducerar något som kan beskrivas som ett dubbelt parlamentariskt system. Det officiella parlamentet, riksdagen, fortsätter som vanligt men i skuggorna lurar det verkliga parlamentet som består av sju partiledare – från exkommunisterna i Vänsterpartiet till de konservativa i Moderaterna. Denna församling kan bakom stängda dörrar föra sina förhandlingar i hemlighet och i skydd från allmänhetens granskning. Från tid till annan kommer de att presentera sina beslut för riksdagen. Eftersom de sju partierna har 300 av de 349 mandaten kommer givetvis riksdagen att yrka bifall.

Detta nya system kan också beskrivas som en konsensusdiktatur. Oavsett vilken regering Sverige får de närmaste åtta åren, kommer den i realiteten att ha diktatorisk makt. Dess årliga budgetar, som är själva fundamentet för all annan politik, kommer garanterat att gå igenom. Förutom budgeten har de enade partierna meddelat att de ska söka enighet kring frågor som rör försvar och säkerhet, pensioner och energi.

"Ordningsam" och "ansvarsfull" regering

Enligt de sex partiledarna var Decemberöverenskommelsen nödvändig på grund av Sveriges behov av en "ordningsam" och "ansvarsfull" regering. Endast ledaren för Folkpartiet, Jan Björklund, avslöjade den verkliga avsikten: Att hålla "missnöjespartier" (läs Sverigedemokraterna) utanför inflytande.

Ingen av journalisterna som närvarade på presskonferensen där statsminister Löfven avslöjade den nya politiska ordningen ställde den uppenbara frågan: Är det inte oppositionens plikt att motsätta sig – faktiskt avsky – regeringens politik? Om inte, vad tjänar oppositionen då för syfte? Och varför ens ha demokratiska val om alla "ansvarsfulla" partier förväntas komma överens? Olyckligtvis ställdes inga sådana frågor och på det stora hela – med några få undantag – har de svenska mainstream-medierna applåderat Decemberöverenskommelsen.

Under presskonferensen 27 december sades nästan inte ett ord om den överviktiga elefant som jagar Sverige: Invandringen från Mellanöstern och Afrika som är så massiv och så kostsam att den är förutbestämd att krossa varenda budget.

110 miljarder kronor

Ingen officiell statistik över invandringens kostnader finns tillgänglig. Men enligt professorn i etnologi Karl-Olov Arnstberg och journalisten Gunnar Sandelin (författare till den uppmärksammade boken Invandring och mörkläggning) är prislappen cirka 110 miljarder svenska kronor om året.

Det är mycket pengar för ett land med tio miljoner invånare. Andra har satt siffran mycket högre. Men politikerna fortsätter insistera på att invandring från länder i Tredje världen är en tveklös ekonomisk välsignelse och vägrar att ens diskutera frågan. Inte heller i mainstream-medierna diskuteras den. Alla som vågar nämna att det kan finnas problem kallas rutinmässigt för "rasist", "fascist" eller "främlingsfientlig".

Statistiska Centralbyrån visar att en massiv demografisk förändring är på väg. Under perioden 2000-2013 ökade antalet invånare med utländsk bakgrund med 713 000, medan antalet invånare med svensk bakgrund ökade med bara 50 000.

Sverige har det största antalet asylsökare per miljon invånare i Europa. Enligt den senaste prognosen sökte 95 000 sökt asyl i Sverige under 2014. Den absolut största delen kommer att få permanent uppehållstillstånd.

Exit Sweden

Med stora delar av Mellanöstern och Nordafrika i kaos tyder allt på att antalet asylsökare kommer att öka de kommande åren. Och eftersom det inte finns några tecken på att de förenade sju partierna kommer att avveckla sin öppna dörrar-politik, kan man tryggt förutspå att Sveriges gås blir plockad långt innan Decemberöverenskommelsen löper ut 2022.

Om vi antar att 80 000 asylsökare får permanent uppehållstillstånd varje år under de närmaste åtta åren, blir det 640 000 personer. Och eftersom man generellt uppskattar att varje ny invånare från ett land i Tredje världen kommer att åtföljas av 2-3 familjemedlemmar och anhöriga, talar vi antagligen om ett inflöde på två och en kvarts miljon människor till 2022.

Vid den tidpunkten kommer Sverige, som skryter med sig självt som en "humanitär stormakt" att ha blivit en misslyckad stat och det enda de missnöjda kan göra åt det är att lämna landet.

Detta var exakt vad FN förutsåg, en prognos som senare drogs tillbaka.

Många har undrat vad som driver det politiska etablissemanget. Varför insisterar de på att fylla landet med utlänningar, av vilka de flesta kommer att bli beroende av staten eftersom de inte har de kunskaper som behövs för att få jobb i en modern ekonomi?

Svaret får du nästa vecka.

Ingrid Carlqvist och Lars Hedegaard är chefredaktörer för Dispatch International.

Källa: http://www.gatestoneinstitute.org/5115/sverige-misslyckad-stat