Det sägs nämligen att utbildningsministern till chockerande 94 procent är man. Ynka fem procent av honom ska vara kvinna. Den kvarvarande procenten var socialt okonstruerad vid mättillfället. Dagens Nyheter lär sitta på undersökningen och den ska inom kort publiceras med kommentarer av Gudrun Schyman, Elisabeth Ohlson Wallin och Maria Sveland.
Ni förstår själva hur förkrossande det kommer att bli. Fridolin lovade ju att förändra allt på 100 dagar, men här sitter vi, nästan två veckor över tiden, med en lika anstötligt maskulin utbildningsminister som i höstas. Att skylla på budgeten duger inte. Att skylla på att man råkat födas med ett visst biologiskt kön vore generande cisnormativt. Det minsta man kan kräva är att Fridolin utforskar den queera erfarenheten, genom att möta världen i krinoliner och pampuscher: ”Je suis Charleys tant”.
Så ungefär.
Detta förstås apropå att utbildningsministern, i putinsk anda, beordrat läromedelsproducenter och läromedelsförfattare att inställa sig på regeringskansliet. En artikel i DN gör att Fridolin ”kräver en förklaring” till att andelen kvinnor i snitt bara uppgår till 13 procent i skolans historieböcker.
Gustav Fridolins uppsträckning av historien är – om ni ursäktar – ett skolboksexempel på vad problemet är med politisk korrekthet. För vad ska vi göra åt saken? Låta Eva Braun starta andra världskriget? Hävda att fältmarskalk Kitchener i själva verket hette Edna, bar lösmustasch och en förledande aubergine i byxorna? Propsa på att det var Joséphine som slog Habsburgarna vid Marengo, medan Napoleon satt hemma och lät bli att tvätta sig?
Strax före jul kunde vi läsa om ett annat skojigt projekt i samma anda. ”Tunga svenska namn” (riksmarskalken? Akademiens ständige? Jan Guillou? Nej. Musse Hasselvall, Tiffany Kronlöf och Andres Lokko, bland andra) drog då i gång kampanjen ”PK – det finaste vi har”. Det är en stram orgie i självbelåten skenhelighet. Valet står, antyder initiativtagarna, mellan politisk korrekthet och ”högerextrema, rasistiska, sexistiska och homofoba krafter”.
Det är som om att erbjuda ett Spotify med två musikval: Cannibal Corpse eller John Denver. Men de flesta lyssnar på något däremellan, låt oss säga Rikard Wolffs Piaftolkningar eller Taylor Swift, och det är fullständigt respektabla val.
Det PK:arna försöker ge sken av är att de är ensamma om att inte vara högerextrema, rasistiska, sexistiska eller homofobiska. Men det är snarare sådant som faller under vanlig hyfs, hövlighet och anständighet. Det som särskiljer de politiskt korrekta är i stället hur de bär dessa värderingar: de är puritaner.
Där har ni förklaringen till att de politiskt korrekta genast kände sig manade att möta Charlie Hebdos puerila blandning av sex, platta könsroller och sodomi i klostermiljö, med ett ”Je ne suis pas Charlie”. PK:arna är vår tids sippa kälkborgerlighet. Épater les radicaux.
De politiskt korrekta oroar sig alltid för att folk säger för mycket, aldrig för att de säger för lite. De accepterar ingen privatsfär. Alla orenheter ska jagas fram och drivas ut av församlingen. Inga, utom de renläriga, bör ges någon position av vikt. De hamnar ofta i strid med varandra om vem som är mest rättrogen. De är djupt humorlösa.
Det är denna puritanism som är kärnan i det politiskt korrekta, inte värderingarna. Och det är därför historien, en syndig slaggprodukt, upprör dem. Totalitära rörelser avskyr allt de inte själva har dikterat.
Johan Hakelius
anm. PK på 1600-talet
En av de politiskt korrektas föregångare, puritanen William ”Basher” Dowsing, åkte i mitten av 1640-talet runt i östra Englands kyrkor och slog sönder ”monument över avgudadyrkan och vidskepelse”. Tusentals historiska skatter förstördes, eftersom de ansågs strida mot puritanernas värderingar. De som ifrågasatte det kloka i att förklara krig mot historien fick föraktfulla predikningar till svar. Allt förändras, utom avant-gardet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar