"Hets mot folkgrupp"

Lagen om hets mot folkgrupp är en kraftig yttrandefrihetsinskränkning och måste omedelbart avskaffas, skriver Simon O. Pettersson.
 
- Sverige berömmer sig ofta om sin vidsträckta yttrandefrihet. Förvisso är den långt mycket större än i många diktaturländer, men detta bör inte vara måttstocken. Vi måste ha högre ambitioner än så. Vid sidan av den rädsla många känner för att uttrycka sin hjärtas mening (det som nu med professor Henric Oscarssons term brukar kallas åsiktskorridoren), finns det faktiskt vissa juridiska hinder. Den socialdemokratiska konformismen har under efterkrigstiden fått understöd av en alltmer omfattande s.k. Hets mot folkgrupp-lagstiftning. Dess syfte har uppenbart blivit att förhindra diskussion i kontroversiella frågor, och den utgör därför en skamfläck på det svenska samhället.

HMF-lagstiftningen tillkom år 1948, men hade då en betydligt mer begränsad omfattning. Den infördes framförallt, för att stoppa spridningen av antijudiska flygblad, som spreds särskilt av bokhandlaren Einar Åberg (varför lagstiftningen ibland har kallats Lex Åberg). Denna lagstiftning fick i praktiken en väldigt liten betydelse, och den tillämpades inledningsvis tämligen sparsamt. De fall, där den tillämpades, var sannolikt också sådana, vilka tidigare fallit under förargelseväckande beteende – Einar Åberg hade t.ex. dömts för detta flera gånger innan HMF infördes.

Med tiden har emellertid lagstiftningen blivit alltmer utvidgad och tillämpningen av lagstiftningen allt lättsinnigare. År 1970 kom den stora förändringen. Då utvidgade man kraftigt kriterierna för folkgrupp, att t.ex. omfatta religiös bekännelse, vilket rimligen inte är en folkgrupp. På samma sätt, vilket var än värre, ändrade man lagtexten på ett sådant sätt, att det skulle räcka, att visa missaktning för en viss folkgrupp. Sedan år 2003 innefattar lagstiftningen även sexuella läggningar. Även om brottsrubriceringen ännu är ”hets mot folkgrupp”, innebar förändringarna alltså att både orden ”hets ” och ”folkgrupp” blir missvisande. Detta är sannolikt helt medvetet. Många fler skulle nog inse det problematiska, om man i stället kallade lagen för ”lagen om ringaktning mot dem som upplever sig som en grupp”. Lagen har alltså, tämligen obemärkt, blivit till en kraftig yttrandefrihetsinskränkning.

Vilka döms då för detta? Under åttiotalet tilltog kraftig antalet dömda, bl.a. dömdes åtskilliga yttranden i de nya närradiostationerna, där många framträdde som inte hade särskilt stor medievana och inte brydde sig så mycket om vad som var politiskt konformt. T.ex. dömdes Rolf Pettersson år 1982 för bl.a. följande uttalande om Mocambique (jag ber läsarna om ursäkt för svordomarna, men det är nödvändigt att citera, för att visa hur lagstiftningen fungerar): ”Dom är så jävla lata där nere att dom vill inte jobba. Dom bara dansar hela dagarna och dricker sitt blaskiga jävla öl.” Detta är självklart inte så sakligt och inte så välformulerat, men det förefaller heller inte vara särskilt allvarligt. Det förekommer ingen hets och inget som torde skada någon. Det är väl inte värre än att om än fransman skulle påstå att svenskarna är illiterata och dricker dåligt lådvin (sådana påståenden fälls väl i själva verket ganska ofta, utan att någon rycker på ögonbrynen).
Så har det fortsatt. Under 90-talet och 00-talet exploderade antalet dömda för detta brott. Allt möjligt – symboler, klistermärken, hälsningar, påståenden och musiktexter har förorsakat fällande domar. På senare tid har vissa precis straffmyndiga ungdomar lagförts, för att de gjort olämpliga generaliseringar om folkgrupper på Facebook (det krävs ingen större spridning för att lagen skall gälla). Vissa tror att lagen inte tillämpas så ofta, men det är hellre så att mycket få fall får massmedial uppmärksamhet. Åke Greens predikan, där han kritiserade homosexualitet, var ett undantag. Ständigt döms människor för totalt banala företeelser, som inte får några uppenbara negativa konsekvenser över huvud taget.
Dess vänsterpolitiska karaktär är uppenbar, när man betänker att det är möjligt, att i skydd av yttrandefriheten hylla vilka kommunistiska illdåd som helst, medan en användning av en förhållandevis harmlös ”rasistisk” symbol kan rendera påföljd. Man måste alltså se det som en del i upprätthållandet av den hotade vänsterhegemonin, ett försök att slå undan benen för allvarlig systemkritik.

Det verkligt allvarliga med lagstiftningen är dess gummikaraktär. Ingen vet exakt vad varken ”ringaktning” eller ”folkgrupp” exakt betyder (det förefaller också styras i hög utsträckning av vilken uppfattning etablerad media har för tillfället), och det finns en ständig risk att tillämpningen ständigt utvidgas. Därför kan en skribent aldrig vara säker på vad som är hets mot folkgrupp, och vad som inte är det. Denna osäkerhet kan skrämma människor till tystnad. En sådan rädsla är ovärdig ett fritt samhälle. Hets mot folkgrupp-lagstiftningen måste därför omedelbart avskaffas och full yttrandefrihet återinföras.

Simon O. Pettersson

Källa: http://samtiden.nu/20992/hets-mot-folkgrupp-ar-en-skamflack-pa-det-svenska-rattssamhallet/

-----------------------------

- Politisk förföljeseparagraf. Bort med skräpet.