De dubbeltänkande journalisterna på Sanningsministeriet

Ingen har beskrivit det så profetiskt som George Orwell. Det fasansfulla framtidssamhälle han 1948 skapade i boken 1984, Oceanien, har blivit svenskarnas verklighet. Och på Sanningsministeriet sitter “journalisterna” och ägnar dagarna åt dubbeltänkande – konsten att hålla två motsägande trossatser i huvudet samtidigt, acceptera båda som sanna och ändå vara fullständigt övertygad om att man talar sanning.

Sällan har det visats så tydligt som i dagens uthängning av den fram till i dag anonyma krönikören Julia Caesar. Dubbeltänkandet går så här: Det är sant att det finns en massa farliga hatare på nätet och Julia Caesar är en av de värsta. Om vi hänger ut henne riktar vi ett farligt hat mot henne, och därför är det sant och relevant att vi gör det. Hepp!

Frilansjournalisten Annika Hamrud ville likt matadoren i Tjuren Ferdinand visa hur tapper hon är med sitt svärd och sin cape i sin kamp mot farliga, näthatande pensionärer, och beslöt därför i bästa samråd med Expressens kulturchef Karin Ohlsson att Julia Caesar inte längre får vara anonym.

Oh, så modigt! Åh, så tappert! I flera år har de retat sig på att Julia (som så uppenbart är en äkta journalist) avslöjat deras lögner, deras falska artiklar och deras svassande för makthavarna. Men i stället för att bemöta henne i sak, gick de till attack mot hennes svaghet – den anonymitet hon valt för att skydda barn och barnbarn. Journalisternas på Sanningsministeriet tankegång är följande: Om vi talar om för världen (läs AFA-terroristerna) vem hon är, kommer hon att bli så rädd att hon slutar skriva. Då har vi vunnit!

Att Julia Caesar nu kommer att vara ett jagat villebråd för allsköns vänsterextremister är väl inte deras fel? Om hon tar livet av sig i ren skräck kan väl inte de hjälpa? De har ju ”räddat Sverige från en hatisk och mäktig rasist”. Dubbeltänkande i sin prydno.

Men om dubbeltänkarna tror att de vunnit nu, kommer de att bli snopna. I längden kan lögnen aldrig vinna över sanningen – även om journalisterna är mycket duktiga på att följa Goebbels tes om att lögner som upprepas tillräckligt ofta, uppfattas som sanningar av folket. I längden vinner inte gaphalsarna över oss som för fram sakargument och visar hur verkligheten ser ut – till skillnad från Sanningsministeriets eviga prisande av massinvandring och mångkultur som görs möjlig genom att konsekvent avstå från att visa den grymma baksidan.

Ett bra exempel sågs i Aktuellt häromkvällen. Redaktionen hade bjudit in Anna Kinberg Batra (M) och Jonas Sjöstedt (V) för att debattera gängkriminalitet i de drygt 50 no go-zonerna i landet. Moderaterna vill ha tusen nya poliser för att bekämpa fenomenet. Men var kommer denna nya kriminalitet ifrån? Hur har den uppstått? Att politikerna inte svarade på dessa frågor beror främst på att ingen ställde dem.

Det är så dubbeltänkare arbetar. Man ställer inte de frågor man inte vill ha svar på. För till och med svenska journalister vet att gängkriminaliteten och våldtäktsvågen, rånen, hedersvåldet och förortsförtrycket har kommit hit med massinvandringen, och det vill man till varje pris förhindra att Svensson får klart för sig.

Alternativt ställer dubbeltänkarna frågor till dem man på förhand vet kommer att ge ”rätt” svar: ”Ojämlikhet, klassklyftor, fattigdom, utanförskap, brist på fritidsgårdar …”

Ingen frågar någonsin varför det inte fanns gangsterkrig och maffialigor i det gamla Fattigsverige. För då hade ju folket kunnat fatta att det inte hade behövt vara så här och att ett snabbt stopp för massinvandring av människor vars identitet vi inte ens känner, skulle förbättra situationen dramatiskt.

Min kollega ringde Aktuellt-redaktören Titti Werner och undrade varför de inte frågade Kinberg Batra och Sjöstedt vilka som ligger bakom gängkriminaliteten. Om man vill åtgärda en sjukdom måste man väl först ställa diagnos? Här följer frågor och svar:
* Är det svenskar eller invandrare som ingår i dessa kriminella gäng?
– Det har jag ingen aning om.
* Men om det är 99 procent invandrare så har det väl betydelse?
Efter lång tystnad kommer svaret:
– Vad är din poäng?
* Har ni tagit reda på om det är svenskar eller invandrare, ja eller nej?
– Vi har gjort olika program om olika saker …
* Tror du inte att tittarna vill veta vilka som ingår i de kriminella gängen?
– Nej, det är i alla fall ingen annan än du som har ringt och frågat.
* Moderaterna vill anställa en hel armé av nya poliser, men folk ska inte få veta vilka denna armé ska bekämpa?
– Det är inte min uppgift att ta reda på det. För mig personligen spelar det ingen roll om de kriminella är från Stockholm, Småland eller något annat land.
* Är det så att ni inte längre agerar i folkets intresse, utan hjälper politikerna med cover up?
– Nej, det håller jag inte med om.
Därefter kommer ett klockrent exempel på det folkförakt journalister hyser, och som jag beskrev i denna ledare. Skrattsalvor utbryter nämligen i Titti Werners sida av telefonen.

* Är det du som skrattar?
– Nej, det är en kollega som hör hur tjatigt detta blir, haha!
* Men tänk om gängkriminalitet kommer sig av den kultur vissa invandrare för med sig?
– Vet du vad, nu avslutar vi detta samtal. Hej då!
 

Har du inte läst 1984 eller om det så länge sedan att du glömt den, gör det bums. Så här skriver Orwell om dubbeltänkandet, den konst som numera är svenska journalisters främsta signum:

”Dubbeltänkande är förmågan att behålla två motsägande uppfattningar samtidigt och acceptera båda. Partiets intellektuelle vet i vilken riktning hans minne måste förändras, han vet alltså att han bedrar verkligheten, men genom tillämpning av dubbeltänkande övertygar han sig om att verkligheten inte våldförs. Denna process måste vara medveten om den skall kunna utföras med tillräcklig precision, men samtidigt omedveten för att man skall vara fri från känslan av falskhet och skuld. Dubbeltänkande är en kärnpunkt i engsoc [nyspråk för engelsk socialism, min anm] eftersom det viktiga för partiet är att avsiktligt föra bakom ljuset utan någon försvagning av den målmedvetenhet som bygger på fullständig ärlighet. Att kunna säga avsiktliga lögner och på allvar tro på dem, att glömma alla fakta som har blivit obekväma och åter dra upp dem ur glömskan precis så länge som behövs för att förneka existensen av en objektiv verklighet och hela tiden ta hänsyn till den verklighet man förnekar – allt detta är en ofrånkomlig förutsättning. Till och med för att använda ordet dubbeltänkande krävs att man praktiserar dubbeltänkande. Ty genom användningen av ordet erkänner man att man mixtrar med verkligheten, genom ett nytt dubbeltänkande utplånar man detta vetande och så vidare i det oändliga med lögnen alltid ett steg före sanningen. Till slut är det med hjälp av dubbeltänkande som partiet har fått – och av allt att döma kommer att ha i tusentals år framåt – förmågan att hejda historiens lopp.”

Källa: http://www.d-intl.com/2015/09/02/debatt-de-dubbeltankande-journalisterna-pa-sanningsministeriet/