För svensk del finns fyra sådana vändpunkter under de senaste åren. Den första är Pisa-rapporten i december 2013, som visade att svenska elevers resultat faller snabbast i hela västvärlden.
Den andra är Rysslands annektering av Krim i mars 2014, som rev upp hela den fredsordning som Europa vilar på. Den tredje är Migrationsverkets prognos i juli samma år, som visade att Sverige står inför ett asylmottagande de närmaste åren på nivåer som vi aldrig tidigare har upplevt.
Den fjärde är terrordåden i Paris och Köpenhamn nyligen som har blottlagt en chockerande svensk naivitet i synen på hotet från den våldsbejakande islamismen. För första gången i modern tid ställer sig judar återigen frågan om det finns en framtid för dem i Europa.
Dessa fyra vändpunkter är till sin natur helt olika, men de har det gemensamt att de ställer Sverige inför avgörande val. Det går inte längre att orientera sig efter gamla kartor. Hur vi svarar på dessa utmaningar kommer att definiera vilket slags land Sverige är om tio år. Det är helt enkelt skarpt läge.
Ingen uppgift är viktigare för en statsminister än att identifiera den sortens ödesfrågor i floden av ärenden som passerar Rosenbad. Dessvärre har vi fått en regering som verkar famla i blindo.
Passiviteten är förbluffande. Efter snart fem månader vid makten borde den rödgröna regeringen frusta av reformiver. I stället verkar Löfvens ministär vara lamslagen av idélöshet och intern osämja. Propositionslistan inför våren är i princip tom på väsentligheter. Utskottsmöten har fått ställas in i brist på förslag att behandla. Och många av ministrarna i den uppblåsta 24-mannaregeringen har knappt setts till över huvud taget.
Någon som har hört av vår strategi- och framtidsminister Kristina Persson? Forskningsminister Helene Hellmark Knutsson? Eller för den delen vår nye näringsminister Mikael Damberg?
Och Gustav Fridolin, som skulle rädda den svenska skolan på 100 dagar, har mest gjort sig känd för att prata på Youtube, kräva rena toaletter och läxa upp läroboksproducenter för bristen på genustänk.
Det är talande att nästan allt medialt ljus numera riktas mot den borgerliga oppositionen. Vem vinner partiledarstriden inom Kristdemokraterna? Klarar Jan Björklund att klamra sig fast i Folkpartiet och hur ska Moderaterna svara på de andra partiernas integrationsutspel?
Det är där energin finns i svensk politik just nu, på gott och ont.
Invändningarna är givna. Regeringen har tvingats regera på alliansens budget, och kan därför inte bedömas på egna meriter förrän vårbudgeten läggs den 15 april. Såväl försvarsminister Peter Hultqvist och inrikesminister Anders Ygeman har dessutom tagit ett fast grepp om sina portföljer.
Men det som saknas är en tydlig färdriktning. Vad vill den här regeringen med ödesfrågorna?
Att döma av läckor till Svenska Dagbladet blir det ingen satsning på försvaret värd namnet, trots det nya säkerhetsläget runt Östersjön. Inte ens nu, när balterna fruktar för sin säkerhet och Sveriges territorium kränks systematiskt, förmår alltså regeringen se det exceptionella i situationen.
Lika tomhänt står regeringen inför det historiskt höga flyktingmottagandet. Det socialdemokratiska kommunalrådet i Norberg grät i radions Studio Ett i veckan över den svåra situation hon har att hantera. Andra kommunalråd har lika förtvivlat efterlyst åtgärder i det tysta.
I det läget svarar regeringen med en debattartikel full av luft. I stället för konkreta och kraftfulla förslag presenterar man en servettskiss med önskemål om fler bostäder och jobb.
Det är chockerande. Här har vi en situation med akut bostadsbrist samtidigt som 70 000 nyanlända med uppehållstillstånd ska ut i kommunerna bara i år, och regeringen står svarslös. Bostadsministern pekar på tillfälliga modulhus som mirakellösningen. Men bara att producera en moduletta kostar omkring 600 000 kronor. Vilka kommuner har resurser att satsa så mycket pengar på tillfälliga boenden som måste monteras ner när bygglovet löper ut?
Det finns tider när Sverige kan kosta på sig en regering utan riktning och styrfart. Men detta är inte en sådan tid. Vi lever med en oroligare omvärld än på mycket länge och de inhemska utmaningarna är också av ett allvarligare slag än på många år.
Vi har inte råd att misslyckas med skolan, flyktingmottagandet, försvaret och kampen mot den islamistiska terrorn. Vi behöver en regering som vågar tänka nytt och visa handlingskraft.
Löfvens ministär verkar dessvärre inte mogen den uppgiften.
Anna Dahlberg, Expressen
Källa: http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/halla-har-nagon-sett-till-regeringen/
- Det har börjat röra på sig i gammelmedia. Inte undra på, dagens röra i Sverige är en katastrof.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar